Heavy Underground

Vi är nu fyra år in i Big Fishs andra liv. 2022 kom comebackplattan “Kalla döda drömmar” som var en storslagen återkomst och som visade att Big Fish hade fler musikaliska dimensioner än den industriella folkmusik som bandet slog igenom med för 30 år sedan. Det var mer Tom Waits och Nick Cave än mekanisk hambo om man säger så. Ändå lät det Big Fish såsom jag minns det från förr. Det var lågmält och analogt med texter som reflekterade över levda liv och erfarenheter. En väldigt fin skiva helt enkelt.  Nu kommer uppföljaren “Fyra liter stoft” som tar Big Fish vidare på den musikaliska resan. Kvar finns lite av det som påbörjades på föregångaren men bandet tar sin musik ut i några olika musikaliska landskap. Ett är ett nästan postrockigt anslag som passar förvånansvärt bra. Det finns också mer rytm i skivan som nästan ger en tribal känsla där slagverk och trummor utgör loopade på gränsen till monotona ljudmattor som resten av musiken vilar på. Lägg därtill texter som är ännu mer själ...

Svart Katt kommer från Stockholm och spelar rockig vemodspunk. De har två fullängdare och några singlar i bagaget sedan tidigare. Jag har redan en soft spot i mitt hjärta för Svart Katt och kan bara inte låta bli att bara älska den här typen av punk. Att slå på en platta av Svart Katt har i princip samma effekt på mig som att minnas tillbaka på sin ungdom. Då man skulle erövra världen och det fanns absolut inga gränser eller hinder. Varje kärlek var på riktigt och för evigt och likaså var hjärtat krossat och skulle aldrig någonsin läka när det var över. Det finns någonting genuint fint i allt detta och det är de känslorna jag får av Svart Katt. De har med ”Tills ingen längre minns” utvecklats precis sådär lagom mycket sedan den förra självbetitlade plattan. Svårt att inte smälta när man hör rader som ”Ha dig här, få va helt nära få va kär, det räcker så, med oss två” i ”Du och jag” som är en av mina favoritspår på plattan. Det bara har precis den där tonen som träffar exakt där det ska...

  Jag har alltid gillat Sekunderna från Umeå. De har alltid levererat medryckande punkpop som alltid verkar ha haft lite för många volt i batteriet. För det har ofta gått undan i låtarna och leveransen har alltid varit energisk och skett i extremt hög takt. Samtidigt har texterna alltid haft en charmig melankoli och svårmod som är extremt lätt att identifiera sig med.  På “Hits” levereras ytterligare 11 Sekundernaklassiker på under halvtimmen. Tempot är aningen lägre men det har fortfarande samma intensiva anslag. Det är precis lika bra som det alltid har varit. Alla låtar har urstarka melodier och refränger som gör att det är svårt att värja sig. Många av låtarna sätter sig som tuggummi under en sko efter första lyssningen.  Det är bara att konstatera att Sekunderna vinner igen. Och inte bara på hög energi och kraft den här gången utan också på att man skrivit låtar som har smarta texter och ett gott självförtroende. Sekunderna vet exakt vad de håller på med.  /Magn...

  Automatism är ett begrepp med olika betydelser, men det handlar ofta om handlingar eller processer som utförs utan medveten kontroll eller intention. Inom konst och litteratur syftar det på skapande utan förnuftets eller moralens inblandning. Det var en teknik inom surrealismen där konstnärer strävade efter att frigöra sitt undermedvetna och skapa konst utan medveten kontroll. Det innebar att låta tankar och bilder flöda fritt och syftet var att komma åt det omedvetna och frigöra kreativitet. Automatism är också ett band där Hans Hjelm spelar elgitarr, synthesizer och slagverk. Gustav Nygren spelar elgitarr, akustisk gitarr, tenorsaxofon och slagverk. Mikael Tuominen spelar bas, synthesizer, elpiano, flygel och slagverk och Jonas Yrlid spelar trummor och slagverk. Musiken kan väl närmast beskrivas som någon sorts experimentell jazzrock med progressiva anslag och bandets diskografi sedan 2017 är omfattande och väldigt intressant att utforska. Så namnet är ju väl valt.  “Sörml...

