Jonathan Hultén - Eyes Of The Living Night

 


Det här är min första recension för året. Och precis som vanligt börjar det med att min hjärna sakta försöker anpassa sig efter tangenterna och omforma det jag hör i musiken till ord. Och det är inte alltid det lättaste.

Så jag börjar med det jag vet.
- Jag ska recensera Jonathan Hulténs nya skiva Eyes of The Living Night.
- Musiken beskrivs som ”Ambient Dream Grunge”.
- Han inspireras av Manu Chao, Nick Drake, Chelsea Wolfe, Anna Ternheim med flera.
- Han gillar speldosor.
- Låtarna är berättelser som handlar om eftertanke, förlust och resignation – med en gnutta ljus vid horisonten.

Så efter att ha studerat pressutskicket är det dags för mig att trycka på play. Skivan börjar rulla, och öronen försöker anpassa sig till det jag hör. Det första jag slås av är atmosfären som skapas av tape-ljud och speldosor, vilket förstärks av en sparsmakad och kristallklar produktion.

Allt eftersom skivan rullar, växer låtarna in i varandra och andas nästan organiskt. På den femte låten når vi skivans första klimax, som består av 80-tals pukor, akustisk gitarr och elektriska hjältegitarrer. Sedan går dynamiken ner, och jag flyttas till någon form av medeltida tv-spelslandskap – där speldosan gör underverk med atmosfären.

Skivan fortsätter, dynamiken kvarstår, och jag flyttas på ett naturligt sätt vidare genom skivans låtordning (och miljöbyten). Det som binder samman helheten är Jonathans sång, som getts en naturlig plats i musikens centrum.

Avslutningsvis slås jag av hantverket på den här skivan – hela vägen från låtkonstruktion och låtordning till genomförande och ljudproduktion. Jag är ganska övertygad om att de här låtarna hade gjort sig väldigt bra framförda med endast gitarr (eller piano) och sång. Och det är ett starkt betyg.

//Emil Gustavsson