Heavy Underground

Jag vill börja den här sista, och alldeles för långa, texten med att tacka Viva Sounds för en helt otrolig festival och återigen konstatera att gänget bakom den har lyckats skapa någonting magiskt. Det är ett rent jäkla nöje att få bevaka och följa festivalen. Och tack till alla människor, artister och alla ni som arbetat för att göra festivalen till den otroliga upplevelse den faktiskt är. Om du av någon anledning läser den här texten utan att ha besökt Viva Sounds uppmanar jag dig bestämt att köpa biljetter till nästa års upplaga. Nu till texten om gårdagen. ————————— Jag vaknar och börjar dagen med skräptv, stekta ägg, kattgos och *På spåret*. Sofflaget, bestående av mig och min kunskapstörstsnörd till flickvän, dunkar in 45 poäng, vilket måste vara personligt rekord. En väldigt bra start på dagen, med andra ord. Jag hinner också med att göra ytterligare ett försök att bota min ”musikskrivkramp”, men jag får inte ur mig något vettigt. Så jag svär inombords och lämnar lägenheten för ...

  Vaknar, dricker kaffe, sitter i möte, dricker kaffe, sitter i möte och dricker kaffe. Utbyter meddelanden med människor om att försöka ses idag. Dricker kaffe och sitter i möte. Någon säger att det verkar som att Håkan Hellström använt AI för att göra en av sina senaste låtar – jag väljer att tro att det inte är så. För om det är någon som kan, borde och har råd att stötta stadens musikliv är det han. Dricker kaffe, sitter i möte. Jobbdagen är slut. Jag öppnar en öl, sätter mig i soffan och lyssnar på Christian Kjellvander (100 % säker på att det inte är AI). Jag kommunicerar till alla som hör av sig att jag ska vara på Holy Moly klockan 18 för att se gig. De flesta frågar vad jag ska se, och jag svarar ärligt att jag inte har någon aning. För det spelar ingen roll. Holy Moly och Viva Sounds klockan 18.00 är heligt. Klockan slår 17.15 och jag rör mig mot Holy Moly (måste ju hinna få i mig en tacos) – och tanken om Håkan Hellström och AI sitter fast i mig. Den resonerar inte alls ...

Dagen börjar med stress. Telefonen ringer, mejlen hopar sig och jag är på resande fot till en av Västsveriges insomnande industristäder. Efter långmöte och notisfestival blir jag, i hällregn och storm, avsläppt i Göteborgs ytterområde. Spårvagnen blir såklart inställd, och efter en lång väntan tar jag mig **pisseblöt** på vagnen mot hemmet. Jag kastar av mig väskan, drar på mig en svart t-shirt och en bolo tie och springer ut i vädret för att hämta min biljett på Viva Sounds utlämningskontor. Väl där möts jag av trevlig personal som hjälper mig att hämta ut mitt pass, och jag får också med mig snippjuicegängets armband. Tack för det. Från kontoret rusar jag mot vagnen för att ta mig till Holy Moly och (för mig) festivalens första spelning med Caïman (som jag aldrig hört talas om innan – vilket är halva grejen för mig). Skägget och Berserkmannen hör av sig, och vi skriver i farten. Inne på Holy Moly träffar jag Maulén, RockRoger och Viva-gänget. Caïman börjar spela (jag hann precis). De...

Här kommer november månads releaseradar där vi samlar ihop några av den senaste tidens intressantaste släpp: Rome Is Not A Town - Echoes of love (singel) Bandet fortsätter leverera den perfekta indierocken. Med den Sonic Youth-doftande förstasingeln “Golden fever” levererade bandet vad jag trodde var den perfekta Rome Is Not a Town-låten. “Echoes of love” fortsätter i samma stil med ett lite öppnare sound men även här finns det där drivet och stämningsfulla som gör bandet till ett av landets bästa indierockband. Detta är försmaken från skivan med samma namn som den sistnämnda låten som kommer i början av 2026 och det är mer än lovande. echoes of love by rome is not a town Nattskri - Dödens hunger efter kött (singel) Egensinnig thrash metal med sludgekänsla som i sin råhet känns befriande. Upphovsmannen Jon Jefferson Klingberg har satt upp sju regler för sitt musikskapande vara av en lyder “En låt kan aldrig innehålla för många Tom G. Warrior-inspirerade ”Uh-utrop”. Och Nattskri lever v...

Hur spelar man världens tyngsta blues? Blues Noir har kanske svaret på det. Med inspiration från doom och stoner som man blandat med ZZ Top så är man nog på god väg att skaka liv i en snart avsomnad genre. Målet är att ta bluesen till de små undergroundscenerna och visa att blues är bland det hårdaste, svartast och mest äkta du kan lyssna på. Med en ljudvolym som är så hög att byxorna fladdrar.  Och här bjuder Heavy Underground stolt på premiären av låten "Regn av stål" på  heavyunderground.se  som finns på alla strömningstjänster först den 28 november. 

