Heavy Underground

När jag såg Strikt live i förra våren charmades jag av den totala energiurladdningen som bandet bjöd på. Pang på bara med medryckande refränger, skrålvänliga Misfitskörer och ett jäkla driv. Och med texter skrivna ur ett underdogperspektiv om en samtid där kollapsen både runtomkring och inombords är närvarande men där motstånd och ilska är en tydlig motkraft. Precis som man vill ha sin punk. Den där energin och känslan har man faktiskt lyckats ta med sig i skivformatet där Joona Hassinen i Studio Underjord lyckas fånga vad Strikt är på livescenen. Det här är en skiva som slår ner som en bomb när du sätter på den och lämnar dig med en känsla av både hopp och förtvivlan. Punk är självförsvar.     Foto: Miles Martin

Låt oss först konstatera att det finns få band i det här landet som låter som Slutavverkning. Det är inte punk, det är inte hardcore och det är inte någonting annat i rockväg ni kan komma på. Möjligtvis avantgardistisk hård musik med lite frijazz.  Efter släppet “Levande charader (recension här https://www.heavyunderground.se/2023/08/avlyssnat-slutavverkning-levande.html ) som handlade om en grisbonde så följer nu bandet upp den med en ep som gräver ner sig i vardagliga ting och stora frågor om mänskligheten och samhället. Allt till tonerna av ett distat gitarrkaos, ylande saxofoner och en virveltrumma som får Lars Ulrichs St Anger-virvel att låta som en finstämd jazzvisp. Allt kompletterat med Jon Ekströms vokala insats som nog mest måste jämföras med vad Mike Patton brukar hålla på med.  Det är svårtlyssnat och utmanande men det är inte svårt att gilla. Tvärtom. Den här totala respektlösheten mot alla förväntade format och regler för vad rock är gör att jag känner mig befria...

Detta är det första släppet på Horndals egna skivbolag Bruksljud. En liveplatta som är inspelad den 7 september 2024 då Horndal spelade på den lilla pizzerian Bertas i just Horndal. Kan det bli annat än succé? Givetvis inte. Ni som förväntar er en liveplatta med perfekt ljud kan möjligtvis bli lite besviken. Detta är en rätt ruff och stökig inspelning som jag kan tänka mig är en perfekt spegling av hur en spelning med Horndal låter i en liten och knökfull pizzeria. Atmosfär och spelglädjen lyser igenom och man önskar givetvis att man hade varit på plats denna kväll. Låtvalet kommer från alla deras tre fullängdare och lämnar inget att önska för min del. Det finns även en lite dokumentär om denna spelning på YouTube som jag tycker ni ska se. Den tillsammans med denna platta bildar ett perfekt dokument av denna händelse i byn Horndal. Denna liveplatta känns som ett perfekt komplement till Horndals diskografi i väntan på nästa kapitel.  Jag applåderar bandet för att släppa denna platta...

Strul borde inte behöva någon närmare presentation då de funnits i typ tio år och har flera sjuor och en tidigare fullängdare i bagaget.  Det är svårt, för att inte säga omöjligt att inte gilla Strul. Det är plattan i mattan mest hela tiden. Det manglas friskt såklart men det finns även med en lite rockig ådra i musiken. Inte blir det sämre av att det finns både humor och allvar med i bilden. Texter som ”Fixa och trixa, pengar till behövande, enorma belopp, åker rätt ner i fickan på en organisationstopp” träffar såklart rätt in i punkhjärtat. Ett extra plus i kanten för att omslagen på alla Struls plattor är grymma. Gillar du din punk hård så kan det helt enkelt inte bli fel med Strul. ”Fuck Strul” är en helgjuten platta som passar strålande såväl hemma som på fest.  /Anders Bergström

