Heavy Underground

Ibland händer det att ett debutalbum träffar precis rätt och hittar den där perfekta tonen som gör att musik kan vara så fantastisk. Orochen blandar gotisk americana med mörk indierock och något mer som jag har svårt att sätta fingret på. Men musiken och texterna kryper under huden på mig när ämnen som arters utdöende, ensamhet och våndan av existensen avhandlas. Det är en sjukt mäktig platta som Orochen har presterat med ett budskap som förtjänar hela allas vår uppmärksamhet. Anthroposcenic by Orochen

Band som inte står still och som ständigt ifrågasätter sitt eget musikaliska uttryck är alltid mer spännande än alla andra. Invsn har gått från någon sorts postpunkig rock till något helt annat i och med “Let the night love you”. Gitarrerna har fått stå tillbaka för pumpande elektronik, det låter kargt 80-tal med hardcoreattityd fast utan att låta ett dug hardcore. En spännande resa har gjorts och jag kan knappt vänta på att få se var bandet tar vägen härnäst. Let The Night Love You by INVSN

Riffet i öppningsspåret “The truther” slår monotont som en klocka bruten ur granit. Tomas Liljedahls stämma skär genom ljudväggen och jag är beredd att omdefiniera vad sludge metal är. Om nu genre är viktigt. Det här är primal rockmusik som lever på sin egen brutalitet och knyter ihop Luleå med kontinenten. Musiken är skapad under den klaustrofobiska pandemin och kanske är det ekot av den känslan vi alla nog kände då som gör Norna så angeläget. Star is way way is eye by Norna

När ett kollektiv går samman över geografiska och musikaliska gränser med en gemensam vision om att skapa en storslaget progressiv rockskiva kan det ju gå hur som helst. Men Venus Principle, till stor del består av avhoppare från Crippled Black Phoenix, ror det här vansinnesprojektet i hamn och resultatet är magiskt. Det är så pass storslaget att inte ens inre turbulens tar ifrån den här skivan en enda del av dess briljans. Stand In Your Light (Deluxe Edition) by Venus Principle

Det man inte lyckas med på debuten fixar man på uppföljaren. Där “Vallmo” kändes splittrad och ofärdig är “Atlas” dess raka motsats. Doomriffen ekar tungt av folkmusik och tar spjärn mot Lea Alazams sång som här är hänförande. Det finns ögonblick på “Atlas” som framkallar gåshud och fukt i ögonvrån samtidigt som det är väldigt bra rockmusik. Atlas by Besvärjelsen