Heavy Underground

  Death Chapel är från Göteborg och ”Ichor” är deras debutplatta. Det är blott ett år sedan som jag recenserade deras ep ”Envy the sun” på dessa sidor. Den var mycket lovande utgåva från detta unga band.  På ”Ichor” har Death Chapel tagit ännu ett steg i sin utveckling. Deras death metal har inslag av progressiva element såväl som det klassiska melodiska Göteborgssoundet. Allt kryddat med lika delar mangel som melodier. Så med andra ord så har de fortfarande kvar den bredd i sitt sound som ovan nämnda ep visade.  Men på denna deras fullängdsdebut så känns det som att de blommat ut en smula mer. Death Chapel har verkligen inte gjort mig besviken med ”Ichor”. Det är en mer än kompetent debut från ett ungt och hungrigt band. De har hungern, viljan och inte minst begåvningen. I pr-materialet till plattan så pekar bandet själva ut låten ”Anthropocidic” som plattans mer progressiva spår. Det håller jag med om. Det är min personliga favorit på plattan så jag hoppas att det komme...

Okej. Den 7 januari i år tipsar Överstegeneral Tannergren mig om att lyssna på Venamoris och säger något i stil med: "Det låter som om Ministry hånglar med Portishead." Från den dagen har jag i princip spelat Venamoris på repeat i lurarna – och jag är helt golvad. När samme Tannergren några veckor senare frågar om jag vill skriva några ord om Venamoris kommande platta To Cross Or To Burn är svaret självklart ja. För det första tycker jag att Venamoris (som består av herr och fru Lombardo) har lyckats skapa något helt unikt. Musiken är mörk och rör sig hela tiden i ett gränsland mellan industri, trip-hop och oljudskaos, där trummorna utgör grunden och sätter ribban för musiken. Och i mitten av allt står sången – tydlig, viktig och självklar. Det känns som att varje ord är skrivet med mening, och det känns äkta, trovärdigt och självupplevt. Om jag ska ge någon form av kritik, så är det att skivan känns alldeles för kort. Efter 10 låtar och 35 minuter lämnas jag gapande...

Året är 1994. Dinosaur Jr och Nirvana har just haft fyllesex i ett tält på Lollapolozafestivalen. Nu ska de ta en öl i baren 120 Minutes. När de går där nyförälskade hand i hand passerar de en man som har cd-skivan “Dirty” av Sonic Youth i handen. Mannen är väldigt lik Steve Albini. Alla är ovetandes om att 30 år senare kommer resultatet av kvällen att låta som ett irländskt postpunkband… Att prata om hur ett band låter och jämföra det med historiska band är givetvis ganska poänglöst i sig. The Murder Capital låter naturligtvis som The Murder Capital men det första intrycket var lite som det jag beskrev ovan. Och det blir ännu konstigare när man vet att de inte alls är något amerikanskt alternativrockband utan ett irländskt postpunkband vi snackar om med två tidigare släpp i bagaget. Men man hör vad man har och upplevelsen är subjektiv. Vill ni kan ni diskutera det här vidare i små grupper.  Hur som helst. The Murder Capital levererar en tredjeplatta som både jag och min recensentk...

Proteststorm är en duo som består av Kristofer Jankarls (Exil, Gadget, Livet Som Insats) på gitarr, bas och sång och Anders Jakobson (Nasum, Krigshot, Axis Of Despair) på trummor. Så man kan konstatera att dessa två herrar har mer rutin av att mangla än de flesta band lyckas uppbringa under en livstid.  Proteststorm ska betraktas som ett projekt enligt dem själva och de tjugo spåren som ”Den Typ Som Överlever” består av är resultatet av tre inspelningar mellan 2017 och 2021. Den har blivit ordentligt försenad men är nu alltså äntligen släppt. Musiken då undrar ni såklart. Det är manligt och hårt. Snabb d-takt som ibland övergår i blastbeats. Krigshot är en rätt bra referens tycker jag. Det är solitt mangel i den högre skolan och jag tycker att Kristofer Jankarls gör en solid insats bakom mikrofonen. Att Anders Jakobson är ett monster bakom trummorna behöver man väl egentligen inte ens nämna.  Gillar du ditt mangel och faller de band som dessa två herrar spelar i eller har spel...