  Gävle-bandet släpper nytt album och förväntningarna är höga. Plattan de släppte innan, från maj 2023, var enligt mig ett av det årets höjdpunkter. I alla fall i genren svensk punk. Digitalt har detta material funnits sedan i mitten på sommaren, men nu är det alltså dags för de fysiska upplagorna.  Tretton låtar och 40 minuter är vad vi bjuds på. Gillade man föregångaren, så är det bara att njuta vidare. Detta album fortsätter i samma stil. Bra driv, bra sång och välslipade texter. Sympatiskt band, helt klart. Även om det inte liksom bjuds på några direkta överraskningar så är det i alla fall en bekräftelse på att bandet är bra. Givna i toppen av svensk punk helt enkelt.  Just ja, kring gästspelen är det lite ändringar i line up:en i alla fall. På spår 5 dyker Ulke (Strebers/ Dia Psalma/ Vägsjäl) upp och åttan förgylls av Daniel Torro (Radioaktiva Räker). Som sagt, skivan är bara att beställa av Second Class Kids så fort den är tillgänglig. Och jag personligen måste se t...

  Dags för ännu ett öronrensande släpp från De:Nihil Records och Flyktsoda. Trench Rot startade i mars 2024 och består av David Svanström (Farsot/Papercut Cassettes), Dick Lundin (The Inseminoids, Toxic Piss, Cheap Shots), Peter Wigeborn (Toxic Piss, Kendolls,) och Henrik "G" Grevesmühl (Fredag den 13e, Painted Wolves) samt Rickard "Rille" Persson (Spögelse, Bastard Grave) som sjunger på inspelningen. Resultatet av denna potenta blandning av folk är stenhård d-taktad hc och crustpunk med ett lätt metalliskt anslag. Det låter med andra ord helt utmärkt. Jag gillar omedelbarheten som präglar låtarna där ingen tid ödslas på onödigt lullull och transportsträckor. Trench Rot siktar direkt på strupen och träffar stenhårt.  /Magnus Tannergren Köp skivan här

2023 släppte Slutavverkning en punkopera om en grisbonde . Det säger väl kanske rätt mycket om det här bandet som gör precis som de vill när de skapar sin musik. Den här EP:n är inget undantag. “Skräp” är inte vad den heter, Tvärtom är detta en fyra spår lång gluldklimp som vrider upp alla reglage i studion på max utan att oroa sig för hur det låter eller ser ut. Det är någon sorts stökig hardcorepunk i kombination med frijazz vi bjuds på under den här åkturen där gitarrerna knastrar och virveltrumman har Metallicas “St Anger” som mamma. Lägg därtill sångaren Jon Ekström som nästan når upp till Mike Pattons vokala sfärer när han slår knut på stämbanden.  Det är en magisk kreativ röra och kanske lite av en sådan där musikalisk trafikolycka man inte kan låta bli att titta på när man passerar. Kanske inte musik för alla men Slutavverkning fortsätter att knuffa fram gränsen för hur rockmusik ska låta.

Vi är nu fyra år in i Big Fishs andra liv. 2022 kom comebackplattan “Kalla döda drömmar” som var en storslagen återkomst och som visade att Big Fish hade fler musikaliska dimensioner än den industriella folkmusik som bandet slog igenom med för 30 år sedan. Det var mer Tom Waits och Nick Cave än mekanisk hambo om man säger så. Ändå lät det Big Fish såsom jag minns det från förr. Det var lågmält och analogt med texter som reflekterade över levda liv och erfarenheter. En väldigt fin skiva helt enkelt.  Nu kommer uppföljaren “Fyra liter stoft” som tar Big Fish vidare på den musikaliska resan. Kvar finns lite av det som påbörjades på föregångaren men bandet tar sin musik ut i några olika musikaliska landskap. Ett är ett nästan postrockigt anslag som passar förvånansvärt bra. Det finns också mer rytm i skivan som nästan ger en tribal känsla där slagverk och trummor utgör loopade på gränsen till monotona ljudmattor som resten av musiken vilar på. Lägg därtill texter som är ännu mer själ...

