Heavy Underground

Det har gått tio år sedan Neurosis släppte “Fires with in fires” och sedan 2022 har det varit högst oklart hur bandets framtid såg ut efter att Scott Kelly under tragiska omständigheter lämnade bandet och offentligheten. Knappt någon har pratat om Neurosis efter det. Det har inte spekulerats eller skvallrats och från kvarvarande bandmedlemmar har det varit helt tyst. Steve Von Till har släppt två soloskivor och musik med Harvestman och så sent som januari 2025 så meddelade trummisen Jason Roeder att han sålt all sin utrustning och alla sina instrument. Men i övrigt, ingenting.   Till vårdagjämningen 2026.  Då släpptes helt plötsligt en helt ny skiva med namnet “An undying love for a burning world” och alla blev nog väldigt överraskade. Både av att bandet verkade återaktiverat och av släppet i sig men också över att det nu var en ny medlem med i form av Aaron Turner (Isis, Sumac).  Dessutom annonserades en spelning. Det hela var helt enkelt en omstart. “We are Neurosis” st...

Låt oss först konstatera att den här splitten innehåller musik som är totalt kompromisslös. Här finns ingenting som andas nervositet eller vilja att rätta in sig i något led.  Legbiter har gör noiserock på det där sättet som man vill att noiserock ska låta. En karg torr ljudbild som ändå har en särskild tyngd och melodi. Tänk Unsane. De tre låtarna  som presenteras här har den där fantastiska dynamiken där det monotona blir det medryckande och fängslade. Bäst gillar jag “Worms” som bäst representerar det jag nyss beskrev. Men de två övriga spåren “Speedball” och “Major motion” har liknande kvaliteter och är minst lika intressanta. Ett styrkebesked. Sverige behöver fler noiserockband som Legbiter! Norna har efter två fullängdare hittat sin formel för hur sludge ska låta. Tomas Liljedahls röst skär som en svetslåga genom den kompakta gitarrväggen. Det låter inte fullt så ångestladdat som man skulle kunna tro då Norna precis som vanligt har någonting i sin musik som handlar om hu...

  I en vardag i musikvärlden där jag blir överöst med ny musik är det faktiskt rätt skönt när ett band som Gluttony släpper trygg och kanske inte alltid så nyskapande låtar.  Måste det alltid vara något helt omvälvande som släpps?  Nej det måste det inte.  Jag och öronen känner att det här är så bra så det behöver inte krånglas till. Under dom 17 år som Sundsvalls-dödsarna funnits har dom rätt stadigt kommit ut med album under samma tidsspann och Eulogy to Blasphemy är det fjärde. Det gore-iga temat håller i sig och tillsammans med ett svängigt sound kan jag hemtamt luta mig tillbaka för att njuta av ett bra album. Gillar du klassisk death metal i en blodig kostym så kommer du gilla den här skivan. Man avviker inte från det temat och den linje som man som band vet funkar hos publiken. HM2-drivet är en stark grund att stå på. Fyran ger oss precis vad vi tänker att Gluttony ska ge oss: bra mangel med som vanligt stabil sång och motorsågsgitarrer.  Som grädde på dö...

  Det är ett slitet uttryck men ändå sant: only death is real! Och det har Harrowed tagit fasta på. Bandet centreras runt Tobias Alpadie och Adam Lindmark och här bjuds knappast på några nyskapande idéer utan du får istället death metal så som det ska låta framfört med övertygelse och passion. Jag gillar det. Vissa saker mår bra av att hålla sig till traditionerna.  På 32 minuter levereras åtta spår som manglar sig rakt in i min lilla svarta själ och sprider allmänt välmående när jag lyssnar på det. redan 15 sekunder in i öppningsriffet i första låten "Bayonet" så fattar sätter Harrowed standarden för skivan som även bjuder på pärlor som "Ultra-Terrene Phantasmagoria", "The haunter" och "Formaldehyde dreaming" med flera låtar som alla har sin ruttnande charm.  Som sagt, only death is real, /Magnus Tannergren

