Robert Johnson and Punchdrunks – Surf på svenska

Robert Johnson and Punchdrunks har under lång tid varit ett av Sveriges mest egensinniga garageband. De har rört sig sömlöst i gränslandet mellan, psykedelia ,blues och rock’n’roll.

På grund av detta blev jag aningen förvånad första gången jag lyssnade på bandets senaste släpp, Surf På Svenska. Det här är inte det Punchdrunks jag vant mig att lyssna på. Där jag förväntade mig skav och friktion möts jag i stället av en öppenhet, gitarrerna har en lite del i skivan. Det är luftigare, mer kontrollerat och mer filmiskt.

Något jag la märke när jag läste om skivan var att Håkan Lidbo stod med på samliga låtar.  Det är något som märks tydligt. Från skivans öppningsspår Yngsjömordet till avslutande Kräftrikets förbannelse. Håkan har sin bakgrund inom elektronisk musik och ljuddesign. Det finns en stor omsorg om efterklang och djup i skivans låtar Det hörs kanske mest i låtarnas små subtila ekon och klanger som smyger i bakgrunden. 

Som tidigare nämnts så känns låtarna filmiska. Låtarna byggs upp långsamt, de håller kvar känslan och glider vidare utan att explodera i tydliga refränger. När jag lyssnat på skivan ett antal gånger ger mig min mentala projektor ett antal bilder 

När det gäller låtar som berör lite extra tänker jag främst på “Säters fasta paviljong” som är ett av albumets mest starka spår. Titeln med sitt institutionsnamn harmoniserar med musiken som ger mig en liknande känsla. Låten är långsam och spöklik och skapar med sitt ljudlandskap känslan av att sitta inlåst på en avdelning på Säter. När man lyssnar på låten är det som en långsam kameraåkning genom ett rum på Säter där något har hänt, men ingen berättar vad. Det är nästan klaustrofobiskt och skräckfyllt 

“Tatuerade Johansson ” ger mig en annan slags närvaro. Den har mer volym och mer kropp. Mer skit under naglarna. Under den dock avskalade ytan finns tydliga rötter i svensk folkmusik. Det handlar inte om att bandet spelar just musik med folkmusiksinslag utan jag uppfattar det djupare än så. Den melodiska rörelsen känns besläktad med den nordiska folktradition: Jag hör vemod, cirkulära melodier och mer berättande än refräng. Här anser jag att skivan som helhet blir som mest svensk, inte genom språk utan genom känslan av melankoli och den återhållna intensiteten. 

Jag gick initialt i lyssningen med förväntningen att få ännu en dos dimmig garagepsykedelia. Istället fick jag ett mer återhållsamt och moget Punchdrunks. Upplevelsen jag får är att bandet är mer selektivt i vad de väljer att spela, och kanske ännu mer i vad de väljer att inte spela. Det är ett modigt och djärvt steg. Det kräver självförtroende att skala bort när man vet att man kan explodera.

“Surf På Svenska känns som ett bokslut över en tidigare epok och samtidigt en öppning mot något nytt: ett ljudlandskap där tystnaden har lika stor betydelse som feedbacken.”