  Detta är en splitsjua som delas av det Japanska råpunkarna Skizophrenia och käng och d-taktsdyrkarna Deletär från Frankrike. Så på papperet verkar det ju vara mangel utlovat.  Deletär har jag full koll på sedan tidigare. Deras debutsjua och båda deras självbetitlade fullängdare finns i min vinylhylla. Jo, det är sant, de är båda självbetitlade. Tur att det är olika omslag iallafall. Dock så vet verkligen Deletär hur d-takt, käng och hardcore ska spelas och det i den högre skolan. De två spåren på denna split tar direkt vid där den senaste fullängdaren slutade. Avslutande låten ”Funambule” lägger sig som bomull kring hjärtat. Det är ju mycket lovande inför framtiden vill jag påstå.  Skizophrenia hade jag ärligt talat väldigt dålig koll på innan denna splitsjua. Tydligen så är båda spåren nyinspelningar på låtar som tidigare funnits med på samlingsplattor. Dock så gillar jag vad jag hör och kommer att kolla in deras bakkatalog efter detta. Sången kanske tar ett par lyssni...

Bombardement kommer från Bordeaux i Frankrike och spelar d-takt. ”Dans la fournaise” är deras tredje fullängdare. I bagaget har de också en demo, en sjua och en rätt färsk liveplatta som släpptes i mars detta år. Denna platta från Bombardement är liksom den förra ”Le Futur Est Là” en helgjuten skapelse och tempot är för det mesta högt. Tjutande melodier och läckra slingrande solon. Allt medans d-takten ligger tungt hamrande i bakgrunden. Orianes arga stämma levererar furiöst texterna och är verkligen skapt för att leverera arg sång i ett punkband. Att välja ut någon favorit bland de åtta spåren är svårt men just nu ligger b-sidans första spår ”Solitude” mig lite extra varmt om hjärtat.  Dans la fournaise släpptes redan i mars men har på något sätt lyckats undgå mig fram tills nu. Tur att jag tagit förnuftet till fånga och korrigerat det misstaget för detta är verkligen en höjdare för alla älskare av hårdare punk.  /Anders Bergström

Vill du ha din råpunk i samma stil som Shitlickers, Anti-Cimex eller Tatuerade Snutkukar så är Nagasaki precis det du söker. En stadig fix av totalt oförlåtande mangel som hellre satsar på skitiga snabba riff, sång helt utan finess ett allmänt ganska oborstat sound. Och det är menat i den mest positiva meningen.  Och titlarna på låtarna säger väl det mesta vad det här handlar om. “Född att dö i rännstenen”, “Bombad av en stridsvagn” och “Värld av skit” är några av de sex spåren på den här ep:n som klockar in på 10 minuter och släpps på kassett. Ja ni fattar, det är är old school råpunk i alla bemärkelser. Och det är något vi alla ska vara glada för.  /Magnus Tannergren

  Spetälska kommer från Umeå och spelar nån slags postpunk med lite syntiga och kanske även en smula gothiska vibbar. Jag har väldigt svårt att beskriva Spetälskas sound då jag ärligt talat inte hört något som liknar dem tidigare. En lite referens som dyker upp i min skalle är Nerverna. Men de låter inte heller ett dugg som dem men jag får lite samma känsla i magen av de båda.  Jag hade förmånen att se Spetälska på årets Ostämma och föll rätt pladask för deras lite skeva och egna musik. Jag sprang rätt omgående efter spelningen till deras merchbord och köpte ”Dö som boskap”. Plattan består av åtta spår av rätt mörka och dyster postpunk. Alla tre medlemmarna delar på sången men gitarristen Wilke drar det tyngsta lasset. Texterna behandlar både politiska ämnen och vardagliga ämnen som exempelvis tågstrul och ensamhet. Allt är lite småkyligt men med en tydlig punkig vibb och känsla. Låten ”Anständighet & terror” har snurrat otaliga gånger hemma hos mig. Gillar den skarpt....

