Året är 1994. Dinosaur Jr och Nirvana har just haft fyllesex i ett tält på Lollapolozafestivalen. Nu ska de ta en öl i baren 120 Minutes. När de går där nyförälskade hand i hand passerar de en man som har cd-skivan “Dirty” av Sonic Youth i handen. Mannen är väldigt lik Steve Albini. Alla är ovetandes om att 30 år senare kommer resultatet av kvällen att låta som ett irländskt postpunkband…
Att prata om hur ett band låter och jämföra det med historiska band är givetvis ganska poänglöst i sig. The Murder Capital låter naturligtvis som The Murder Capital men det första intrycket var lite som det jag beskrev ovan. Och det blir ännu konstigare när man vet att de inte alls är något amerikanskt alternativrockband utan ett irländskt postpunkband vi snackar om med två tidigare släpp i bagaget. Men man hör vad man har och upplevelsen är subjektiv. Vill ni kan ni diskutera det här vidare i små grupper.
Hur som helst. The Murder Capital levererar en tredjeplatta som både jag och min recensentkollega Emil är överens om kommer att göra bandet gigantsikt. Låtmaterialet är urstarkt med magiska låtar som låter fantastiskt. En perfekt ljudbild med fläskiga gitarrer och mullrande rytmsektion. Och en frontman i James McGovern som sjunger med både attityd och känsla. Det är svårt att inte bli förälskad i den här skivan. Den har gått på repeat i flera dagar nu och den där underbara effekten uppstår när den bara börjar om och du inte märker det.
Den enkla förklaringen skulle kunna vara något nostalgiskt dravel om att det här låter som något 90-talsband men samtidigt är The Murder Capital väldigt här och nu. Jag tror att det här är precis vad rockmusiken behöver just nu.
/Magnus Tannergren