Novarupta är ett projekt som jag har följt med glädje och spänning sedan den första skivan "Disillusioned Fire" släpptes tjugohundraforntid, och jag har verkligen njutit av att följa projektets utveckling och svängningar över de tre album som hittills getts ut. Och jag imponeras, inte bara över Alex Stjernfeldts förmåga att skriva musik som berört mig in i märgen, utan också över projektets ambitiösa visioner och identitet.
Och jag måste erkänna att jag haft möjligheten att lyssna på Astral Sands ett bra tag innan den här texten blev till. Men jag har liksom undvikit att lyssna på den. Dels för att jag vill ta till mig släppet på det sätt artisten bakom verket sett framför sig med singelsläpp och släppordning (av respekt), för att jag är nervös för att sätta min penna till verket (tänk om jag inte gillar det) - och för att det känns vemodigt. Det här är det sista släppet som kommer att komma under namnet Novarupta.
Skivan börjar rulla i hörlurarna. Jag stänger mina ögon, öppnar öronen och faller direkt i trans. Albumet öppnar urstarkt och instrumentalt med Ensamstående Enastående (som för mig är en av skivans starkaste stunder) och sedan byter skivan dynamik och ökar tempot, för att sedan tas ned igen. Och så håller det på. Musiken böljar fram och tillbaka, och mina känselspröt är på helspänn. Jag vill inte missa en ton.
Jag älskar när det är svårt att sätta fingret på och definiera musik, och så är fallet här. Det enda jag är egentligt säker på är att det är post-musik, som liksom fyller sitt eget universum någonstans mellan indie och rock och har sitt alldeles unika ID, där den röda tråden knyts ihop av vemod och hela skivan blir som en vacker sorgeprocess som läker ihop min egenorsakade bakfylla från gårdagen (som Alex är en del av att ha skapat).
När skivan når fram till Cosmographia fullständigt vänder sig mina porer ut och in, och jag spelar den åtta minuter långa låten på repeat i mina hörlurar gång på gång. Och efter den upplevelsen är det dags för det avslutande spåret Now We Are Here (At The Inevitable End). Min vemodsmätare slår i taket, och musiken tystnar i mina hörlurar. Begravningen är slutförd och resan genom eld, vatten och luft täcks med jord. Jag lämnas ensam och tom.
Så ja. Hur mycket mer behöver jag egentligen säga? Jag kan välja att skriva om produktionen, eller att dissekera låtarna i tur och ordning. Men det behövs inte, och jag vill inte. Den här skivan talar sitt eget språk.
/Emil Gustavsson