Jag vill börja den här sista, och alldeles för långa, texten med att tacka Viva Sounds för en helt otrolig festival och återigen konstatera att gänget bakom den har lyckats skapa någonting magiskt. Det är ett rent jäkla nöje att få bevaka och följa festivalen. Och tack till alla människor, artister och alla ni som arbetat för att göra festivalen till den otroliga upplevelse den faktiskt är. Om du av någon anledning läser den här texten utan att ha besökt Viva Sounds uppmanar jag dig bestämt att köpa biljetter till nästa års upplaga.
Nu till texten om gårdagen.
—————————
Jag vaknar och börjar dagen med skräptv, stekta ägg, kattgos och *På spåret*. Sofflaget, bestående av mig och min kunskapstörstsnörd till flickvän, dunkar in 45 poäng, vilket måste vara personligt rekord. En väldigt bra start på dagen, med andra ord. Jag hinner också med att göra ytterligare ett försök att bota min ”musikskrivkramp”, men jag får inte ur mig något vettigt. Så jag svär inombords och lämnar lägenheten för att äta tacos på Holy Moly (jag gillar traditioner).
På Holy Moly träffar jag Maulen (även det är tradition) och bandet som ska spela. Vi pratar om att musik är ett fordon som tar en till spännande och främmande platser, att man inte kan stämma ned en pedal steel och om dialekter.
Hästswift-paret (som snart ska gifta sig ❤️) ansluter, och vi försöker paxa platser i den minst sagt fullproppade lokalen. Min tjej och influensamagneten (som berättar att hon ska flytta till Stockholm 😢) ansluter. Magneten försöker bjuda på saffranssnus. Det luktar som en blandning mellan röv och lik, så jag tackar ovänligt och bestämt nej.
Dags för Embla and the Karidotters. De är från Norge och spelar country. Jag märker direkt att musikaliteten i bandet är på en annan nivå, och inser att jag älskar pedal steel (och att jag måste hitta ett sätt att stämma ned den – det måste gå. Om någon har en nedstämd pedal steel får man gärna hojta). Någon i publiken ber bandet spela lägre; sångerskan ber densamma att ställa sig längst bak i publiken eller gå. Jag gillar henne. Giget tar slut och bandet bryter upp i spontan linedance på gatan. Mitt i linedancen dyker snippjuicegänget upp, och vi går tillsammans till Abyss.
Dags för Music in Low Frequencies, som är en trio bestående av gitarr, synth och trummis (som sitter i det beryktade terrariet). Jag får inte *nån bag*, så jag ser två låtar och lämnar sedan. I dörren springer jag in i Mäster-Hans och försöker synka en gemensam plan. Det är omöjligt, kanske mest för att jag inte riktigt har en plan att synka.
Jag går 50 meter till 2 Lång, där hårdrock byts mot finstämd loungefunk (det är nog bara på Viva Sounds det händer). På 2 Lång möter jag upp Hästswiftarna, och vi ser några låtar av Sein Macey. Swift-tjejen hyllar körtjejen, jag tycker att musiken känns internationell, och Hästsportsmannen säger att det verkar som att bandet finstuderat Bruno Mars och Anderson .Paak.
Jag lämnar och ansluter till min tjej, som nu har ett växande sällskap. På spårvagnen till Stigberget träffar jag festivalgeneralen. Han är nöjd och glad, och vi pratar om kraften i livemusik, att allting krockar på Viva hela tiden och att det är gött.
På Oceanen springer jag in i en gammal klasskamrat (som jag verkligen tycker om) och Welfare-Louise. Vi pratar om fontänorgasmer och vad som varit bäst på festivalen. Jag hittar en stolpe att luta mig mot och ett ståbord att ställa min öl på (det är bra för diskbråck).
Dags för Presidenten, som jag sett live i en trädgård i Nol innan. Presidenten har ett gäng urstarka låtar som liksom sätter sig direkt. Jag dansar och sjunger med i några låtar och tvingar mig sedan att lämna för att se Mellt på Fyrens.