Det är här råare än köttet Blackie Lawless slängde på publiken 1984. Jon Jefferson Klingbergs och trummisen Jonas Ohlsson band Nattskri har skalat bort all puts på sin svensktalande kängthrash där riffen river som naken betong mot tunn hud samtidigt som texterna gör sitt bästa för att ta avstånd från.. ja… nästan allting.  Det kanske inte håller hela vägen och ibland blir det aningen utstuderat men samtidigt blir det aldrig tråkigt och man känner det ärliga uppsåtet i hela kroppen när man lyssnar. Och bandet har grävt sig rakt ner till hjärtat i varför man gillar hårdrock över huvud taget. Det finns referenser i både musik och text som en man i min mogna ålder tydligt uppfattar.  Det låter dessutom lite avigt och obekvämt vilket jag konstaterar som en positiv kvalitet. Är det på allvar eller ett skämt? Ingen vet. Men bra är det.  /Magnus EP:n släpps den 6 mars av Majestic Mountain Records

Musik ska byggas utav glädje som Lill Lindfors sjöng en gång. När man lyssnar på Blisterhead blir man glad. Det här är streetpunk som är designad för att gå på fest till i samma anda som Rancid, US Bombs och varför inte lite Flogging Molly. Trallvänligt, skrålvänligt och med en känsla av att om vi bara håller ihop så blir allting bra.  “Where we belong” är en 30 minuter lång förfest med låtar som handlar om gemenskap, vardagens vedermödor och andra ganska vardagliga ämnen. Det känns som om man får små historier berättade för sig med starka melodier och medryckande allsångsrefränger. Punk kan ju ibland vara lite väl dystopisk och arg och Blisterhead kanske också är missnöjda men de pekar med en positiv attityd mot vad livet kan vara. Hela skivan känns hoppfull. Lägg därtill att den låter fantastiskt bra med bra tryck på rätt ställen. Körerna är snortajta och refrängerna sitter som sagt som tuggummi under en Doc Martenskänga. Det är egentligen skandal om inte Blisterhead skulle få en...

Youth Avoiders är ett Franskt band som spelar nån slags högoktanig hardcorepunk som vid lite närmare granskning och inspektion också inrymmer en smula mörka undertoner också. Detta är deras tredje platta sedan den självbetitlade debuten som kom 2013 och uppföljaren ”Relentless” som släpptes 2018. Man kan konstatera att Youth Avoiders skyndar långsamt. Då är desto mer glädjande att konstatera att det är väl värt väntan för satan i gatan vilken punkpärla ”Defiance” är! Redan när första spåret ”Endless Fight” smyger igång för att fullkomligt blomma ut efter trettio sekunder så känner man hur melodierna spritter i kroppen och värmen sprider sig i varenda extremitet.  Det är en platta som liksom smittar av sig med sin pigga furiösa punk. Låtarna är föredömligt korta, alla kring två minuter och tio till antalet. Det är högt i tempo och sången fastnar hos mig. Den känns angelägen och lagom desperat. När texter som ”We know about your crimes. Hey, don´t celebrate to soon. No immunity for g...

Svaveldioxid kommer från Stockholm och har begåvat världen med högkvalitativ kängpunk i tio år nu. ”Misär O.D.” Är deras sjätte fullängdare och de har ett flertal splittar och sjuor i bagaget också. Man kan lugnt konstatera att Svaveldioxid vet vad de sysslar med. Denna platta tar vid där deras förra platta ”Främmande samtid skrämmande framtid” slutade. Produktionen är även denna gång signerad Tomas Skogsberg i Sunlight studio. Det borgar ju för härligt rått ljud som passar Svaveldioxids käng och d-takt som handen i handsken. Vi bjuds på åtta spår som klockar in på strax över tjugo minuter. Höjdpunkter för mig är ”Mänskliga facklor” och ”Eliminering/Kolonisering” som har precis den där fantastiska nerven som gör så att blodet kokar lite extra och man sitter med kängnäven och hyttar med. Så det är bara att konstatera att Svaveldioxid har levererat ännu en höjdarplatta och det känns som att de precis som vin bara blir bättre med åren. /Anders Bergström

