För många i min generation (generation X) så var nog den första kontakten med Misfits genom Metallicas cover på “Last caress” och “Green hell” som man hittar på skivan “The $5.98 E.P. – Garage Days Re-Revisited”. Plus Cliff Burtons t-shirt och tatuering med Misfits stulna maskot The Crimson Ghost.
Det väckte åtminstone nyfikenheten hos mig och när en kassett började cirkulera på högstadieskolan med skivan “Walk among us” så var det början på en livslång fascination för bandet från Lodi, New Jersey. Bandet bildades 1977 av Glenn Danzig och Jerry Only som även är de två medlemmar som utgjort det som kan kallas ursprungsmedlemmar genom åren. Läser man listan på folk som passerat genom åren så landar den på ett tjugotal personer vilket kanske kan förklaras av att både Glenn och Jerry verkar ha ett stort behov av kontroll.
Men vi ska inte fördjupa oss så mycket i konflikter och annat rabalder som förekommit genom åren utan koncentrera oss på perioden mellan 1977 och 1983. Det som i mina öron är bandets egentliga levnadstid. Det som skett efteråt kan betraktas som en parentes.
Misfits lockar på grund av två saker om ni frågar mig. En utstuderad image och fantastiska låtar. Inspirerade av amerikansk populärkultur från 40-, 50- och 60-talet med Marilyn Monroe, skandaler från Hollywood, skräck- och UFO-filmer så byggde bandet sig ett varumärke som fram till våra dagar lockat nya lyssnare. Eller merchendiseköpare. Bandets logotyp och figuren The Crimson Ghost (som de själva snodde från en TV-serie) lär ha sålt miljoner av tishor genom åren. Det är kanske färre som faktiskt hört musiken förutom det Metallica gjort.
Jag bläddrar i den stora boken “Scream With Me: The Enduring Legacy of the Misfits”. En fantastisk samling av foton, flyers, posters och merch. Odödlig grafik. Gränslöst coolt. Danzig och Only försökte naturligtvis få boken indragen på grund av påstått upphovsrättsbrott. Bara Danzig och Only ska tjäna dollar på Misfits. I det avseendet påminner Misfits om Kiss. Stenhård bevakning av varumärket. Dessutom en kass attityd mot media. Det pratas inte mer än nödvändigt och när man gör det så är det med väldigt mycket attityd. Det kanske är en New York-grej. Ändå älskar vi Misfits.
Jag minns när jag såg en VHS-bootleg med usel bild- och ljudkvalitet någon gång i början 90-talet. Spelningen var från tidigt 80-tal. Det var stökigt, rått och brutalt. Det var svårt att inte gilla. Skivorna låter inte heller som om särskilt mycket kärlek har lagts på inspelningsproduktion. Ändå låter det fantastiskt.
Folk glömmer lätt vilken bra låtskrivare Glenn Danzig var då. Snygga nästan gulliga poplåtar förklädda i snygga punkriff med texter om JFK:s sönderskjutna huvud, UFO:s, zombies, tortyr och allmän misantropi.
With just a touch of my burning hand
I send my astro zombies to rape the land
Prime directive, exterminate
The whole human race
And your face drops in a pile of flesh
And then your heart, heart pounds
Till it pumps in death
Prime directive, exterminate
Whatever stands left
- ur Astrozombies
Och där sitter man och boppar lite med huvudet åt texterna där de ibland rent horribla sakerna beskrivs. Det låter ju så glatt och roligt. Man blir på bra humör helt enkelt.
Jag har lyssnat på Misfits sedan 1987. Jag äger skivorna men någon samlare har jag inte blivit. Det är bara återutgivningar. Ska man samla original bör man vara stadd i kassan för det är en sport endast för de mest dedikerade. Och en hel vetenskap om man vill vara säker på att man köpt äkta vara. Folk har skrivit böcker med rent forensiska inslag som berättar hur man ska mäta vinkeln på de ingraverade siffrorna i vinylen för att man ska veta att det är en legitim kopia man köpt.
Jag älskar Misfits. Jag gillar estetiken, attityden och musiken. Jag hånskrattar åt folk som gillar det som släpptes efter 1983 utan Danzig för det är inte Misfits. Jag vill inte se dem live trots "originaluppsättningen" för jag vill minnas Misfits live så som jag föreställer mig att det var under kaosspelningarna förr i tiden och inte en trött Elvisfet Glenn som vankar fram och tillbaka på scenen.
Och bäst sammanfattas nog känslan av att lyssna på Misfits av bandet själva.
We walk the streets at night
We go where eagles dare
They pick up every movement
They pick up every loser
With jaded eyes and features
You think they really care?
I ain't no goddamn son of a bitch
You better think about it, baby
- ur “Where eagles dare”
/Magnus Tannergren