Svart Katt kommer från Stockholm och spelar rockig vemodspunk. De har två fullängdare och några singlar i bagaget sedan tidigare. Jag har redan en soft spot i mitt hjärta för Svart Katt och kan bara inte låta bli att bara älska den här typen av punk. Att slå på en platta av Svart Katt har i princip samma effekt på mig som att minnas tillbaka på sin ungdom. Då man skulle erövra världen och det fanns absolut inga gränser eller hinder. Varje kärlek var på riktigt och för evigt och likaså var hjärtat krossat och skulle aldrig någonsin läka när det var över. Det finns någonting genuint fint i allt detta och det är de känslorna jag får av Svart Katt. De har med ”Tills ingen längre minns” utvecklats precis sådär lagom mycket sedan den förra självbetitlade plattan. Svårt att inte smälta när man hör rader som ”Ha dig här, få va helt nära få va kär, det räcker så, med oss två” i ”Du och jag” som är en av mina favoritspår på plattan. Det bara har precis den där tonen som träffar exakt där det ska...

  Jag har alltid gillat Sekunderna från Umeå. De har alltid levererat medryckande punkpop som alltid verkar ha haft lite för många volt i batteriet. För det har ofta gått undan i låtarna och leveransen har alltid varit energisk och skett i extremt hög takt. Samtidigt har texterna alltid haft en charmig melankoli och svårmod som är extremt lätt att identifiera sig med.  På “Hits” levereras ytterligare 11 Sekundernaklassiker på under halvtimmen. Tempot är aningen lägre men det har fortfarande samma intensiva anslag. Det är precis lika bra som det alltid har varit. Alla låtar har urstarka melodier och refränger som gör att det är svårt att värja sig. Många av låtarna sätter sig som tuggummi under en sko efter första lyssningen.  Det är bara att konstatera att Sekunderna vinner igen. Och inte bara på hög energi och kraft den här gången utan också på att man skrivit låtar som har smarta texter och ett gott självförtroende. Sekunderna vet exakt vad de håller på med.  /Magn...

  Automatism är ett begrepp med olika betydelser, men det handlar ofta om handlingar eller processer som utförs utan medveten kontroll eller intention. Inom konst och litteratur syftar det på skapande utan förnuftets eller moralens inblandning. Det var en teknik inom surrealismen där konstnärer strävade efter att frigöra sitt undermedvetna och skapa konst utan medveten kontroll. Det innebar att låta tankar och bilder flöda fritt och syftet var att komma åt det omedvetna och frigöra kreativitet. Automatism är också ett band där Hans Hjelm spelar elgitarr, synthesizer och slagverk. Gustav Nygren spelar elgitarr, akustisk gitarr, tenorsaxofon och slagverk. Mikael Tuominen spelar bas, synthesizer, elpiano, flygel och slagverk och Jonas Yrlid spelar trummor och slagverk. Musiken kan väl närmast beskrivas som någon sorts experimentell jazzrock med progressiva anslag och bandets diskografi sedan 2017 är omfattande och väldigt intressant att utforska. Så namnet är ju väl valt.  “Sörml...

  Detta är en splitsjua som delas av det Japanska råpunkarna Skizophrenia och käng och d-taktsdyrkarna Deletär från Frankrike. Så på papperet verkar det ju vara mangel utlovat.  Deletär har jag full koll på sedan tidigare. Deras debutsjua och båda deras självbetitlade fullängdare finns i min vinylhylla. Jo, det är sant, de är båda självbetitlade. Tur att det är olika omslag iallafall. Dock så vet verkligen Deletär hur d-takt, käng och hardcore ska spelas och det i den högre skolan. De två spåren på denna split tar direkt vid där den senaste fullängdaren slutade. Avslutande låten ”Funambule” lägger sig som bomull kring hjärtat. Det är ju mycket lovande inför framtiden vill jag påstå.  Skizophrenia hade jag ärligt talat väldigt dålig koll på innan denna splitsjua. Tydligen så är båda spåren nyinspelningar på låtar som tidigare funnits med på samlingsplattor. Dock så gillar jag vad jag hör och kommer att kolla in deras bakkatalog efter detta. Sången kanske tar ett par lyssni...