1993 såg jag Clawfinger spela live på Smedjan i Köping. Då med debuten “Deaf, dumb, blind” i bagaget och fina listplaceringar på bland annat radions Tracks med låten “Nigger”. Vi var ett tjugotal i publiken.  Kanske var det för att Clawfinger var långt före sin tid även om man redan tidigare blandat rap och tung metal. Men soundet var nytt. Blytunga gitarrer med punkig attityd och en skvätt industri. Något som skulle visa sig bli facit för band som Rammstein och en massa andra nu metalband långt senare. Men det fattade ingen då. Clawfinger sågs nog väldigt mycket som en rolig grej i 90-talets metalfauna.  Snabbspola framåt 33 år och 7 fullängdare senare och vi har nu fått skiva nummer åtta att lyssna på. 19 år efter den senaste given “Life will kill you”. Och jag förvånas av hur lite som egentligen har hänt med Clawfingers sound och attityd. De håller sig väldigt nära originalkonceptet med några få justeringar. Riffen är snortajta och Zakk Tells rap tar kommandot när han domde...

Kanske är det medelåldern som får Generation X att nu börja dela med sig av sina minnen i bok- och musikform. Wirre har sedan några år tillbaka nu varit en av dem och det har varit fina skildringar av uppväxt, ungdomsminnen och livet i allmänhet.  Patrik Wirén som han egentligen heter har ett förflutet både i thrash metal-orkestern Midas Touch, Misery Loves Co och Alpha Safari. Av det märks kanske inte så mycket på den här fina ep:n då det snarare är så att sentida Thåström är en ledtråd till hur det låter när han sjunger om mexitegel eller Fyrisån. Snygg halvakustisk rock som lyfter fram de vardagliga berättelserna från 70- och 80-talets folkhem.  I låten “Saknar en tro” noterar jag att han reflekterar över att han har allt men att det enda som saknas är en tro. Kanske en bra sammanfattning av oss som gjort det till en livsstil att vara desillusionerade och cyniska som den första generation som inte fick det bättre än sin föräldrageneration trots materiellt välstånd. Samtidig...

Robert Johnson and Punchdrunks har under lång tid varit ett av Sveriges mest egensinniga garageband. De har rört sig sömlöst i gränslandet mellan, psykedelia ,blues och rock’n’roll. På grund av detta blev jag aningen förvånad första gången jag lyssnade på bandets senaste släpp, Surf På Svenska. Det här är inte det Punchdrunks jag vant mig att lyssna på. Där jag förväntade mig skav och friktion möts jag i stället av en öppenhet, gitarrerna har en lite del i skivan. Det är luftigare, mer kontrollerat och mer filmiskt. Något jag la märke när jag läste om skivan var att Håkan Lidbo stod med på samliga låtar.  Det är något som märks tydligt. Från skivans öppningsspår Yngsjömordet till avslutande Kräftrikets förbannelse. Håkan har sin bakgrund inom elektronisk musik och ljuddesign. Det finns en stor omsorg om efterklang och djup i skivans låtar Det hörs kanske mest i låtarnas små subtila ekon och klanger som smyger i bakgrunden.  Som tidigare nämnts så känns låtarna filmiska. Låtarn...

Vissa band har man förmånen att få följa från förste demokassetten. Electric Hydra är ett av dessa. Och bandet har en stadigt positiv utvecklingskurva från de första släppen runt år 2018 tills idag. Då var det stökig stonerpunk och nu fläskigt tung hård rock. För det är kanske den stora skillnaden. Nu är Electric Hydra ett band som satsar på massiva väggar av gitarrer och stundtals nästan thrashdoftande riff. Något som jag tycker klär bandet på ett väldigt bra sätt. Som bäst blir det dock i de långsammare spåren som lutar mer åt en sorts doomgrunge som i låten “It’s all just dirt” som jag gillar väldigt mycket. Ska jag ha någon synpunkt så är det väl egentligen bara en och det är att jag gärna hade låtit Sanne Karlssons röst höras mer. Nu drunknar den lätt i ljudväggen av gitarrer vilket är synd. Men det är en petitess. På det hela taget är det en stabil och gedigen skiva som Electric Hydra fått till med “From the fallen”.  /Magnus Tannergren