  Här har vi alltså en splitplatta med Skärblackas DSM-5 och Varoitus från Motala. Två band som vet hur d-takten ska spelas så hur kan det inte bli bra. DSM-5 inleder med fem spår och som väntat så är det ju snorbra. Har ju tidigare recenserat deras platta ”Skärblacka d-beat” här på Heavy Underground och den gav ju stor mersmak. Alla fem spår håller hög klass och ska jag välja ut en favorit så blir det nog ”Elitism”. Älskar gitarrslingan som kommer 25 sekunder in på den och smeker öronen innan det blir åka av.  Varoitus bjuder också på fem spår av sin d-takt som har en lite mer ångvältskaraktär vill jag påstå. Aningen högre tempo och texter på Finska som argsint vrålas fram av sångaren Kalle gör att det känns som att få skallen bortblåst. Jag bara älskar det. När man lyssnar på Varoitus så känns det som att allt är angeläget och in your face, det är liksom viktigt.  Kan bara säga att ”Östergötland Jawbreaker” är en splitplatta som bör finnas i alla d-taktsälskares skivhyl...

  ”Å hon väntade, å hon väntade…” Här vill jag direkt i inledningen av texten att ni ser framför er hur jag likt Professor Balthazar (ett fantastiskt barnprogram i min barndom) vankar av och an. Olikt professorn så är det inte jag som ska värka fram en idé och en färdig produkt utan det är Kryptans första fullängdare som ivrigt inväntats. Sedan 14 februari är väntan över. Efter en del hintar och teasers tillsammans med två släppta singlar är ”Violence, Our Power” äntligen här. En tvåspråkig skiva med både svenska och engelska texter som den gode multitalangen Alexander Högbom väser ur sig på ett sätt som är perfekt. Tillsammans med Kryptans skapare Mattias Norrman har Alexander och Victor Parri på trummor skapat en inbjudande och intressant debut som jag vet att många med mig längtat efter. De delvis svängiga, grooviga partierna blandas sömlöst med stora ljudbilder och medryckande riff. Som jag nämnde tidigare så passar sången som en handske till melodierna och arrangemangen. Jag m...

  För många i min generation (generation X) så var nog den första kontakten med Misfits genom Metallicas cover på “Last caress” och “Green hell” som man hittar på skivan “The $5.98 E.P. – Garage Days Re-Revisited”. Plus Cliff Burtons t-shirt och tatuering med Misfits stulna maskot The Crimson Ghost.  Det väckte åtminstone nyfikenheten hos mig och när en kassett började cirkulera på högstadieskolan med skivan “Walk among us” så var det början på en livslång fascination för bandet från Lodi, New Jersey. Bandet bildades 1977 av Glenn Danzig och Jerry Only som även är de två medlemmar som utgjort det som kan kallas ursprungsmedlemmar genom åren. Läser man listan på folk som passerat genom åren så landar den på ett tjugotal personer vilket kanske kan förklaras av att både Glenn och Jerry verkar ha ett stort behov av kontroll.  Men vi ska inte fördjupa oss så mycket i konflikter och annat rabalder som förekommit genom åren utan koncentrera oss på perioden mellan 1977 och 1983. ...

Śmierć kommer från Stockholm och spelar punk med massa d-takt och med en hel del slingor som är influerad av den Polska punken. Detta är deras tredje platta efter de två ypperliga föregångarna ”Godzina pusta” från 2018 och ”Paranoia” från 2021.   Śmierć har säker sina rötter i den Polska punkscenen när det kommer till sina influenser men jag tycker att det finns en röd tråd genom deras tre plattor som utmynnar i en helt egen och modern identitet. Här på senaste plattan ”Opór” så är det väldigt tydligt att de står på helt egna ben och har ett eget sound. Ni som följt Śmierć från första plattan kommer såklart att känna igen er. Det är ju ändå punk med d-takt vi snackar om.  Dock så tycker jag att här så har låtsnickrandet snäppas upp en aning och likaså produktionen. Ninka som jag tycker är en strålande punkvokalist har aldrig låtit bättre. Opór betyder motstånd och det är precis den känslan man får av att lyssna på plattan. Man vill bara göra motstånd mot allt skit som h...

