Heavy Underground

Patrik Arve gästade Cries From The Underworld och pratade spelställen, frisbeegolf, Dennis Lyxén, nylanserad öl, vegankorv, Nya Krösus, Teddybears, bokprojekt och tusen andra saker med Svempa.   Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Svempa och Ylva tar ett snack med Kyptan om kommande skivsläpp, omslagskonst och mycket annat.    Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

  Doomed & Gloomed samlar alla aktuella releaser vecka så att du har total koll på vad som släpps. Här finns mer info

En resa ut i det okända. Titeln på Mauléns debut-ep "El miedo de amar" betyder ”Rädslan att bli förälskad” – vilket visar sig vara en väldigt passande titel.  Ep:n tar med lyssnaren på en eskapad genom den värld Maulén varit så noga med att skapa. Musiken växlar både stämning och tempo, där enkla melodier byggs upp med oljud och skrammel. Jag tycker mig höra referenser från band som Sällskapet, Nine Inch Nails och valfritt sludgeband - men framför allt känns det här unikt och eget på något sätt. De tre låtarna som utgör ep:n utspelar sig i en värld där huvudmannen Carlos Ibarra tillsammans med sina medmusikanter vågar bryta konventioner och ta ut svängarna. Där varje ljud känns viktigt. Där lyssnaren kastas från ljus till mörker, från hopp till förtvivlan och från desperation till trygghet.  Och det här känns genuint på riktigt, på något sätt. Det kanske beror på att huvudmannen dels brottats med sin egen rädsla för att inte kunna spela musik (han blev tidigare diagnostiserad

Vi vältrar oss i historierna och myterna som omgärdar Alice In Chains andra platta “Dirt" som släpptes den 29 september 1992. En skiva som tar lyssnaren med på en resa långt ner i drogmissbrukets avgrund och som skapades av ett band som inte lät som någonting annat som kom från Seattle.  Magnus Tannergren och Misha Sedini spekulerar och filosoferar kring en platta som båda två har lyssnat nästan ohälsosamt mycket på och har olika perspektiv på. Personliga minnen blandas med fakta och obekräftade legender i det här avsnittet som tar dig med tillbaka till en tid då grungen vandrade på jorden. 

  Visa detta inlägg på Instagram Ett inlägg delat av doomsdaysjesusHQ (@doomsdaysjesus)

Fireside var ett av 90-talets mest komplexa band. De började som ett svenskt svar på Quicksand och spelade posthardcore samtidigt som just hardcore var som störst vilket gjorde att Fireside verkligen framtsod som något eget. Och det var de ju. Debuten "Fantastic four" och framförallt uppföljaren är två verkliga klassiker om man gillar det alternativa 90-talet. Den sistnämnda spelar jag fortfarande regelbundet.  2003 var senast vi fick musik från Fireside men nu kommer en singel som förebådar en ny skiva i oktober. I låten "Jungle knuckle" tar Kristofer Åström, Pelle Gunnerfeldt plus Kate Breineder och Jacob Douglas oss tillbaka till Fiersides 90-tal och låten andas den där melankoliska posthardcoren som vi alla älskar. En genialisk gitarrslinga med ett drivande trumspel lägger grunden för Kristoffer Åströms sång. Och dynamiken mellan det återhållsamma och förlösande som Fireside alltid har varit mästare på finns där i all sin glans.  En välkommen comeback. /Magnus T