  Röd revolver kommer från Eksjö och spelar hardcorepunkig metallisk trall. En måhända märklig beskrivning men Röd revolver är arga och det märks både i texter och musik. Jag erkänner att jag inte brukar lyssna på den här typen av punk speciellt ofta men jag smälter efter de två inledande spåren ”Ät dom rika” och ”Socialhaveri”. Det är bitvis melodiskt och allsångsvänligt och ibland växlar det över och blir rätt hårt och gränsar till metall. Jag misstänker att det är just det som gör att jag gillar det. Jag tänker att här har nog Röd revolver kanske hittat en rätt egen stil. Texterna som jag verkligen gillar är nästan uteslutande politiska och det sparkar väldigt hårt högerut. Vem gillar liksom inte det?   Så här tycker jag att vi har en lite pärla som borde ha chans att tilltala rätt många. Vi har ju borde de som gillar hardcore och trall. Men även ni som gillar metall kan nog tänkas gilla denna platta. Ge ”Lögnfabriken” en chans tycker jag. Jag ångrar verkligen inte att...

  Epitetet ”supergrupp” är något som jag sällan eller aldrig talar om. Uttrycket känns lite cheesy. Det finns dock ett undantag där jag ändå måste använda mig av det. Grand Cadaver kan inte göra fel eller släppa något som är halvdant. Nej, allt som ges ut till allmänheten är doppat i guld. Kryssar man i alla rutor där låtarna är som gjutna i perfektion och alla medlemmar bidrar med något extra på en annan nivå både i Grand Cadaver så väl som i deras andra band, så måste jag faktiskt använda mig av just beskrivningen supergrupp. The Rot Beneath är en EP som gör mig både glad och ledsen. Glad just för att låtarna är så tunga, stiliga och dansvänliga som jag blivit bortskämd med från alla andra av bandets släpp. Ledsen för att det ”bara” är en EP och inte en fullängdare. Fyra låtar i här kalibern kittlar och ger mig begär efter mer!  Titelspåret bjuder på den där riktigt nerviga atmosfären med blytunga partier som är Cadavrets signum. Än en gång förbluffas jag över hur Stannes rö...

  Så då var den alltså här. En sprillans ny och underbar fullängdare från noisegalningarna i Sex Dwarf. Som jag väntat och längtat. Efter första genomlyssning så konstaterar jag att det fortfarande låter väldigt mycket Sex Dwarf fast kanske på ett lite mer moget sätt. Det är lika kompromisslöst som tidigare men det känns samtidigt lite rockigare och melodiösare. Klart är att det har en lite djupare produktion än tidigare alster med en liten smula mindre noise. Men aggressionen finns kvar i drivor. Lyriken behandlar dels samma ämnen som tidigare men nu finner vi även aktuella ämnen såsom rekrytering till gängkriminalitet i ”Fonusbarn” och anmälningsplikt för offentligt anställda i ”Angiveri”. Allt förmedlas givetvis till tonerna av samma kaosiga och noisiga råpunk som tidigare.  Att lyssna på Sex Dwarf är för mig som en underbar stund där man rensar hjärnan och sinnet från allt skit som händer i denna värld. Det är litegrann som att göra en omstart och under den tiden så inser ...

  Blessings kommer från Göteborg och ”Blodsträngen” är deras tredje platta. Att beskriva Blessings musik är inget man gör enkelt. Utvecklingen som skett sedan debuten ”Bittervatten” med sin skeva skramliga hardcore med en smula black metal-influenser är ordentlig. Föregående platta ”Biskopskniven” gav rätt tydliga signaler om i vilken riktning Blessings var på väg och det känns som att nu är säcken knuten i och med ”Blodsträngen”.  Post hardcore må vara en otroligt förenklad beskrivning av ett band i Blessings kaliber. Men om du tar Mastodon, Cult of luna och Tool och stänger in dem i ett rum tillsammans så skulle det kunna komma ut nåt snarlikt Blessings kan jag tänka mig. Det är nåt helt eget och det är ett band där varje medlem bidrar till helheten och varje pusselbit är absolut nödvändig. Det är ibland sludge och skitigt, ibland bedårande vackert. Ofta allt tillsammans flera gånger om i samma låt. Allt kan hända i Blessings musikaliska värd och det gör också det. Det är en...

