1993 såg jag Clawfinger spela live på Smedjan i Köping. Då med debuten “Deaf, dumb, blind” i bagaget och fina listplaceringar på bland annat radions Tracks med låten “Nigger”. Vi var ett tjugotal i publiken.
Kanske var det för att Clawfinger var långt före sin tid även om man redan tidigare blandat rap och tung metal. Men soundet var nytt. Blytunga gitarrer med punkig attityd och en skvätt industri. Något som skulle visa sig bli facit för band som Rammstein och en massa andra nu metalband långt senare. Men det fattade ingen då. Clawfinger sågs nog väldigt mycket som en rolig grej i 90-talets metalfauna.
Snabbspola framåt 33 år och 6 fullängdare senare och vi har nu fått skiva nummer sju att lyssna på. 19 år efter den senaste given “Life will kill you”. Och jag förvånas av hur lite som egentligen har hänt med Clawfingers sound och attityd. De håller sig väldigt nära originalkonceptet med några få justeringar. Riffen är snortajta och Zakk Tells rap tar kommandot när han domderar på i bästa Chuck D-stil om livets och tillvarons dumheter. Jag gillar det jag hör.
Till stora delar är det deras patentlösning för musik vi får höra med riff och rytm men mitt i skivan glider Clawfinger över i låten “A perfect day” där det mer låter som tidig hiphop från 80-talet eller möjligtvis 90-talets A Tribe Called Quest. Och det blir på något märkligt sätt skivans höjdpunkt. I övrigt får vi potent rapmetal där Zakk levererar sina som vanligt fyndiga texter om presidenter, sociala medier, storebrorsamhället och annat som formar vår samtid.
Så har Clawfinger någon relevans 2026? Absolut. Det finns ingenting på den här skivan som låter trött eller nostalgiskt. Det låter sjukt angeläget och jag tror att världen behöver Clawfinger. Ett band som skiter i trender, som gör sin grej till 100% och som bankar sitt budskap rakt in i ansiktet på dig. Inga ursäkter. Bara Clawfinger.
/Magnus Tannergren
Kommentarer
Skicka en kommentar