En lamrig, suggestiv melodiös ökenvandring. Maulén tar sitt avstamp i en gammal egyptisk kärlekssång. Det låter ju förvisso originellt men inte så vansinnigt upphetsande. Men eftersom det är Carlos Ibarra, mannen bakom Maulén, som tar det där avstampet så når vi rätt snabbt något som liknar en omloppsbana. Långt bort. De inre planeterna passeras med bred marginal. Vi befinner oss runt en av Jupiters månar. Ungefär.  Det här är ett klart fall av en vision som inte tar ett nej. Från någon. Inspelningarna började i Sverige och fortsatte i Marocko. Under bar himmel i en glödhet öken. Det här är ett sådant där projekt där eftertanke inte existerar och där det känns som om musiken måste fram till varje pris. Där visionen är Alfa och Omega och allt annat gör jävligt rätt i att flytta på sig. Det är svårt uppfriskande.  Det som kommer ur det här är 57 minuter långsamt svängande, gungande, gråtande, slamrande och hjärteknipande musik. Fyra stycken som hänger ihop som en enda låt. Man k...

Hardcore föds sällan ur perfektion. Den föds ur trycket i bröstkorgen när något måste ut! Nu, direkt, utan filter.  På Still Falling fångar Manic Ride precis den känslan. Det här är inte musik som ber om ursäkt! Det är musik som piercar hardcore-hjärtat! Hårt, skoningslöst och himmelskt! Från första anslaget känns det som att kastas rakt in i ett svettigt källargolv där tempot driver blodet snabbare än tankarna hinner ifatt. Riffen biter, rytmerna pressas och pressar framåt, melodierna smyger sig in som blåmärken man inte märker förrän efteråt.  Manic Rides skicklighet att balansera rå aggression med ett hjärta som slår öppet och ärligt är de ensam om i sin genre! Det finns en respekt för hardcoretraditionen här, men också en hunger att hålla den levande. Låtarna rusar fram utan onödiga krusiduller Låtarna är föredömligt korta, intensiva och med en närvaro som känns mer levd än producerad. Att Still Falling landar hos alltid pålitliga Quarantined Records känns nästan självklar...

 Ambientmusik har länge burit på en paradox. Den existerar ofta i periferin i bakgrunden, som atmosfär, som något som fyller tomrum men jag upplever genrens styrka när den är som bäst  är hur den förändrar själva upplevelsen av tid. På sitt självbetitlade album placerar sig Göteborgsbaserade Trio Ramberget mitt i denna tradition, samtidigt som de skapar ett uttryck som känns lika mycket förankrat i nordisk melankoli som i ambientens historiska arv. Sedan bildandet 2016 har den akustiska ambienttrion metodiskt byggt sin katalog genom fyra album samt ett flertal EP:s och singlar. I en tid där ambientmusik ofta drivs mot digital perfektion och syntetiska ljudlandskap väljer Trio Ramberget en mer kroppslig och taktil väg. Deras musik känns spelad snarare än programmerad, formad i realtid snarare än konstruerad i efterhand. Det ger albumet en märklig känsla av närvaro som om lyssnaren inte bara hör musiken utan befinner sig i samma rum där den uppstår. Jämförelser med Brian Eno och...

  En av den svenska alternativrockens bästa band Rome Is Not a Town är tillbaka med sin andra fullängdare. Efter debuten "It´s a dare" har det kommit ett par ep.s så ett släpp i fullängdsformat är efterlängtat.  Bandet har bibehållit sitt sound till stora delar men hittat en lite mörkare nerv som ger musiken en ny intensitet. Det är lågmält men intensivt. Sonic Youth-riffande gitarrer driver på musiken samtidigt som Kajsa Poidnaks sång fortfarande har den där skevheten som gör att bandet verkligen skiljer ut sig från mängden. Att lyssna på "Echoes of love" är att svepas in i ett shoegazemys samtidigt som det låter stenhårt i botten. Detta gör att Rome Is Not A Town har ett helt unikt sound.  Och här finns fantastiska spår som titellåten och singlarna som ni redan har hört. Eller varför inte "Tears on a monday" eller den sköra indiepärlan "The whites bed". Det är svårt att välja en favorit så jag låter bli. Jag konstaterar bara att det har skrivit...