Bombardement kommer från Bordeaux i Frankrike och spelar d-takt. ”Dans la fournaise” är deras tredje fullängdare. I bagaget har de också en demo, en sjua och en rätt färsk liveplatta som släpptes i mars detta år. Denna platta från Bombardement är liksom den förra ”Le Futur Est Là” en helgjuten skapelse och tempot är för det mesta högt. Tjutande melodier och läckra slingrande solon. Allt medans d-takten ligger tungt hamrande i bakgrunden. Orianes arga stämma levererar furiöst texterna och är verkligen skapt för att leverera arg sång i ett punkband. Att välja ut någon favorit bland de åtta spåren är svårt men just nu ligger b-sidans första spår ”Solitude” mig lite extra varmt om hjärtat.  Dans la fournaise släpptes redan i mars men har på något sätt lyckats undgå mig fram tills nu. Tur att jag tagit förnuftet till fånga och korrigerat det misstaget för detta är verkligen en höjdare för alla älskare av hårdare punk.  /Anders Bergström

Vill du ha din råpunk i samma stil som Shitlickers, Anti-Cimex eller Tatuerade Snutkukar så är Nagasaki precis det du söker. En stadig fix av totalt oförlåtande mangel som hellre satsar på skitiga snabba riff, sång helt utan finess ett allmänt ganska oborstat sound. Och det är menat i den mest positiva meningen.  Och titlarna på låtarna säger väl det mesta vad det här handlar om. “Född att dö i rännstenen”, “Bombad av en stridsvagn” och “Värld av skit” är några av de sex spåren på den här ep:n som klockar in på 10 minuter och släpps på kassett. Ja ni fattar, det är är old school råpunk i alla bemärkelser. Och det är något vi alla ska vara glada för.  /Magnus Tannergren

  Spetälska kommer från Umeå och spelar nån slags postpunk med lite syntiga och kanske även en smula gothiska vibbar. Jag har väldigt svårt att beskriva Spetälskas sound då jag ärligt talat inte hört något som liknar dem tidigare. En lite referens som dyker upp i min skalle är Nerverna. Men de låter inte heller ett dugg som dem men jag får lite samma känsla i magen av de båda.  Jag hade förmånen att se Spetälska på årets Ostämma och föll rätt pladask för deras lite skeva och egna musik. Jag sprang rätt omgående efter spelningen till deras merchbord och köpte ”Dö som boskap”. Plattan består av åtta spår av rätt mörka och dyster postpunk. Alla tre medlemmarna delar på sången men gitarristen Wilke drar det tyngsta lasset. Texterna behandlar både politiska ämnen och vardagliga ämnen som exempelvis tågstrul och ensamhet. Allt är lite småkyligt men med en tydlig punkig vibb och känsla. Låten ”Anständighet & terror” har snurrat otaliga gånger hemma hos mig. Gillar den skarpt....

  Röd revolver kommer från Eksjö och spelar hardcorepunkig metallisk trall. En måhända märklig beskrivning men Röd revolver är arga och det märks både i texter och musik. Jag erkänner att jag inte brukar lyssna på den här typen av punk speciellt ofta men jag smälter efter de två inledande spåren ”Ät dom rika” och ”Socialhaveri”. Det är bitvis melodiskt och allsångsvänligt och ibland växlar det över och blir rätt hårt och gränsar till metall. Jag misstänker att det är just det som gör att jag gillar det. Jag tänker att här har nog Röd revolver kanske hittat en rätt egen stil. Texterna som jag verkligen gillar är nästan uteslutande politiska och det sparkar väldigt hårt högerut. Vem gillar liksom inte det?   Så här tycker jag att vi har en lite pärla som borde ha chans att tilltala rätt många. Vi har ju borde de som gillar hardcore och trall. Men även ni som gillar metall kan nog tänkas gilla denna platta. Ge ”Lögnfabriken” en chans tycker jag. Jag ångrar verkligen inte att...

