Kanske är det medelåldern som får Generation X att nu börja dela med sig av sina minnen i bok- och musikform. Wirre har sedan några år tillbaka nu varit en av dem och det har varit fina skildringar av uppväxt, ungdomsminnen och livet i allmänhet.
Patrik Wirén som han egentligen heter har ett förflutet både i thrash metal-orkestern Midas Touch, Misery Loves Co och Alpha Safari. Av det märks kanske inte så mycket på den här fina ep:n då det snarare är så att sentida Thåström är en ledtråd till hur det låter när han sjunger om mexitegel eller Fyrisån. Snygg halvakustisk rock som lyfter fram de vardagliga berättelserna från 70- och 80-talets folkhem.
I låten “Saknar en tro” noterar jag att han reflekterar över att han har allt men att det enda som saknas är en tro. Kanske en bra sammanfattning av oss som gjort det till en livsstil att vara desillusionerade och cyniska som den första generation som inte fick det bättre än sin föräldrageneration trots materiellt välstånd. Samtidigt är vi paradoxalt nog idiotsäkra på hur vi uppfattar världen. Det är vad jag läser in i alla fall. Jag kan ha fel. En bra låt är det i alla fall.
Jag gillar Wirre. Jag gillar honom därför att han har hittat ett eget språk och ett eget sätt att berätta sina historier. Och det är historier jag kan känna igen mig själv i på många sätt. Kanske inte i själva händelserna men i hur han ser på tillvaron och det som hänt. Jag gillar detaljerna som blir som bleknande bilder i ett fotoalbum man hittar hemma hos sina föräldrar. Och jag gillar hans röst och hur han fraserar och levererar orden. Inte tillgjort utan bara ärligt.
En sångare som representerar sin generation på bästa sätt.
/Magnus Tannergren
Kommentarer
Skicka en kommentar