Heavy Underground

  Är man uppväxt under 70- och 80-talet så infinner sig nog en bekant känsla i kroppen när man hör Missiles. Det andas neon och kallt krig. Kärnvapenhotet är påtagligt i folkhemmet som blir kallare och kallare.  Missiles musik låter som en korsning mellan Imperiet, Depeche Mode och Sisters Of Mercy och känns ungefär som omslaget ser ut. Soundet är lagom burkigt och plastigt så att man måste kolla inspelningsåret. Det står 2024 men skulle kunna vara 1984. Med det sagt ska jag direkt påpeka att det här inte låter som något tributeband till svunna årtionden.  Nej Missiles bjuder på intensiv postpunkig rock som har hjärtat på rätt ställe. Jag gillar drivet och de medryckande melodislingorna som driver låtar om nukleära städer, en död sommarmåne och kärlek som är som döden. Dekadenta 80-talsnostalgiker kommer att älska det här och jag gillar det för att det är så jäkla snyggt genomfört. Ibland måste man gräva djupt i historien för att hitta ett sound och ett sätt att göra musik som känns sv

Min gamla studentstad Linköpings punk- och hardcorescen är hetare än någonsin. För några år sedan släpptes boken "LKPG Hardcore where we belonged Kristofer Pasanen photos 1995-1999" och snart kommer dokumetärfilmen "ÖS - Historien om Linköping Hardcore". Dessutom är det allmän uppslutning kring stadens alternativa musikscen Skylten som lever under hot från myndigheter och fastighetsägare.  Så vad passar bättre än att hylla stans gedigna punkarv genom en coverskiva? Knifven har gjort just det och släpper 14 tolkningar av material från åren 1978 - 2019. Här samsas kändisar som Raped Teenagers med Outlast med för mig mer okända band. Allt förpackat i Knifvens egen form som hedrar originalen på bästa sätt.  Den här skivan blir en ren maktdemonstration för Linköpings ibland lite förbisedda roll som alternativa musikstad. En 25 minuter lång och välbehövlig höghastighetslektion helt enkelt som väcker min nyfikenhet att uppsöka originalen.  /Magnus Tanenrgren

Jag har fascinerats av MaidaVale allt sedan första gången jag såg och hörde dem på Wizard Of Fuzz i Göteborg. Det var 2016 och bandet var fullständigt hypnotiskt på scenen. Debutplattan “Tales from the wicked west”var inte perfekt men man anade ju vad som komma skulle.  På uppföljaren “Madness is to pure” som kom 2018 hittade MaidaVale sitt uttryck och blev ett fullständigt fantastiskt band. Med ett helt eget sväng och groove och med ett låtsnickrade som kändes helt eget golvades jag igen av det här bandet. Nu har det gått sex år sedan senate plattan vilket är en alldeles för lång tid. Men å andra sidan ska saker och ting inte stressas fram och när jag lyssnar på “Sun dog” känner jag att det har varit värt väntan. För det här är det bästa MaidaVale har gjort.  Med ett varmare sound och en märklig lätthet i låtarna samtidigt som det där unika groovet finns bevarat så är det här en skiva jag kommer att leva med länge. Nordafrikansk blues samsas med psykedelia och en känsla av helhet. Mat

  Göteborgarna Germ Bomb fortsätter att leverera intressant musik. På denna giv så blir postpunknerven tydligare även om rötterna i punk och crossover finns kvar. Det blir en intressant mix och jag uppskattar den ganska mörka och ödesmättade känslan som “Monochrome nightmare har.  Även om jag uppskattar d-taktsmanglet som bandet bjuder upp till i låtar som “Narcissist” där det stampas på så att både Anti-Cimex och Wolfbrigade bör bli stolta så är det när Germbomb säker tempot lite som det blir som bäst. Som i “Nailed to the cross” och “Tower of Babylon” som ligger i midtempofilen och riffen blir tydligare. Då lyfter den här skivan ordentligt.  Med det sagt så är “Monochrome nightmare” en skiva som har bra dynamik och variation vilket gör den riktigt bra som helhet.  /Magnus Tannergren

Tillhör du liksom mig en av de människor som höll Grand Cadavers ”Deities of deathlike sleep” som en av fjolårets bästa plattor? Då kan jag säga grattis till dig (och mig) för Crawls nya platta har förmodligen allt som en HM2-dödsdyrkare behöver för att tillfredsställa sitt svarta hjärta och lite till.  Att dödsmetallen i början av 90-talet kring Stockholmstrakten ligger Crawl extra varmt om hjärtat kan man nog anta. För här har vi ett band som plockat russinen ur den finaste dödsmetallmyllan och smidit ihop en platta med den elakaste, smutsigaste och hårdaste dödsmetallen på rätt länge. Alla inblandade bakom musiken har svart bälte i dödsmetall och Joachim Lyngfelt har en strupe som är skapt för att vråla avgrundsdjupa deathgrowl med. Allt detta tillsammans får ibland nackhåren att resa sig av lycka.  Höjdpunkterna på denna platta är många och ligger tätt. Måste jag välja så är jag väldigt svag för ”Throne of molten bones” som har ett blytungt avslut och ”Until they crawl” som på mind

Medlemmar från Guilty, Xiao, Times Of Desperation och Bleachdrinker går samman för att leverera under namnet Cool's Eternal och med tanke på vilka band medlemmarna är med i till vardags så är detta något helt annat. Här bjuds det på tre spår som smakar både post hardcore och alternativrock som dofta sent 90-tal eller tidigt 00-tal. Det är riktigt jäkla bra om man ska vara ärlig. En veritabel knock out med snyggt riffande och en sång som är precis så där lagom desperat. Tre spår är naturligtvis för lite men jag hoppas på mer snart för Cool's Eternal kommer att vara en stor del av vårens soundtrack för mig.  /Magnus Tannergren

Den lätt misantropiska titeln på Idiot Childs senaste släpp säger väl egentligen allt vad den här plattan handlar om. Det är 11 spår som på ett eller annat sätt studerar den miserabla varelse som människan är. Och detta till musik som jag skulle vilja artbestämma till någon sorts långsam grindcore. Grindsludge? Jag vet inte men musiken är en hybrid mellan tidig Napalm Death och Eyehategod. Det låter naturligtvis fantastiskt.  Jag är svag för den här typen av väldigt rå och primitiv musik som klöser och river i själen. Kanske är det läget för mänskligheten i allmänhet just nu som gör mig extra mottaglig för Idiot Childs karga verklighetsbeskrivning och som gör att det här känns väldigt relevant som soundtrack för vår samtid.  Eller så är det bara väldigt bra brutal och våldsam musik. Det kan ju vara så enkelt också.  /Magnus Tannergren The First Breath Is The Beginning Of Death by Idiot Child