Vega hörde ni senast i punksensationen Dålig Isolering och nu har hon gått vidare som soloartist under eget namn. Talang saknas det inte här. Den här EP:n är skriven och producerad av henne själv hemma i Skarpnäck i sann DIY-anda.  Musiken är starkt influerad av främst en ung PJ Harvey vilket främst hörs i de råa och smutsiga gitarrerna och ibland i Vegas sångstil. Inget som helst fel i det för hon har ändå en egen röst med egen karaktär. Visst hörs det att detta är en debut och att allting inte riktigt fallit på plats än men å andra sidan sidan så är det väldigt uppenbart att här finns en talang som kommer att låta höra av sig under många år om hon själv vill.  De tre låtarna ger en inblick i ett ungt liv med allt vad det innebär. Vega sjunger med inlevelse och styrka där det behövs och med känsla och lätthet på rätt ställen. Det finns en skevhet i det hela som jag gillar. Det är inte helt bekvämt och följsamt men det förstärker bara hennes personliga uttryck. Ge Vega W några...

  Det är svårt att säga adjö till en nära vän. Och det är svårt att stänga en bok som berört dig på djupet. Men allting som har en början har också ett slut. Detta gäller även Novarupta. Sedan 2019 då den första plattan “Disillusioned Fire” släpptes så har den resan Novarupta tagit mig på genom de efterföljande skivorna “Marine snow” och “Carrion movements” varit en monumental upplevelse. Det har varit stenhård postmetal till skir och vacker instrumentalmusik. Olika sångare har gett unika röster till temat om de fyra elementen som utgör livet. Eld, vatten, luft och nu jord.  De tre tidigare släppen har alla varit magiska och den avslutande delen är inget undantag. Här finns alla beståndsdelar från de tidigare skivorna och plattan bygger långsamt upp känslostormen fram till den sista låten. Jag var helt tagen efter den första genomlyssningen. Novarupta har ett unik sound och mycket känns bekant men samtidigt hittar Stjernfeldt alltid någonting nytt att borra i det där musikalis...

Novarupta är ett projekt som jag har följt med glädje och spänning sedan den första skivan "Disillusioned Fire" släpptes tjugohundraforntid, och jag har verkligen njutit av att följa projektets utveckling och svängningar över de tre album som hittills getts ut. Och jag imponeras, inte bara över Alex Stjernfeldts förmåga att skriva musik som berört mig in i märgen, utan också över projektets ambitiösa visioner och identitet.  Och jag måste erkänna att jag haft möjligheten att lyssna på Astral Sands ett bra tag innan den här texten blev till. Men jag har liksom undvikit att lyssna på den. Dels för att jag vill ta till mig släppet på det sätt artisten bakom verket sett framför sig med singelsläpp och släppordning (av respekt), för att jag är nervös för att sätta min penna till verket (tänk om jag inte gillar det) - och för att det känns vemodigt. Det här är det sista släppet som kommer att komma under namnet Novarupta.  Skivan börjar rulla i hörlurarna. Jag stänger mina ögon, öp...

Novarupta är en 841 meter hög vulkan som är belägen cirka 270 km sydväst om Alaskas största stad Anchorage. Den hade ett stort utbrott som började 6 juni 1912 och pågick i tre dagar. Utbrottet var det största under 1900-talet och beräknas ha varit dubbelt så kraftigt som utbrottet av Pinatubo i Filippinerna 1991 och tio gånger utbrottet av Mount St Helens 1980 i den amerikanska delstaten Washington. Utbrottet förorsakade heta askfyllda gasmoln, så kallade pyroklastiska flöden, som medförde att ett cirka 120 kvadratkilometer stort skogsområde förstördes och täcktes av ett upp till 200 meter djupt täcke av aska. Området kallas för De tiotusen rökmolnens dal – The Valley of Ten Thousand Smokes.  Det stora askmolnet var mycket syrahaltigt och medförde att kläder som hängde på tork i Vancouver, som ligger 2 000 kilometer i sydostlig riktning, frättes sönder. Människor som bodde på ön Kodiak Island 200 kilometer från vulkanen fick stora problem med syn och andning. I den här podcasten t...

