Ambientmusik har länge burit på en paradox. Den existerar ofta i periferin i bakgrunden, som atmosfär, som något som fyller tomrum men jag upplever genrens styrka när den är som bäst är hur den förändrar själva upplevelsen av tid. På sitt självbetitlade album placerar sig Göteborgsbaserade Trio Ramberget mitt i denna tradition, samtidigt som de skapar ett uttryck som känns lika mycket förankrat i nordisk melankoli som i ambientens historiska arv.
Sedan bildandet 2016 har den akustiska ambienttrion metodiskt byggt sin katalog genom fyra album samt ett flertal EP:s och singlar. I en tid där ambientmusik ofta drivs mot digital perfektion och syntetiska ljudlandskap väljer Trio Ramberget en mer kroppslig och taktil väg. Deras musik känns spelad snarare än programmerad, formad i realtid snarare än konstruerad i efterhand. Det ger albumet en märklig känsla av närvaro som om lyssnaren inte bara hör musiken utan befinner sig i samma rum där den uppstår.
Jämförelser med Brian Eno och La Monte Young är både rimliga och begränsande. Från Eno lånar Trio Ramberget idén om ambient som en form av arkitektur, ljud som formar miljöer snarare än narrativ.
Från La Monte Young finns en fascination för repetitionens uthållighet och hur små variationer kan förändra lyssnarens perception. Eno arbetar med klangens elegans och Young med dess transcendenta uthållighet. Trio Ramberget placerar sitt uttryck i något mer jordnära. Deras musik känns inte kosmisk i första hand.Den andas västkustens fuktiga luft, stadens långsamma rörelser och ett slags urban ensamhet.
Albumets kanske mest slående egenskap är dess relation till tystnad. Trio Ramberget behandlar inte tystnaden som ett mellanrum mellan ljud. Toner uppstår, klingar av och lämnar efter sig spår snarare än resolution. Det är musik som vägrar stressa fram betydelse och istället låter mening uppstå genom repetition och närvaro.
Det finns en subtil dramaturgi i hur albumet utvecklas. Snarare än att bygga mot klimax arbetar trion med gradvisa förskjutningar ,små,små förändringar i dynamik, textur och tonhöjd som långsamt omformar lyssningsupplevelsen. Det skapar en känsla av att tiden expanderar snarare än rör sig framåt. I detta ligger också albumets största styrka. Förmågan att få lyssnaren att uppleva musik som ett tillstånd snarare än en händelse.
Samtidigt innebär denna metod ett risktagande. Ambientmusik som bygger på minimal förändring riskerar alltid att balansera på gränsen mellan hypnotisk och statisk. I vissa passager närmar sig Trio Ramberget denna gräns, där idéerna sträcks ut till sin yttersta elasticitet. Bandet undviker detta förnämligt därför att det finns en medvetenhet i hur musikerna lyssnar på varandra. Små mikroförändringar i frasering och klangfärg bryter stagnationen och påminner om att detta är ett kollektivt, levande musicerande.
Det akustiska uttrycket bidrar också till albumets särprägel. Där mycket modern ambientmusik bygger på digitala lager och obegränsade möjligheter till efterbearbetning känns Trio Rambergets ljudbild begränsad på ett sätt som paradoxalt nog öppnar nya rum. Begränsningen blir ett kreativt verktyg. Varje ton får tyngd eftersom den inte kan döljas i produktionens komplexitet.
I en bredare samtida kontext framstår Trio Ramberget som ett album som går emot samtidens acceleration. Det är musik som kräver tålamod och som belönar långsam lyssning. Den fungerar lika mycket som ett motstånd mot överstimulering som ett konstnärligt uttryck i egen rätt.
Det mest intressanta med albumet är kanske hur det placerar sig mellan tradition och förnyelse. Trio Ramberget skriver inte om ambientens språk utan de talar det flytande. De tillför en lokal och fysisk dimension som gör att musiken känns rotad i en specifik plats och tid. Det är ambient som inte söker fly verkligheten utan snarare fördjupar den.
För den som rör sig i den tyngre undergroundens utkanter kanske Trio Ramberget inte är det mest självklara stoppet och det är kanske just därför det är ett släpp som känns viktigt att lyfta fram. Det visar hur brett och levande det alternativa musiklandskapet faktiskt är.
Trio Ramberget är inte en skiva som ropar efter uppmärksamhet. Den viskar, bygger stämning och låter lyssnaren kliva in i musiken snarare än att trycka den mot lyssnaren. För dig som uppskattar atmosfär, eftertanke och musik som vågar ta tid på sig att utvecklas finns här något genuint att upptäcka. Något som är nog så viktigt i denna tid att snabba ändringar och korta attentionspans.
Det här är ett band som fortsätter att utveckla sin egen väg, och just därför känns de värda att följa framåt.
/Svempa Alveving
Kommentarer
Skicka en kommentar