Han lovade fyra album. Sen sa han att projektet/kollektivet skulle dö.
Vi fick fyra album. Tyvärr stod Alex vid sitt ord.
Jag har ägnat många, många lyssningsminuter till att njuta av Novarupta och jag skulle så gärna vilja ha mer. Man kan inte få allt man vill här i världen så jag ska vara, och är, mycket nöjd med vad det otroliga kollektivet med Alex Stjernfeldt and Arjen Kunnen i spetsen har bjudit på.
Min förälskelse tog ordentlig fart i och med ”Marine Snow”, alltså det andra albumet av nu snart fyra.
Det finns en röd tråd genom hela strömmen av låtar som jag ändå upplever hänger ihop även fast dom är uppdelade på fyra skivor. Inget är lämnat åt slumpen. Som vanligt när det gäller skapelser från Novarupta det vill säga. Den så otroligt vackra ljudbilden tillsammans med snygga, genomtänkta detaljer får mig att alltid känna mig som hemma och trygg i kollektivets musik. Jag förstår att det ligger mycket tid, svett och kreativt uttömmande bakom låtarna.
Som traditionen bjuder hittar vi en uppsjö av både nya och återkommande sångare som alla förvaltar och lyfter den grund som det instrumentala är. Jag har såklart mina favoriter men alla förtjänar en eloge för sina insatser.
Helt ärligt är det både fint och ledsamt att skriva den här recensionen eftersom resan nu nått vägs ende. Dom slitna men ack så sanna orden om att musik ofta hjälper människor genom tunga stunder gäller även för mig. Många av låtarna på alla tre tidigare album har hjälpt mig att orka ta ett till steg, lyfta huvudet och andas in ett stärkande andetag när det som mest behövts men då jag egentligen inte haft förmågan.
Tack Novarupta för musiken, konsten och för allt. Vila i frid.
/Ylva Sjöstrand