En lamrig, suggestiv melodiös ökenvandring. Maulén tar sitt avstamp i en gammal egyptisk kärlekssång. Det låter ju förvisso originellt men inte så vansinnigt upphetsande. Men eftersom det är Carlos Ibarra, mannen bakom Maulén, som tar det där avstampet så når vi rätt snabbt något som liknar en omloppsbana. Långt bort. De inre planeterna passeras med bred marginal. Vi befinner oss runt en av Jupiters månar. Ungefär.
Det här är ett klart fall av en vision som inte tar ett nej. Från någon. Inspelningarna började i Sverige och fortsatte i Marocko. Under bar himmel i en glödhet öken. Det här är ett sådant där projekt där eftertanke inte existerar och där det känns som om musiken måste fram till varje pris. Där visionen är Alfa och Omega och allt annat gör jävligt rätt i att flytta på sig. Det är svårt uppfriskande.
Det som kommer ur det här är 57 minuter långsamt svängande, gungande, gråtande, slamrande och hjärteknipande musik. Fyra stycken som hänger ihop som en enda låt. Man kan inte undgå att tänka på en symfoni. Formen finns där på ett sätt. Musikaliska teman som återkommer i olika variationer. Men vi befinner oss rätt långt musikaliskt ifrån Brahms, Bruch och Bach. Vi är nog närmare Black Sabbath. Lite närmare i alla fall.
Det här är något eget. Något som hamrar på öron och sinne med spetsiga gitarrer, en bistert dunkande bas och trummor som får en att tänka på befrielsearméer marscherande i fjärran.
Lea Amling Alazams sång får mig att tänka på PJ Harvey. Men här är det som om något slags nordisk svårmod blandas med orientalisk mystik som blir någonting helt eget. Någonstans i allt det här anar man dansande dervischer och en skogsbäck i månsken. Bandet bär tillsammans fram den där visionen i blod, svett och ökendamm. Klär den i musik och sång och visar oss den.
Lyckas dom med det? Jag tycker det.
Är det utmanade att lyssna på? Ja.
Är det något du hört förut? Nej.
Borde du lyssna? Självklart.
/Alex Bigenius
Kommentarer
Skicka en kommentar