  Epitetet ”supergrupp” är något som jag sällan eller aldrig talar om. Uttrycket känns lite cheesy. Det finns dock ett undantag där jag ändå måste använda mig av det. Grand Cadaver kan inte göra fel eller släppa något som är halvdant. Nej, allt som ges ut till allmänheten är doppat i guld. Kryssar man i alla rutor där låtarna är som gjutna i perfektion och alla medlemmar bidrar med något extra på en annan nivå både i Grand Cadaver så väl som i deras andra band, så måste jag faktiskt använda mig av just beskrivningen supergrupp. The Rot Beneath är en EP som gör mig både glad och ledsen. Glad just för att låtarna är så tunga, stiliga och dansvänliga som jag blivit bortskämd med från alla andra av bandets släpp. Ledsen för att det ”bara” är en EP och inte en fullängdare. Fyra låtar i här kalibern kittlar och ger mig begär efter mer!  Titelspåret bjuder på den där riktigt nerviga atmosfären med blytunga partier som är Cadavrets signum. Än en gång förbluffas jag över hur Stannes rö...

  Så då var den alltså här. En sprillans ny och underbar fullängdare från noisegalningarna i Sex Dwarf. Som jag väntat och längtat. Efter första genomlyssning så konstaterar jag att det fortfarande låter väldigt mycket Sex Dwarf fast kanske på ett lite mer moget sätt. Det är lika kompromisslöst som tidigare men det känns samtidigt lite rockigare och melodiösare. Klart är att det har en lite djupare produktion än tidigare alster med en liten smula mindre noise. Men aggressionen finns kvar i drivor. Lyriken behandlar dels samma ämnen som tidigare men nu finner vi även aktuella ämnen såsom rekrytering till gängkriminalitet i ”Fonusbarn” och anmälningsplikt för offentligt anställda i ”Angiveri”. Allt förmedlas givetvis till tonerna av samma kaosiga och noisiga råpunk som tidigare.  Att lyssna på Sex Dwarf är för mig som en underbar stund där man rensar hjärnan och sinnet från allt skit som händer i denna värld. Det är litegrann som att göra en omstart och under den tiden så inser ...

  Blessings kommer från Göteborg och ”Blodsträngen” är deras tredje platta. Att beskriva Blessings musik är inget man gör enkelt. Utvecklingen som skett sedan debuten ”Bittervatten” med sin skeva skramliga hardcore med en smula black metal-influenser är ordentlig. Föregående platta ”Biskopskniven” gav rätt tydliga signaler om i vilken riktning Blessings var på väg och det känns som att nu är säcken knuten i och med ”Blodsträngen”.  Post hardcore må vara en otroligt förenklad beskrivning av ett band i Blessings kaliber. Men om du tar Mastodon, Cult of luna och Tool och stänger in dem i ett rum tillsammans så skulle det kunna komma ut nåt snarlikt Blessings kan jag tänka mig. Det är nåt helt eget och det är ett band där varje medlem bidrar till helheten och varje pusselbit är absolut nödvändig. Det är ibland sludge och skitigt, ibland bedårande vackert. Ofta allt tillsammans flera gånger om i samma låt. Allt kan hända i Blessings musikaliska värd och det gör också det. Det är en...

Vampire kommer från Australien och spelar hård anarkopunk. Jo jag vet att denna platta släpptes förra året men den europeiska utgåvan av plattan släpptes rätt nyligen av Phobia och Discos Enfermos. Å då jag betecknar detta som en riktig juvel som många borde upptäcka så känns det fullt rimligt att skriva om den. Denna platta har letat sig in i mitt hjärta och där borrat sig fast. Vampire gömmer sig inte bakom något. Vi har tre medlemmar som spelar gitarr, bas och trummor. De delar alla på sången även om gitarristen Swift gör grovjobbet. Det finns inget som är elegant eller någon form av finlir. Det är enkelt, smutsigt och rått och framförallt framfört med ett stort hjärta och massiva mängder passion. Tro mig, det känns när man hör ”What seems forever can be broken”. Sången är intensiv och arg och givetvis texterna likaså. Produktionen är lika naken och rå som musiken kräver. Det känns som att den lika gärna skulle kunnat kommit ut på 80-talet. Hade jag upptäckt denna pärla förra året s...