Heavy Underground

Örebroarna i Master Killer levererar en övertygande metallisk hardcore på sin andra demo. För mig är den stora begivenheten här det extremt feta gitarrljudet som gör att riffen river rejält djupa revor i trumhinnan. Att bandet kan sin sak bevisade man ju på förra årets släpp och de här två nya låtarna bekräftar det vi alla redan visste.  Ska jag anmärka på något så är det kanske att sången kunde vara lite mer vässad men det är är en liten detalj som inte stör helheten. I övrigt så kan de här gossarna sin sak utan och innan och framifrån och bak och levererar benkäckande tung hardcore och jag hoppas att vi snart får se mer konkreta släpp från Master Killer.  /Magnus Tannergren PROMO ’26 by MASTER KILLER

Heavy Undergrounds recensenter sammanfattar skivåret 2025 och lyfter utan någon inbördes ordning några av alla de skivor som gjort störst intryck under året som gått. Barrens - Corpse lights Här finns mörkt monotont muller, skira melodislingor och ett hypnotiskt sväng. Det låter ibland som en av de bästa låtar Cult Of Luna inte hunnit skriva än. Ibland är det postpunkiga melodier som blandas med storslagen rock. Och ibland är det bara stämningsfulla passager genom musiklandskap som breder ut sig med berg och dalar så långt man kan se. Coca Carola - När sen är försent “När sen är försent” är ett av de starkaste Coca Carola-släppen där bandet hittat balansen mellan de tidiga plattornas punkiga melodiösa rock till de lite tyngre plattorna som följde under senare delen av 90-talet. Och som vanligt är Curres sång felfri och hans socialrealistiska texter är som bilder ur olika liv i ett samhälle som tappat värmen. Lite som Cornelis Vreeeswjik fast råare och brutalare. Novarupta - Astral sand...

  Med låten “Light shines through you” växte Besserbitch lite i mina ögon. En fantastisk låt som kittlade 90-talsnerven kraftigt och visade på en förmåga att skriva riktigt bra låtar. På den här nya ep:n så bjuds vi på mer av den varan där två ytterligare spår finns med förutom redan nämnda låt och titelspåret som redan släppts.  Och det hela känns väldigt helgjutet. Besserbitch alternativ rock med inspiration från redan nämnda årtionde gör mig på väldigt gott humör och gör att jag egentligen vill ha ännu mer än bara fyra låtar. Men å andra sidan är EP-formatet väldigt trevligt och jag får väl finna mig i det och hoppas på en fullängdare så småningom.  Det enda jag inte riktigt greppar är slutet på “Light shines through you” som känns lite väl avhugget. Men det är mest en detalj. Som helhet är detta en solid platta med ett svinbra band som ni ska hålla ögonen på. Och missa dem inte om de spelar live i närheten av dig. Grymt liveband.  /Magnus Tannergren

För ett år sedan så skrev jag om samlingsplattan ”Dystopisk framtid” som samlar alla demoinspelningar av Oral. I den recensionen så tyckte jag att det var en ofullständig kulturgärning då den saknade just ”Slagen i blod” som tidigare endast varit utgiven på cd. Så den är med stor lycka jag nu kan konstatera att De:Nihil plockade upp den stafettpinnen och fullbordade gärningen. ”Slagen i blod” släpptes 1994 efter att gitarristen Alf Svensson lämnade inte helt okända At The Gates. Flera av låtarna finns i primitiva versioner på den tidigare nämnda samlingsplattan. Men det är ju här som de riktigt blommar ut. Redan i inledningen på öpningsspåret ”Oh jord…” så känner man att det är nåt speciellt man lyssnar på. Öppningsraderna ”Slagen i blod. Såld som en hora. Jorden vi ärvde - en spillra” berättar att här menar vi allvar och är ordentligt förbannade över tillståndet på planeten. Resten av skivan är en uppvisning i storartad metallisk punk och jag vill påstå att det på denna platta endast ...

Tänk er att Kite sitter på en bakgata i en regnig storstad och injicerar ren Nine Inch Nails ano 1989 rakt in i stora kroppspulsådern samtidigt som de sniffar 90-talsshoegaze och darkwave ur en stor papperspåse. Ungefär så låter Los Angelesbandet HEALTHS sjätte fullängdare.  Sedan 2008 har bandet släppt egna fullängdare och en rad samarbeten med andra där de finodlat sin synth som ligger i botten och snyggt vävt ihop det med tunga gitarrer och drömsk sång. “Conflict DLC” fortsätter på den vägen och här är det både tyngre och våldsammare industrimangel men också väldigt vacker elektronisk musik som sveper in dig i den där varma murriga känslan som elektronisk darkwave kan göra. Den här kombinationen av varmt och iskallt är väldigt effektiv och jag gillar ju båda.  “Conflict DLC” är ett imponerande släpp som bekräftar och befäster HEALTH som ett av de intressantaste banden just nu som visar vägen för var modern industrimusik ska ta vägen i framtiden.  /Magnus Tannergren C...