Han lovade fyra album. Sen sa han att projektet/kollektivet skulle dö. Vi fick fyra album. Tyvärr stod Alex vid sitt ord. Jag har ägnat många, många lyssningsminuter till att njuta av Novarupta och jag skulle så gärna vilja ha mer. Man kan inte få allt man vill här i världen så jag ska vara, och är, mycket nöjd med vad det otroliga kollektivet med Alex Stjernfeldt and Arjen Kunnen i spetsen har bjudit på. Min förälskelse tog ordentlig fart i och med ”Marine Snow”, alltså det andra albumet av nu snart fyra.  Det finns en röd tråd genom hela strömmen av låtar som jag ändå upplever hänger ihop även fast dom är uppdelade på fyra skivor. Inget är lämnat åt slumpen. Som vanligt när det gäller skapelser från Novarupta det vill säga. Den så otroligt vackra ljudbilden tillsammans med snygga, genomtänkta detaljer får mig att alltid känna mig som hemma och trygg i kollektivets musik. Jag förstår att det ligger mycket tid, svett och kreativt uttömmande bakom låtarna. Som traditionen bjuder hit...

Då har vi då kommit till den fjärde och sista plattan från Novarupta. Detta (konst?)projekt signerat den omåttligt begåvade Alex Stjernfeldt som måste har fler timmar på dygnet än oss andra vanliga dödliga människor. Med tanke på att jag håller de tre tidigare plattorna väldigt högt och Novaruptas bidrag till samlingsplattan ”In the loving memory of you” var så otroligt bra så har mina förväntningar på denna platta varit väldigt höga.  För mig så har Novarupta ända sedan första platta varit musik för människor som vill ha något mer och djupare än en stunds förströelse. Det kanske låter otroligt pretentiöst och det må så vara. Kanske musik för den tänkande människan låter bättre. Astral Sands är det och samtidigt så otroligt mycket mer. Jag har levt tillsammans med denna platta ett bra tag nu och jag kan lova att den har gått varm hemma hos mig. Den är kronan på juvelen och för mig ett magnifikt och värdigt avslut. Fyra starka plattor finns men denna är för mig den bästa av dem. Fö...

 

Med ett förflutet i Yvonne och Strip Music och en egen solokarriär så har Henric De La Cour varit en konstant på den svenska indiescenen i tre decennier och alltid varit omhuldad av fans och musikjournalister. Med all rätt kan jag tycka. Han har ett unikt uttryck och en personlighet som ingen annan. Och han har alltid gått sin egen väg.  Det gör det ju svårt att sätta en skiva i relation till en annan. 2025 låter De La Cour mer darkwave och synth än rock fast ändå inte. Det är grandios känsloladdad mörk elektronisk postpunk som berör. Som vanligt är det stora känslor i texterna som snyggt smälter in i musiken och helheten är bländande vacker i en bedräglig enkelhet. Henric De La Cour fortsätter att fascinera och fortsätter att vara en mörk furste på den svenska alternativa rockscenen.  /Magnus Tannergren My Bones, Your Ashes by Henric de la Cour

  Det här var riktigt jävla bra. Är imponerad över att jag serveras en platta med rå energi, melodier och fart hela vägen - utan ett enda svagt spår. Tolv låtar och 33 minuter perfektion för den som uppskattar punk, vare sig det är skatepunk, melodisk hardcore eller, stundtals, trallpunk. ”Högexplosiv” är släppt på LP/CD av Second Class Kids och finns även sedan 31 januari tillgänglig på exempelvis Spotify eller vart ni hittar er musik digitalt. Sången är för jävla stark och peppande. Har lyssnat på liknande musik typ hela livet, men ändå får jag en unik känsla av soundet på denna platta. Och även om det finns ett visst självömkande i några av texterna så är det ändå en slags stolthet man känner när man lyssnar. Stolthet över punken, sina egna brister som människa och stolthet över att man ändå kan känna igen sig och tycka det känns okej. Pastoratet - Högexplosiv är inte en punkplatta i mängden. Lita på mig. Jag tror att fler kommer skänka skivan en tanke när man sitter och summera...

  Joakim Thåström är unik i Sverige. Han har positionen som undergroundhjälte samtidigt som han är enormt folkkär. Det har naturligtvis med att han har en nästan 50 år lång karriär bakom sig som till stor del har gått ut på att bara gå sin egen väg. Han har aldrig låtit sig ledas utan alltid valt hur han ska göra något. På så sätt är han fortfarande mer punk än någonting annat.  Hans nu 26 år lång andra solokarriär på svenska har också utvecklats till någonting som aldrig skådats i svensk rockhistoria. Allt från det musikaliska uttrycket till hur han skriver sina texter som befolkas av vanligt folk i europeiska städer varvat med ögonblicksbilder ur hans eget liv. Ingen har gjort någonting liknande.  Thåström live 2025 är lågmält men storslaget intensivt. Huvudpersonen själv är på ett sällsynt gott humör och han dansar runt på den snyggt uppbyggda scenen på ett sätt som inte skvallrar om hans egentliga ålder (67 år) och han ser genuint glad ut. Kanske beror det på att band...

