Johanna Platow Andersson för tillbaka sitt Lucifer till hårdrockens verkliga storhetsdagar i slutet på 70- och början på 80-talet i och med den fjärde fullängdaren som precis som föregångarna bär numret som namn. Överlag är det en lite mer inspirerad platta än trean som jag inte tyckte var dålig på något sätt men som inte hade samma stuns som debuten och andrasläppet. Men här hittar Lucifer tillbaka till gnistan igen. Med en påtaglig känsla för starka refränger och med överlag starka riff har Lucifer hittat sitt format på riktigt. Det är inte retro på något sätt men väldigt troget husgudarna som man kan hitta i de tidigare nämnda decennierna. Har man följt bandet från början vet man att resan gått från ett sound som varit mer modern doom på debuten till den mer klassiska hårdrocken på de tre senaste plattorna. På fyran finns spår av doom och hårdrock av den gamla skolan som doftar Black Sabbath, Rainbow och Deep Purple utan att kännas tillgjort utan bara som ärlig kärlek. Känslan i m