Ni vet när man går på livespelning och blir golvad rakt ner i dom breda tiljorna i den stora ladan på landsbygden? Precis det hände mig i somras när vi såg Skogskult på Tobacka Metalfest i Vännäs utanför Umeå. Att jag är väldigt svag för doom och stoner visste jag såklart innan men upplevelsen av Skogskult live var något extra. Precis lagom till 2025 års avrundning släpper bandet den självbetitlade första fullängdaren på Umeåbaserade Bonebag Records.   Inom genren finns det många låtar som är i överkant väl långa för min smak så att dom flesta av dom 6 stycken spåren på albumet är ca 6 minuter passar perfekt. Det får plats mycket av allt på det här finfina släppet. Självklart innehåller alla låtar det karaktäristiska tunga gunget som konstant är brutalt medryckande men även längre delar av ljuva instrumentala stycken som tillåter sinnena flyta iväg. Innerligheten och intensiteten i sången är helt trollbindande och bandet kunde inte hitta en bättre och mer passande sångare enligt mi...

Det är alltid en högtidsstund när grymma band släpper nya plattor. Brainwasher hade ju den goda smaken att för en vecka sedan reta oss en smula med den fantastiska splitsjuan de delar med Sickrecy. Låtarna på den härstammar ju från samma inspelning som denna fullängdare. Så man visste ju att stordåd var att vänta.  I Brainwashers universum så har Terorizer begåvat världen med ”World Downfall” och Barney vrålat på sina två första Napalm Death-plattor. Tänk lite så och ni har en rätt hygglig bild över vilken typ av grind vi snackar om. Det är snabbt, tungt och blastbeatsen står som spön i backen. Låtsnickrandet är precis sådär lagomt varierat för att det aldrig ska bli tråkigt och enformigt. Nya sångaren Henrik Blomqvist gör en storartad insats bakom mikrofonen. Det här är grind i den högsta ligan och med denna platta så borde rimligtvis Brainwasher vara namnet på att grindälskares läppar.  För min del så är ”Empathy Lost” en av de starkaste plattorna i år. Det är precis såhär j...

    Det är rått, det är underground och det är Zadism från Falun. 21 november släppte duon en EP med fem spår som allt jämnt får anses som en tidig julklapp till oss black-älskare. Soundet och känslan är underbart enkelt och primitivt. Alla spår är väldigt rakt på med en guldkant av riff som får mig att le.    Sång, gitarr och bas sköts av mångkonstnären Linus Edmarker som vi också hittar i Retribution. Trummorna liras elegant av Elias Kosjanov. Tillsammans skapar dom det befriande avskalade Zadism som talar till min del av musikörat som ibland längtar till det okonstlade och opretentiösa. Låtar med namn som ”Victims of the Sadistic Whip” och “Coprophillian Nightmare” passar så bra in med sadismtemat och hela atmosfären. Gitarrslingorna i ”Under Sacred Soil“ ger mig gåshud av belåtenhet. Helheten är vacker och mörk. Nog pratat/skrivet om det magnifika med Zadism, ni behöver själva kolla in dom och lyssna. Fysisk utgåva finns att köpa via De:Nihil Records. /Ylva Sjöst...

Ja ni läser helt rätt. Två av Sveriges absolut bästa grindband delar en splitsjua. Era ögon bedrar er inte. Det är helt sant.  För så är det. Sickrecy och Brainwasher tillhör ju gräddan av den Svenska grindeliten så det känns ju helt otroligt passande och helt rätt att de delar på en splitsjua. På sida a bjuder Sickrecy på två låtar som ursprungligen kommer från deras debut-EP ”First world anxiety”. Här mastrad för underbar vinyl för er som införskaffar den fysiska utgåvan. Ni som känner till Sickrecy sedan tidigare vet vad ni får. Underbar grind som andas tidigt 90-tal men med lika mycket modern fräschör. instrumenthantering såväl som sång håller högsta klass.  När vi vänder till sida b så är det Brainwasher som ger oss två underbara grinddängor. De två spåren är inspelade samtidigt som den fullängdare som Brainwasher släpper nu i dagarna. Det här är första chansen att få höra nya sångaren Henrik Blomqvist vråla för Brainwasher. Han har en strupe som är skapt för grind och pa...

