Okej. Den 7 januari i år tipsar Överstegeneral Tannergren mig om att lyssna på Venamoris och säger något i stil med: "Det låter som om Ministry hånglar med Portishead." Från den dagen har jag i princip spelat Venamoris på repeat i lurarna – och jag är helt golvad. När samme Tannergren några veckor senare frågar om jag vill skriva några ord om Venamoris kommande platta To Cross Or To Burn är svaret självklart ja.
För det första tycker jag att Venamoris (som består av herr och fru Lombardo) har lyckats skapa något helt unikt. Musiken är mörk och rör sig hela tiden i ett gränsland mellan industri, trip-hop och oljudskaos, där trummorna utgör grunden och sätter ribban för musiken. Och i mitten av allt står sången – tydlig, viktig och självklar. Det känns som att varje ord är skrivet med mening, och det känns äkta, trovärdigt och självupplevt.
Om jag ska ge någon form av kritik, så är det att skivan känns alldeles för kort. Efter 10 låtar och 35 minuter lämnas jag gapande, tom – och vill bara ha mer.
Jag är ganska säker på att jag kommer bära med mig och återkomma till den här skivan många gånger framöver. Och den kommer vara svår att peta bort från årsbästalistan.
/ Emil Gustavsson