  Only death is real. Ett slitet uttryck när man pratar om death metal men det gör det inte mindre sant. Och det är fascinerande hur en skiva som låter exakt så man förväntar sig att ett band som anger Entombed, Nihilist och Grave som inspirationskällor ska göra.  Ren och äkta HM2-döds helt enkelt. Precis som du är van att höra det.  Och ändå låter “Stinking death både unik och väldigt relevant. Svensk klassisk dödsmetall går liksom inte att tröttna på. Det går inte att bli mätt på det feta motorsågsriffandet och de gurglande vrålen. Och man vill ha mer av den skitiga d-taktskänslan som Distrupted vävt in i sina låtar.  Det är bara att konstatera att Disrupted har levererat ytterligare en platta som bevisar att det inledande slitna uttrycket är lika sant idag som det var 1989.  /Magnus Tannergren Stinking Death by Disrupted

Läser att ”Spela snabbare” är Second Class Kids nummer 77, vilket är imponerande, minst sagt. Släpp sjuttiosju är signerat ett av bolagets större akter, som inkasserar hyllningar och topprecensioner i stort sett överallt. Texter, sång och musikalisk finess är Björnarnas signum enligt de flesta i trallpunk-Sverige. Nya plattan, bandets tredje fullängdare med Björn Limander som sångare, har fjorton spår och släpps på streamingtjänster 31 januari, men går sedan ett tag tillbaka att beställa av Second Class Kids på både LP och CD. Jag har lyssnat intensivt på ”Spela snabbare” senaste veckan och jag gör samma slutsats som kring föregångarna ”Det sämsta” (2021) och ”Historierevisionism” (2023) – Björnarna blandar och ger. Precis som tidigare finns det ett gäng låtar som är riktigt jävla bra och några andra som inte når samma nivå. Om jag fick göra en samlingsplatta med 12 låtar insamlade från bandets tre fullängdare så skulle det skapas ett album få inom den svenska punken skulle kunna mäta ...

Rawheads spelar råpunk och kommer från Stockholm. De har en kassett och en splittkasett i bagaget sedan tidigare så detta är deras debutplatta. Ibland så är det otroligt skönt att lyssna på något enkelt som direkt ger dig en knyt(käng)näve rakt in i solar plexus så att du knockas direkt och du bara ligger där på golvet. Kippar efter andan och skakar.  När sinnena vaknar till liv och du kvicknar till så ställer du dig helt sonika upp och säger ”En till tack”.  Lite så är det att lyssna på Rawheads debutplatta. Det är rått och fartfyllt och man hör att de menar fanimej allvar på riktigt. Snorarg sång som är precis sådär desperat som att det är med livet som insats de vrålar.  Musiken då tänker ni. Det är okomplicerad råpunk precis som den ska spelas. Rå och skramlig produktion som gör mig alldeles varm i själen. Tickar ditt hjärta i d-takt och du gillar din punk rå och skitig så kan det helt enkelt inte bli fel med Rawheads debutplatta. Vinylen då hör jag er alla ropa uniso...

  Det här är min första recension för året. Och precis som vanligt börjar det med att min hjärna sakta försöker anpassa sig efter tangenterna och omforma det jag hör i musiken till ord. Och det är inte alltid det lättaste. Så jag börjar med det jag vet. - Jag ska recensera Jonathan Hulténs nya skiva Eyes of The Living Night. - Musiken beskrivs som ”Ambient Dream Grunge”. - Han inspireras av Manu Chao, Nick Drake, Chelsea Wolfe, Anna Ternheim med flera. - Han gillar speldosor. - Låtarna är berättelser som handlar om eftertanke, förlust och resignation – med en gnutta ljus vid horisonten. Så efter att ha studerat pressutskicket är det dags för mig att trycka på play. Skivan börjar rulla, och öronen försöker anpassa sig till det jag hör. Det första jag slås av är atmosfären som skapas av tape-ljud och speldosor, vilket förstärks av en sparsmakad och kristallklar produktion. Allt eftersom skivan rullar, växer låtarna in i varandra och andas nästan organiskt. På den femte låten når vi s...