Sludgekungarna från Värmland är tillbaka med en ny fullängdare efter 2023 års ”A Mind Designed To Destroy Beautiful Things” som var en riktig fullträff.  Nu är de tillbaka med ”Narcissist” som tar vid där förra plattan slutade. Vi rör oss fortfarande i Värmlands avkrokar och i samhällets mörka vrår precis som tidigare. Att lyssna på Slôdder gör lite ont och ska också göra det för livet är verkligen ingen dans på rosor för alla och Slôdder har styrkan och modet att genom sin musik berätta för oss andra om samhällets avigsidor. Ni som hört Slôdder tidigare kommer att känna igen er. Möjligtvis att vi på ”Narcissist” har ett band som är lite mer arga och att musiken är mer förfinad och pang på. Det känns som att Slôdder har skalat bort ett lager och håller på att finna kärnan och essensen av sin musik. Det är fortfarande svängigt och blytungt såklart plus att det känns att det finns en ärlighet och en genuinitet i musiken. Vad vi har här är en riktig juvel till platta som borde tilltal...

Hardcoremyllan i Malmötrakten är näringsrik för det frodas mycket bra HC här. Hard Pass är bara ett exempel på detta. Med sin första fullängdare bekräftar man sin talang från ep:n som släpptes förra året. Det är högljud och rå hardcore med en lätt crossovertouch. Från öppningsspåret “Lies” till avslutande “White phosphorus” tar det 22 minuter vilket är en perfekt längd för att presentera de 10 spåren. Med en sylvass egg riktad mot dagens ruttnade omvärld stormar Hard Pass fram på ett väldigt medryckande sätt.  Det är svårt att inte gilla det här. /Magnus Tannergren Distorted Eyes by Hard Pass

Under november släppte Örebro-bandet Rat Art nytt material i form av en EP med fyra spår. Ska tilläggas att bandmedlemmarna har kopplingar till Kopparberg också, så att den orten också får en stund i strålkastarljuset. Hur som helst, Rat Art hade ett jävligt bra släpp bakom sig, ”Demo 1”, från början av 2024 som kom både digitalt och i formatet kassett. Detta gjorde ju att nyfikenheten höjdes flera nivåer inför dem nya låtarna. Rat Art spelar snabb enkel punk där trummisen Eddie sjunger. Inte helt vanligt med trummisar på sång, men vi vet ju alla att Rodrigo Alfaro i Satanic Surfers gör det, så då kan även Eddie göra det. Jag personligen tycker att båda dessa nyss nämnda personer gör det med bravur, även om sången inte alls liknar varandra, måste tilläggas. Nä, allvarligt, har man missat Rat Art så är det hög tid att ni kollar upp båda deras släpp och dras med i känslan av stökig, fartfylld och kaxig punkrock. Bandet uppträder flitigt i Närke, men även en del utanför landskapet. Lite c...

Det tog ett tag innan jag kunde sätta mig ner och sammanfatta tankarna kring Barrens andra fullängdare som släpptes redan i september. Den här skivan har fått mig att fundera på vad det är som talar till mig i musiken. Barrens spelar instrumental postmetal. Tror jag i alla fall. Någonting “post” är det hur som helst.  Här finns mörkt monotont muller, skira melodislingor och ett hypnotiskt sväng. Det låter ibland som en av de bästa låtar Cult Of Luna inte hunnit skriva än. Ibland är det postpunkiga melodier som blandas med storslagen rock. Och ibland är det bara stämningsfulla passager genom musiklandskap som breder ut sig med berg och dalar så långt man kan se.  Jag tänker på hur formbar musik blir när en röst och en text saknas. Plötsligt öppnar sig en helt personlig betydelse i låtarna bara baserat på ett riff eller någon annan detalj som kanske inte ens betyder något för någon annan. Och på det sättet blir musiken mer personlig.  Den här typen av musik är som en dörr i...

Cameron Crowe må vara en Oscarsbelönad regissör men hela hans livshistoria är fascinerande. Uppväxt i en förort till San Diego med sin far och väldigt speciella mor och två systrar. Han fann musiken tidigt i mitten på 60-talet och vid 15 års ålder så började han skriva för Rolling Stone Magazine . Han hängde med Led Zeppelin , The Allman Brothers , Kris Kristofferson , Bowie och många andra giganter innan han själv fick komma in på krogen.  Om allt det här har han berättat i sin självbiografiska film “ Almost Famous ” för 25 år sedan men nu kommer hans självbiografi där han mer i detalj berättar hur det gick till. Det är fascinerande läsning som handlar om hur man kan känna sig utstött som ung i skolan och hur musiken kan bli en väg ut ur den ensamheten. Den unge Crowe hittar snart en ny “familj” både hos redan nämnda musiker men också på redaktionerna till de legendariska tidskrifterna Rolling Stone Magazine och Creem Magazine där han också hittar en mentor i musikjournalisten...

