Det har gått tio år sedan Neurosis släppte “Fires with in fires” och sedan 2022 har det varit högst oklart hur bandets framtid såg ut efter att Scott Kelly under tragiska omständigheter lämnade bandet och offentligheten. Knappt någon har pratat om Neurosis efter det. Det har inte spekulerats eller skvallrats och från kvarvarande bandmedlemmar har det varit helt tyst. Steve Von Till har släppt två soloskivor och musik med Harvestman och så sent som januari 2025 så meddelade trummisen Jason Roeder att han sålt all sin utrustning och alla sina instrument. Men i övrigt, ingenting.
Till vårdagjämningen 2026.
Då släpptes helt plötsligt en helt ny skiva med namnet “An undying love for a burning world” och alla blev nog väldigt överraskade. Både av att bandet verkade återaktiverat och av släppet i sig men också över att det nu var en ny medlem med i form av Aaron Turner (Isis, Sumac). Dessutom annonserades en spelning. Det hela var helt enkelt en omstart. “We are Neurosis” stod det på bandets sociala kanaler och många med mig fick nog lite gåshud.
För Neurosis är inte ett vanligt band. Det är ett koncept och en naturkraft som få eller inga andra band kan mäta sig med. Deras nästan andliga attityd till musik, deras odiskutabla musikarv ja allting med Neurosis är i en helt egen dimension.
Så hur låter återkomsten då? Många talar om en nytändning och det håller jag med om. Det känns att det är ett band som bidat sin tid, samlat kraften och nu lyckats rikta lågan åt exakt rätt håll.
The separation that burns our hearts
Is the root of all our disease
We've forgotten how to live so we suffer
We've forgotten how to struggle so we suffer
We've forgotten how to die so we suffer
We've forgotten we are wild so we suffer
We exist in isolation so we suffer
The dissonance is deafening
sjunger Steve Von Till i vad som nästan låter som en Buddhistisk bön början av skivan och knyter an till sin civilisationskritik som han hade som tema på sin senaste soloplatta “Alone in a World of Wounds” som kom förra året. Och texterna på alla låtar på “An undying love for a burning world” kretsar kring det här temat som jag tolkar det. Människans plats i naturen, att vi tappat kontakten med var vi kommit ifrån. Lyriken är full av bilder av floder, slätter och berg. Månen dras upp ur vattnet av mörker och så vidare. Det är vansinnigt vackert och fullt av tröst.
Musikaliskt känns den här skivan mer dynamisk än de senaste släppen. Som en naturlig fortsättning på “The eye of every storm” mer än någonting annat. Men här finns även både hårdare och mer psykedeliska element som får det hela att låta skarpt och vasst. Aaron Turners röst ger också en ny dimension till Neurosis sound. Ingen kommer att bli besviken på den här skivan.
Det är svårt att recensera den. För man blir lätt tagen och hur ett band som spelar brutal postmetal kan låta så hudlöst och känslosamt. Men det är just det som gör Neurosis så unikt. Bandet vilar helt på sitt eget musikaliska arv och inget annat. De följer bara sin egen väg och gör bara det som är rätt för dem själva och gör bara det som gör musiken rättvisa. Allt för att vara fullständigt ärliga mot sig själva när de samlas under namnet Neurosis.
Och när magin uppstår så blir all annan musik tom och innehållslös. Neurosis musik får mig att på riktigt vilja bli en bättre människa.
/Magnus Tannergren
Kommentarer
Skicka en kommentar