Vampire kommer från Australien och spelar hård anarkopunk. Jo jag vet att denna platta släpptes förra året men den europeiska utgåvan av plattan släpptes rätt nyligen av Phobia och Discos Enfermos. Å då jag betecknar detta som en riktig juvel som många borde upptäcka så känns det fullt rimligt att skriva om den. Denna platta har letat sig in i mitt hjärta och där borrat sig fast. Vampire gömmer sig inte bakom något. Vi har tre medlemmar som spelar gitarr, bas och trummor. De delar alla på sången även om gitarristen Swift gör grovjobbet. Det finns inget som är elegant eller någon form av finlir. Det är enkelt, smutsigt och rått och framförallt framfört med ett stort hjärta och massiva mängder passion. Tro mig, det känns när man hör ”What seems forever can be broken”. Sången är intensiv och arg och givetvis texterna likaså. Produktionen är lika naken och rå som musiken kräver. Det känns som att den lika gärna skulle kunnat kommit ut på 80-talet. Hade jag upptäckt denna pärla förra året s...

Aftermath kommer från Umeå. De spelar stenchcore med en hel del d-takt. Tänk ett Swordwielder med lite extra smuts och tyngd så vet ni vilka trakter vi rör oss i. Detta är deras debutfullängdare med sedan tidigare finns tiotummaren ”Garbage Day” som ju var väldigt lovande. Ni som gillade den kommer med största sannolikhet inte bli besvikna på ”The Cutting Begins”. Den värld som Aftermath presenterar är ingen vacker sådan. Girighet, konsumtion, krig och fundamentalistisk religon härskar världen och de som har mest styr. Låttitlar som ”City of the living debt” och ”When birds sing on more” målar ingen vacker världsbild. Det är ömsom tungt och ömsom snabb d-takt och Tim Svanbergs mörka rosslande stämma predikar med stor intensitet den dystra världsbilden. Jag gillar skarpt ”The Cutting Begins” och tycker den är en alldeles strålande debutplatta. Det är en platta som växer på dig ju mer du lyssnar på den och sådana plattor brukar ju hålla över tid. Vinylen skaffar du enklast i Sverige från...

  Det är en svindlande tanke att ett brittiskt anorkopunkinfluerat grindcoreband som bildades för 40 år sedan fortfarande turnerar världen runt 2025. Och att Carcass fortfarande krossar de flesta av banden de influerat under alla dessa år är fascinerande. För det finns inte många som ens är i närheten av den intensitet Carcass bjuder på den här regniga junikvällen i Stockholm. Det var länge sedan sångaren och basisten Jeff Walker klippte av sig dreadlocksen och nu mer ser han mest ut som en brittisk charterturist i sin vita kortärmade skjorta och välansade frisyr. Men så fort han öppnar munnen och levererar growl så som det ska låta ändras det leende ansiktsuttrycket till Charles Mansons mimik. Och bredvid honom struttar gitarristen och parhästen Bill Steer runt i en sort mysdans samtidigt som de stilbildande riffen manglas ut med skalpellprecision. Ungdomarna Daniel Wilding på trummor och James Blackford på gitarr skulle kunna vara bifigurer här men är onekligen en stor del i den ...

Bildat för över 20 år sedan och bestående av folk från bland annat Acid Ape så har Bacon Wagon varit mer eller mindre aktiva. Så det är först nu som fullängdaren kommer. Man ska bida sin tid.  Det här är makalöst stökig noiserock. Det är smutsigt och oborstat utan avslipade kanter. Det känns som en sorts antiproduktion ljudmässigt men samtidigt låter det extremt bra och det är exakt så här man vill ha sin noise.  Samtidigt är det otroligt charmigt och kanske framförallt roligt att lyssna på med texter som avhandlar både livets mörka sidor, absurda livsöden men också mer banala saker som brunsås. Lägg därtill ett omslag som är en perfekt illustration av hur Bacon Wagon låter på den här skivan.  Så gillar du noiserock är den här skivan kanske sommarens höjdpunkt.   /Magnus Tannergren TRAUMA CAKE by BACON WAGON