UZU kommer från Kanada och spelar punk. Jag skulle lika gärna kunna beskriva det som post-punk och anarko-punk då UZU rör sig i dessa vatten. Det som gör detta band lite extra intressant är att medlemmarna har sitt ursprung från Algeriet, Colombia och Quebec och har valt att sjunga på Arabiska. Något som jag tycker skänker en helt egen ton och själ till UZUs musik. ”A qui la liberté?” är deras andra platta efter deras självbetitlade debut som kom 2022.  Detta är en mörk platta som ställer flera allvarliga frågor om livet. Titeln kan översättas till ”Vem tillhör friheten?” och frågeställningar likt denna genomsyrar hela plattan. Varje låt känns hamrad i granit och rytmen känns i din ryggmärg då den griper tag i dig och vägrar att släppa taget. Det är liksom lönlöst att försöka fly, vilket är ett annat tema på plattan. Tiden hinner liksom ikapp oss alla. Sången är väldigt framträdande i mixen och det faktum att den är på Arabiska ger det hela en väldigt poetisk och dramatisk ton som ...

När Åkersbergas stolthet Coca Carola släpper sin första skiva sedan 2004 års “Kryp din jävel” är det med en bitterljuv smak. Och titeln “När sen är försent” träffar rakt i hjärtat i ljuset av att bandets trummis Mårten Tolander var svårt sjuk under inspelningen för att sedan gå bort strax innan skivsläppet. Sådant gör ont att tänka på.  Men samtidigt är jag så glad att bandet har spelat in den här plattan. Jag har saknat Coca Carola. Och den här 8 (9 på cd) spår långa skivan är precis allt man kan önska sig om man gillar bandet. Du har de snabba melodiaggressiva låtarna som inledande “Ett nytt slag i magen” och “Bara ge gas” som gör att man känner igen Carolorna direkt. Det samma gäller den nostalgiska återblicken i “Drömmar som tidsfördriv”. Sen kommer “Radhusgeneraler” som är en betraktelse över Svenssonlivet i bostadsrättsföreningar samtidigt som det är svidande kritik mot folkhemsrasismen och bristen på solidaritet. I titelspåret återvänder Harald som ständigt återkommit i olik...

För två år sedan kom Mezzrows comebackplatta “Summon thy demons” som var en riktig best till thrashskiva. Det var tungt, välspelat och en magnifik återkomst för ett av Sveriges bästa thrash metal-band som i slutet på 1980-talet och början på 90-talet höll på att bli riktigt stora. Nu kommer uppföljaren och jag noterar att någonting har hänt. För där återkomsten kanske blev lite baktung och där bandet blev lite väl progressiva ibland så är den här skivan ett annat sorts djur. Här finns inte mycket dödkött utan alla låtar är mer direkta och avskalade. Fantastiska thrashriff manglar ner lyssnaren och arvet från The Bay Area är tydligt. Soundet är modernt men på ett välbalanserat sätt så att det inte låter så där sterilt som det kan göra på moderna thrashplattor.  På det hela taget en stabil platta med många höjdpunkter för den som gilla thrash metal i samma stil som Testament eller Forbidden på 80-talet.  Den här skivan tar inga fångar. /Magnus Tannergren

Norra Västmanland på gränsen till Dalarna har en lång och fin tradition att leverera intressant alternativ musik. Rättens Krater är ett av dessa band som kommit ur de mörka skogarna och nu aktuella med släppet "Nederlagets män. Här blandas postpunk med någon annan sorts rock på ett unikt sätt. Det är mörkt och känslan av missmod är stark. Kanske är det ett sinnelag ärvt av bruksortens fyllor och den avgrundsdjupa hopplöshet som präglar landskapet vid en första anblick. Eller så är det inte det. Jag vet inte. Det  är bara en känsla jag får när jag krockar den här skivan med mina fördomar.  Bra och helt unikt är det hur som helst och det skulle vara ett stort misstag att inte lyssna på detta.  /Magnus Tannergren

Endless Swarm är ett powerviolenceband från Skottland. De dök upp på min radar med sin förra platta ”Manifested Forms” som jag tycker är en fantastisk, den hamnar fortfarande på min skivspelare lite då och då. Så man kan lugnt säga att mina förväntningar var rätt uppskruvade då jag läste att ”The Body Hammer” var på gång.  Det skulle ganska snart visa sig att mina förväntningar uppfylldes och mer därtill. Det är roligt att lyssna på Endless Swarm då det hela tiden händer saker i musiken. Ständiga taktbyten och galen växelsång på ett sätt som inte låter forcerad eller för att briljera. Det känns som att det är gjort med glädje och för att hålla lyssnaren på halster och uppmärksam för vad som helst kan ju hända.  Denna platta känns som en helt naturlig utveckling från föregångaren. Det känns som att Endless Swarm har hittat sitt sound och har här gjort lite små justeringar för att leverera lite mer av sin Scottish powerviolence. Den är smittsam och när du väl släppt in den så be...