Mellt spelar någon form av skramlig 90-talspop, och jag tror många av mina Blur- och Oasis-kompisar hade smält totalt av bandets musik. Tyvärr har de lite problem med ljudet, vilket gör att jag inte riktigt fastnar. Så jag lämnar – och ångrar att jag gick från Presidenten.
Jag springer till Hängmattan för att se några låtar av Long Island. Jag möts av slap bass och trumsolon (vilket inte riktigt är min grej). Publiken brister ut i allsång, och sångerskan dirigerar publiken.
Jag lämnar och möter upp tjejligan som alla är i extas och proklamerar Presidentens storhet, och jag ångrar återigen att jag lämnade spelningen för tidigt. Vi går till Musikens Hus, och jag blir intvingad i en selfie-maskin, vilket jag är urusel på.
Jag springer ned till den stora scenen för att se Sista Bossen. I Bob Hunds frånvaro finns det nog ingenting som passar bättre att avsluta helgen vecka 48 med. Jag gillar vad jag ser och vaggas med i galenskaperna som utspelar sig på scenen, där sångaren visar på otaliga sätt att använda mikrofonstativ. Jag lämnar för att ta mig ned till Abyss och Agabas (äntligen dags för Death Jazz from Norway).
På hållplatsen står flera olika gäng som alla verkar prata om musik de upplevt på Viva Sounds och vad man ska se under kvällen. Kul. Jag känner mig som en del av någonting större.
Jag hinner ta mig till Abyss i exakt rätt tid, och jag kramar och pratar med ett gäng människor i farten. Agabas går på och ställer festivalens första, och berömda, skåp. Jag älskar energin, och jag faller djupt in i någon form av jazzdöddans. Upptäcker mig själv skrika vid fel tillfällen – vilket rock-Jenny påpekar. Jag är i extas.
Ett nyuppstått gäng lämnar Abyss för att återigen åka uppför Stigbergsbacken för att se Skorts. Vi har det trevligt tills någon säger att de inte gillar saxofoner i hård musik. Jag förstår inte varför. Vi pratar om mode, kroppsfixering och saxofoner. Jag älskade Agabas och vill ha mer tutor i hård musik.
Dags för Skorts, som river tag i mig direkt och framkallar kvällens andra fuldans. Det här är postpunk på hög nivå, och musiken lyfter mig och alstrar ny energi till min gubbkropp. Jag hamnar i euforisk dimma och glömmer bort allt som händer runt mig.
Nu är jag trött. Jag tar mentalt spjärn, köper en läsk och går för att se The Slates. Lokalen är fullpackad och varm – och det känns lite som att vara på en brittisk pub innan ett lokalderby i Premier League, för publiken ropar hejaramsor och har inövade rörelsemönster. Men jag orkar inte, så jag går för att möta upp min tjej på Skeppet. Där är kön total och jag kommer inte in. Så jag åker mot Pustervik för att se Cari Cari.
På Pustervik träffar jag en go musikföretagsinnehavare, punk-Robin och lite andra folk. Jag säger att jag är där för att se Cari Cari, vilket alla ifrågasätter – och till slut inser jag att jag är på fel ställe. Så jag tar mina gubbtrötta fötter och beger mig än en gång upp till Stigberget och Musikens Hus. Jag lyckas övertyga min tjej att följa med och se ”en sista spelning” för kvällen.
Väl framme svänger Cari Cari som en påse ostbågar, och jag och min tjej har kul. Bandet pratar om att de är independent och älskar Tarantino. Sångerskan växlar trumspel med synthspel och mungiga, och även detta får mig att brista ut i kvällens tredje fuldans. Nu framstår även mungiga som ett viktigt instrument. Det trodde jag aldrig.
Nu är min hjärna trött och min tjej vill åka hem – men jag lyckas övertyga henne om att gå till Oceanen för att se Spela Död. Vi går dit, och utanför Oceanen pratar vi med några väldigt trevliga personer. Jag säger att jag är pepp på att se Spela Död. De säger att de redan har spelat.
Jag skäms, min tjej tycker jag är inkompetent – och jag håller med. Tack för i år, Viva Sounds.
/Emil Gustavsson
Kommentarer
Skicka en kommentar