  Tänker att rimligen så borde inte Exploatör behöva någon närmare presentation för de flesta. Men sedan så tänker jag att det finns ju faktiskt yngre punkare som ivrigt gräver i den hårda punkmyllan i jakt på nya juveler som bara väntar på att vaskas fram. En sådan glimrande juvel är ju faktiskt Exploatör. Man kan kortfattat säga att bandet består av luttrade punkrävar med ett cv som är lika tjock som Svea rikes lagbok. Det som dessa herrar inte vet om punk är helt enkelt inte värt att veta.  Att medlemmarna i Exploatörs hjärta tickar i d-takt håller jag för högst sannolikt. På denna deras fjärde fullängdare är det mesta sig likt. Har man fulländat receptet så vill man ju heller inte avvika för mycket från det. Medryckande riff, d-takt, hardcore i den äldre skolan skojar man liksom inte bort. Det är hårt men samtidigt ändå svängigt och det är ljuv musik för mina öron. Lägg där till Poffens karaktäristiska stämma. Hårda smockor utdelas både uppåt och högerut precis som bra p...

Den 30 maj släpptes The Haunteds tionde studioalbum ut till allmänheten för att berika våra öron. Samtidigt som jag känner igen riffen och det karaktäristiska soundet som är tydligt för bandet så hör jag även nya tag. Kombon av detta får mig att se Songs of Last Resort som ett kärleksbarn från dom tre första albumen i Haunteds diskografi (The Haunted, The Haunted made me do it, One Kill Wonder). Det är både en ynnest och med genuin glädje som jag skriver den här recensionen men andra sidan av myntet bjuder på ett eget krav av att skriva en riktigt bra samling ord eftersom bandet ligger mig ofantligt varmt om hjärtat. När jag aktningsfullt gör min första genomlyssning av skivan så kan jag snabbt konstatera att gubbarna kan än! Med besked. Än en gång övertygas jag om att Adrian Erlandsson måste vara en omänsklig skapelse så som han blastar och bankar på trummorna och att Marco Aros röst absolut inte på något sätt har försämrats under åren. Alla vocals är mäktiga och starka. Tvärtemot vad...

Redan i inledande ”På bästfronten intet nytt” så sätter Massgrav tonen med raderna ”Hejsan alla lantisar, nu blir det åka av”. Det är snabbt som tusan och med humor och glimten i ögat. Hur kan man inte älska Massgrav.  Det finns inget annat band (som jag kan komma på) som låter som Massgrav. Svängig och rockig grind/punk med glimteniögat-texter som vid en andra inspektion också rymmer en hel del allvar. Detta recept har väl inte ändrats sådär jättemycket på ”Pizza Speziale” men man har väl skruvat till det en smula och filat till kanterna kan man säga. Undantaget är ”Ingen framtid” som är en vass, snabb låt med mer vanlig sång än vad man annars finner hos Massgrav. Jag gillar den och den smälter in bra på plattan.  I övrigt är det mesta sig likt och ingen än jag är gladare för det då jag verkligen gillar Massgrav. En ruggigt bra platta som är helt i klass med både ”Slowly we rock” och ”Stockholm rockers”. Införskaffas omedelbums från De:nihil. /Anders Bergström

Någon gång ibland händer det att man stöter på en platta som direkt sätter sig och allt bara känns rätt och riktigt och man tänker att satan i gatan va bra detta är. Exakt så var det när jag hörde ”For progress…”  första gången. Ultimate Disaster kommer från Richmond Virginia och spelar d-takt i den äldre skolan. Det märks att det finns rutin bakom instrumenten och att de kan sitt hantverk. Produktionen är sådär lagomt rå och ruff. Skruvar du upp volymen ordentligt och sluter ögonen så känns det nästan som att bandet står där i ditt vardagsrum och spelar bara för dig.  Allt på ”For progress…” känns angeläget och livsviktigt. Alla låtar på plattan är en vital pusselbit till helheten och varje bit är lika nödvändig. När man lyssnar på skivan  så griper den verkligen tag i en och vägrar att släppa greppet. Från första låten ”T.F.O.W” till avslutande ”Hymn for a Burning world” är man fast. Ultimate Disaster har med denna platta skapat vad som garanterat kommer att vara en av ...