Ja ni läser helt rätt. Två av Sveriges absolut bästa grindband delar en splitsjua. Era ögon bedrar er inte. Det är helt sant.  För så är det. Sickrecy och Brainwasher tillhör ju gräddan av den Svenska grindeliten så det känns ju helt otroligt passande och helt rätt att de delar på en splitsjua. På sida a bjuder Sickrecy på två låtar som ursprungligen kommer från deras debut-EP ”First world anxiety”. Här mastrad för underbar vinyl för er som införskaffar den fysiska utgåvan. Ni som känner till Sickrecy sedan tidigare vet vad ni får. Underbar grind som andas tidigt 90-tal men med lika mycket modern fräschör. instrumenthantering såväl som sång håller högsta klass.  När vi vänder till sida b så är det Brainwasher som ger oss två underbara grinddängor. De två spåren är inspelade samtidigt som den fullängdare som Brainwasher släpper nu i dagarna. Det här är första chansen att få höra nya sångaren Henrik Blomqvist vråla för Brainwasher. Han har en strupe som är skapt för grind och pa...

Sludgekungarna från Värmland är tillbaka med en ny fullängdare efter 2023 års ”A Mind Designed To Destroy Beautiful Things” som var en riktig fullträff.  Nu är de tillbaka med ”Narcissist” som tar vid där förra plattan slutade. Vi rör oss fortfarande i Värmlands avkrokar och i samhällets mörka vrår precis som tidigare. Att lyssna på Slôdder gör lite ont och ska också göra det för livet är verkligen ingen dans på rosor för alla och Slôdder har styrkan och modet att genom sin musik berätta för oss andra om samhällets avigsidor. Ni som hört Slôdder tidigare kommer att känna igen er. Möjligtvis att vi på ”Narcissist” har ett band som är lite mer arga och att musiken är mer förfinad och pang på. Det känns som att Slôdder har skalat bort ett lager och håller på att finna kärnan och essensen av sin musik. Det är fortfarande svängigt och blytungt såklart plus att det känns att det finns en ärlighet och en genuinitet i musiken. Vad vi har här är en riktig juvel till platta som borde tilltal...

Hardcoremyllan i Malmötrakten är näringsrik för det frodas mycket bra HC här. Hard Pass är bara ett exempel på detta. Med sin första fullängdare bekräftar man sin talang från ep:n som släpptes förra året. Det är högljud och rå hardcore med en lätt crossovertouch. Från öppningsspåret “Lies” till avslutande “White phosphorus” tar det 22 minuter vilket är en perfekt längd för att presentera de 10 spåren. Med en sylvass egg riktad mot dagens ruttnade omvärld stormar Hard Pass fram på ett väldigt medryckande sätt.  Det är svårt att inte gilla det här. /Magnus Tannergren Distorted Eyes by Hard Pass

Under november släppte Örebro-bandet Rat Art nytt material i form av en EP med fyra spår. Ska tilläggas att bandmedlemmarna har kopplingar till Kopparberg också, så att den orten också får en stund i strålkastarljuset. Hur som helst, Rat Art hade ett jävligt bra släpp bakom sig, ”Demo 1”, från början av 2024 som kom både digitalt och i formatet kassett. Detta gjorde ju att nyfikenheten höjdes flera nivåer inför dem nya låtarna. Rat Art spelar snabb enkel punk där trummisen Eddie sjunger. Inte helt vanligt med trummisar på sång, men vi vet ju alla att Rodrigo Alfaro i Satanic Surfers gör det, så då kan även Eddie göra det. Jag personligen tycker att båda dessa nyss nämnda personer gör det med bravur, även om sången inte alls liknar varandra, måste tilläggas. Nä, allvarligt, har man missat Rat Art så är det hög tid att ni kollar upp båda deras släpp och dras med i känslan av stökig, fartfylld och kaxig punkrock. Bandet uppträder flitigt i Närke, men även en del utanför landskapet. Lite c...

Det tog ett tag innan jag kunde sätta mig ner och sammanfatta tankarna kring Barrens andra fullängdare som släpptes redan i september. Den här skivan har fått mig att fundera på vad det är som talar till mig i musiken. Barrens spelar instrumental postmetal. Tror jag i alla fall. Någonting “post” är det hur som helst.  Här finns mörkt monotont muller, skira melodislingor och ett hypnotiskt sväng. Det låter ibland som en av de bästa låtar Cult Of Luna inte hunnit skriva än. Ibland är det postpunkiga melodier som blandas med storslagen rock. Och ibland är det bara stämningsfulla passager genom musiklandskap som breder ut sig med berg och dalar så långt man kan se.  Jag tänker på hur formbar musik blir när en röst och en text saknas. Plötsligt öppnar sig en helt personlig betydelse i låtarna bara baserat på ett riff eller någon annan detalj som kanske inte ens betyder något för någon annan. Och på det sättet blir musiken mer personlig.  Den här typen av musik är som en dörr i...