  Ill Jill kommer från Sundsvall/Timrå området och spelar punk. Detta är deras första ep och oj vad den ger mersmak. Denna ep består av fyra spår och visar ett band med många influenser. Dock så känns det ändå sammanhållet och väldigt medryckande. Lägg där till en stor portion attityd som gör att det inte dröjer lång tid innan du sitter där med näven i luften och skriker med i tredje spåret ”Banshee Cry”. Jag vill påstå att det är i princip omöjligt att låta bli att göra det. Ill Jill skriver själva att de spelar queercore och det är nog en rätt bra beskrivning. Om musiken är full av attityd så är texterna likaså. Miljöförstöring, krig och korkade män får sig en rejäl skopa ovett som de verkligen förtjänar. Allt levererat med attityd och energi så att det känns ordentligt. Jag hoppas att det inte dröjer alltför länge tills en fullängdare landar. /Anders Bergström Denna ep släpptes digitalt förra veckan och släpps på vinyl i samband med releasfesten på Pipeline nu på lördag den 7 fe...

  Circular Ruin har inte bara ett snyggt namn, dom låter också väldigt snyggt på kommande albumet "A Sermon In Tongues". Precis i slutet av kalla januari släpper bandet deras första album som en vacker present som värmer is och snö. Vi som lyssnare kommer snabbt märka att det inte saknas något på släppet. Först och främst är sången/vocals riktigt fint bemästrad där både djup och finess finns. Alla delar sammantaget har en riktigt bra harmoni. Lagom mycket svärta samsas med blast beats. Vackra och känsliga harmonier samsas med råa, framåtlutade partier. Gör man något väldigt annorlunda jämfört med andra band inom samma genre/område? Nej, inte nödvändigtvis.  Har man fått till ett mörkt skimmer som ger den där lilla extra tweaken?  Ja, det har bandet och just det är det stiliga i det hela som är debuten album mässigt. Bandet härstammar från Öland och Uppsala, vilket verkar vara en unholy match made in hell. Det hörs tydligt att grunden av musiken ligger i famnen hos black m...

  Vad vi har här är en alldeles ny splitplatta som delas av Amerikanska Nightfeeder och Svenska Verdict. Bägge bandens bidrag till plattan spelades in redan 2024 men nu kan vi alltså njuta av resultatet.  Sida a är Nightfeeders. De har en fullängdare och två sjuor i bagaget. Men tro inte att detta är ett ungt och oerfaret band. Medlemmarnas cv slår det mesta. Det är crust på Amerikanskt vis. Det är svettigt och smutsigt, du känner svetten och blodet när medlemmarna vränger ur sig punkjuveler som ”Shit filled paddock” och ”Born to suffer”. Det är precis lika bra som deras briljanta debutplatta ”Cut all of your face of” som släpptes 2022.  När vi vänder till sida b så väntar oss mäktiga Verdict. Deras cv är minst lika imponerande som Nightfeeders. Verdict har två helgjutna fullängdare i bagaget. Deras debut ”Time to resign” kom 2022 och album nummer två ”The rat race” följde året efter. Här bjuds det på den finaste hardcore/käng/d-takt du kan tänka dig. Här uppfinns verklig...

  Bödel kommer från skaraborgsområdet och ”Dödsbringaren” är deras debutplatta. Bakom instrumenthanteringen i Bödel finns det gott om rutin. Band som exempelvis Deny, The Crown, Pastoratet och Vänsternäven finns på punk-cv´t. Bödel spelar crust med mycket d-takt. Så med andra ord är tempot högt och du sitter med andan i halsen mest hela tiden och det finns ingen tid för rast eller vila. Som jag skrev så finns det rutin bakom instrumenten och det märks. Det är stabilt, kompetent och med precision. Dock så är det stora stjärnskottet i Bödel sångerskan Leya. Hon har en helt makalös pipa som är precis sådär rå och aggressiv så att varje låt känns som en lavett i ansiktet. Hon fullkomligt trycker ner den råa rättframma lyriken rakt ner i halsen på dig och du bara står där och ber om mer. När plattans dryga tjugo minuter nått sitt slut så undrar man vad fan det var som hände och man måste genast starta om.  Att bödels debutplatta bör stå i skivhyllan hos varje älskare av d-takt känn...