Det är fullbordat! Så skulle man vilja ropa när Novarupta sätter punkt för sitt liv som projekt i och med spelningen på Monument ute på Ringön i Göteborg. Det krävs ett tjugotal musiker på scen för att ge liv åt Alex Stjernfeldts musikaliska vision som det krävdes fyra fullängdare och ett par EP:s som utgör Novaruptas grund.
Det har hänt vid två tillfällen tidigare att Novarupta stått på en scen men den här tredje och sista gången känns mer laddad eftersom att alla vet att detta är finalen. Efter detta kommer inget mer att släppas under namnet Novarupta. Spänning i luften alltså och en ganska hög förväntan.
Så hur blev det då? “Magi” är ju ett slitet ord för att beskriva konsertupplevelser men här är det helt befogat. Med tre trummisar på scen och fyra gitarrister samt bas och elektronik så utgörs grundbandet av nio personer. Alla med bakgrund i andra band som verkar inom ungefär samma sfär. Och oerhört kompetenta ska tilläggas. Grunden är stabil som urberget och det musikaliska framförandet är något av det vassaste jag hört på en scen.
Sen har vi raden av sångare som äntrar scenen en efter en. Claudio Marino och Joel Segerstedt är först ut och sen följer Robert Lamu (Skraeckoedlan) och Lea Alazam (Besvärjelsen), Kristoffer Åström (Fireside), Per Stålberg (Division of Laura Lee), Martin Wegeland (Domkraft), Joakim Lidström (Child), Mikael Stanne (Dark Tranquillity) och Fred Burman. Det är en mäktig samling av stämband som alla lägger sin unika prägel och karaktär på musiken.
Jag älskar varenda minut av spelningen som fyller mig med värme samtidigt som sorgen över att vi aldrig kommer att få uppleva detta igen är påtaglig. Men här i ligger storheten i Novarupta. Vi visste alla att detta var tidsbegränsat. Som livet självt. Och det viktiga är att vara i nuet och njuta av det medan det finns hos oss.
Och jag är så glad över att ha fått haft Novarupta i mitt liv under sex år. Och skivorna finns ju kvar som bilder från ett liv som flytt.
.jpg)
Kommentarer
Skicka en kommentar