Cameron Crowe må vara en Oscarsbelönad regissör men hela hans livshistoria är fascinerande. Uppväxt i en förort till San Diego med sin far och väldigt speciella mor och två systrar. Han fann musiken tidigt i mitten på 60-talet och vid 15 års ålder så började han skriva för Rolling Stone Magazine . Han hängde med Led Zeppelin , The Allman Brothers , Kris Kristofferson , Bowie och många andra giganter innan han själv fick komma in på krogen.  Om allt det här har han berättat i sin självbiografiska film “ Almost Famous ” för 25 år sedan men nu kommer hans självbiografi där han mer i detalj berättar hur det gick till. Det är fascinerande läsning som handlar om hur man kan känna sig utstött som ung i skolan och hur musiken kan bli en väg ut ur den ensamheten. Den unge Crowe hittar snart en ny “familj” både hos redan nämnda musiker men också på redaktionerna till de legendariska tidskrifterna Rolling Stone Magazine och Creem Magazine där han också hittar en mentor i musikjournalisten...

UZU kommer från Kanada och spelar punk. Jag skulle lika gärna kunna beskriva det som post-punk och anarko-punk då UZU rör sig i dessa vatten. Det som gör detta band lite extra intressant är att medlemmarna har sitt ursprung från Algeriet, Colombia och Quebec och har valt att sjunga på Arabiska. Något som jag tycker skänker en helt egen ton och själ till UZUs musik. ”A qui la liberté?” är deras andra platta efter deras självbetitlade debut som kom 2022.  Detta är en mörk platta som ställer flera allvarliga frågor om livet. Titeln kan översättas till ”Vem tillhör friheten?” och frågeställningar likt denna genomsyrar hela plattan. Varje låt känns hamrad i granit och rytmen känns i din ryggmärg då den griper tag i dig och vägrar att släppa taget. Det är liksom lönlöst att försöka fly, vilket är ett annat tema på plattan. Tiden hinner liksom ikapp oss alla. Sången är väldigt framträdande i mixen och det faktum att den är på Arabiska ger det hela en väldigt poetisk och dramatisk ton som ...

När Åkersbergas stolthet Coca Carola släpper sin första skiva sedan 2004 års “Kryp din jävel” är det med en bitterljuv smak. Och titeln “När sen är försent” träffar rakt i hjärtat i ljuset av att bandets trummis Mårten Tolander var svårt sjuk under inspelningen för att sedan gå bort strax innan skivsläppet. Sådant gör ont att tänka på.  Men samtidigt är jag så glad att bandet har spelat in den här plattan. Jag har saknat Coca Carola. Och den här 8 (9 på cd) spår långa skivan är precis allt man kan önska sig om man gillar bandet. Du har de snabba melodiaggressiva låtarna som inledande “Ett nytt slag i magen” och “Bara ge gas” som gör att man känner igen Carolorna direkt. Det samma gäller den nostalgiska återblicken i “Drömmar som tidsfördriv”. Sen kommer “Radhusgeneraler” som är en betraktelse över Svenssonlivet i bostadsrättsföreningar samtidigt som det är svidande kritik mot folkhemsrasismen och bristen på solidaritet. I titelspåret återvänder Harald som ständigt återkommit i olik...

För två år sedan kom Mezzrows comebackplatta “Summon thy demons” som var en riktig best till thrashskiva. Det var tungt, välspelat och en magnifik återkomst för ett av Sveriges bästa thrash metal-band som i slutet på 1980-talet och början på 90-talet höll på att bli riktigt stora. Nu kommer uppföljaren och jag noterar att någonting har hänt. För där återkomsten kanske blev lite baktung och där bandet blev lite väl progressiva ibland så är den här skivan ett annat sorts djur. Här finns inte mycket dödkött utan alla låtar är mer direkta och avskalade. Fantastiska thrashriff manglar ner lyssnaren och arvet från The Bay Area är tydligt. Soundet är modernt men på ett välbalanserat sätt så att det inte låter så där sterilt som det kan göra på moderna thrashplattor.  På det hela taget en stabil platta med många höjdpunkter för den som gilla thrash metal i samma stil som Testament eller Forbidden på 80-talet.  Den här skivan tar inga fångar. /Magnus Tannergren

Det är fullbordat! Så skulle man vilja ropa när Novarupta sätter punkt för sitt liv som projekt i och med spelningen på Monument ute på Ringön i Göteborg. Det krävs ett tjugotal musiker på scen för att ge liv åt Alex Stjernfeldts musikaliska vision som det krävdes fyra fullängdare och ett par EP:s som utgör Novaruptas grund.  Det har hänt vid två tillfällen tidigare att Novarupta stått på en scen men den här tredje och sista gången känns mer laddad eftersom att alla vet att detta är finalen. Efter detta kommer inget mer att släppas under namnet Novarupta. Spänning i luften alltså och en ganska hög förväntan.  Så hur blev det då? “Magi” är ju ett slitet ord för att beskriva konsertupplevelser men här är det helt befogat. Med tre trummisar på scen och fyra gitarrister samt bas och elektronik så utgörs grundbandet av nio personer. Alla med bakgrund i andra band som verkar inom ungefär samma sfär. Och oerhört kompetenta ska tilläggas. Grunden är stabil som urberget och det musikal...