Vaknar, dricker kaffe, sitter i möte, dricker kaffe, sitter i möte och dricker kaffe. Utbyter meddelanden med människor om att försöka ses idag. Dricker kaffe och sitter i möte. Någon säger att det verkar som att Håkan Hellström använt AI för att göra en av sina senaste låtar – jag väljer att tro att det inte är så. För om det är någon som kan, borde och har råd att stötta stadens musikliv är det han. Dricker kaffe, sitter i möte. Jobbdagen är slut.
Jag öppnar en öl, sätter mig i soffan och lyssnar på Christian Kjellvander (100 % säker på att det inte är AI). Jag kommunicerar till alla som hör av sig att jag ska vara på Holy Moly klockan 18 för att se gig. De flesta frågar vad jag ska se, och jag svarar ärligt att jag inte har någon aning. För det spelar ingen roll. Holy Moly och Viva Sounds klockan 18.00 är heligt.
Klockan slår 17.15 och jag rör mig mot Holy Moly (måste ju hinna få i mig en tacos) – och tanken om Håkan Hellström och AI sitter fast i mig. Den resonerar inte alls bra. Jag är på många sätt för AI, och ser massor av möjligheter i det. Men inte till vilket pris som helst. Nog om det.
Jag kommer in på Holy Moly (där finns det garanterat 0 % AI). Jag träffar Rock-Roger, Maulen och en kanadensisk delegation. Någon drar ett skämt så att jag blåser öl i hela mitt ansikte och över hela Rock-Roger. Åmålsligan, Libertina och min tjej ansluter. Vi lyckas dessutom få plats vid ett bord (succé).
Nu är det, efter alldeles för många tecken, dags för Fuses. Alla i bandet har antingen fräcka mustascher, skjortor eller instrument – vilket gör att det redan på förhand verkar väldigt lovande.
Fuses drar igång, och min förutfattade mening visade sig stämma. Det är skitbra. Musiken påminner mig om en blandning av LSD, Bob Dylan, Brian Jonestown Massacre och den nya alt-country-vågen med MJ Lenderman, Wednesday etc. i spetsen, som drabbat mig och världen hårt de senaste åren. Så ja. Jag gillar det här. Och det känns som ett band Göteborg behöver. Kul!
Spelningen tar slut och jag kramas med massa människor. Jag pratar med en nära vän om relationer som är svåra. Jag blir glad och får fysisk ångest samtidigt. Ångest är en obehaglig vuxenupptäckt som tyvärr sätter käppar i hjulet för mig ibland.
Någon sms:ar mig och säger att jag måste kolla på Madmess på Abyss. Jag lyder och springer dit, och överger det nu extremt blandade gänget. På gatan träffar jag Berserkmannen och metal-Greg. Vi pratar om att försöka hitta ett ultimat sätt att namnge filer. Det verkar omöjligt.
Dags för Madmess, som visar sig vara en blandning mellan 70-talspsyk och stoner. De spelar bra – men jag lyfter inte riktigt. Det kanske beror på att jag vet att jag måste gå om 15 minuter för att hinna med nästa spelning. Så jag går direkt och promenerar mot Stigberget.
Hamnar på Hängmattan för att se Langhorns. Hängmattan är också ett sådant där ställe som jag alltid känner mig hemma på, även om jag är där själv. Så jag ställer mig vid ett bord, och någon säger att de har varit fans av Langhorns sedan 1994 och att de tagit sig till festivalen enbart för att se dem. Kul, tycker jag, för jag har aldrig hört talas om Langhorns innan.
Langhorns börjar, och i publiken springer jag in i Åmålsmaffian. Vi hinner bara utbyta några blickar innan surfen drar igång från scenen. Upptäcker att jag står bredvid Messed-up Jimmie. Vi är överens om att Viva Sounds är toppen och alltid överraskar.
Langhorns är en fin ny upptäckt som jag verkligen gillar. Och det känns som att musiken kunde vara med i vilken Tarantino-film som helst. Snippjuicegänget hör av sig, och vi möts i publiken och kramas.
Jag tappar fokus på spelningen och kramas och pratar med olika människor. Alla verkar glada, och det är många människor i omlopp. Jag slår fast att Viva Sounds verkar ha blivit en grej, och att det verkar ha växt ordentligt. Kul.
Dags för Den Der Hale. Det börjar med oljud och inspelat kaos. Jag står själv och faller totalt. Jag gillar bandets disciplin, där basisten styr med järnhand och är pedalguru. Jag upptäcker att min kropp automatiskt dansar sig närmare och närmare scenen. Och till slut släcker jag ögonen och faller i extas. En person i publiken fladdrar med sin tuggummipåse, verkar verkligen vilja erbjuda mig ett. Jag får utandningskomplex. Musiken välter mig och jag känner det fysiskt på ett sätt som resonerar i hela kroppen – och får mig att tänka på upplevelser jag trott att jag lyckats förtränga, vilket gör att jag måste lämna. Det blir liksom för starkt.
Jag rör mig ut från lokalen, och på vägen upp för trappan träffar jag människor jag verkligen tycker om och vill prata med. Men jag orkar inte, så jag bestämmer mig för att ta en andningspaus och promenera till Pustervik.
Inne på Pustervik träffar jag Rock-Jenny (som jag tycker är otrolig och inte träffat på länge). Hon bjuder mig på en öl och vi pratar om viktiga saker. Jag är lugn igen.
Nu är det dags för Crecenterna. De börjar med ett anthem som ställer mig, och jag blir bredbent i publiken. Musiken känns modern, och som att det här om några år kan bli ett band vi får se på större scener. Jag känner hopp för ungdomen.
Jag blir för varm, så jag måste lämna. Jag köper en Pascal-tischa (som luktar surt) och en bärs och ställer mig i publikhavet för att se Pascal. Pascal är ett av mina absoluta favoritband och kommer nog vara det. Forever. De har liksom något som andra inte har. Någon form av introvert extroverthet som appellerar till mig, och jag blir som en tonåring som skriker – ofta när bandet vill att jag ska vara tyst.
Är tvungen att lämna innan spelningen är slut, och på vägen ut träffar jag min internationella fiolkompis. Han säger att han inte förstår grejen med Pascal alls; jag blir förvånad. För Pascal är bäst. Forever.
Jag tar vagnen tillbaka till Musikens Hus för att se EF. På vagnen träffar jag Mäster-Hans och vi pratar om musik och hur jävla mäktigt det är med mastringsprocessen i musikproduktion (alla borde vara med om det någon gång). Han bjuder mig på en öl och säger att vi ska se The Sounds Veil Society, och att det är bra synth. Jag förstår inte riktigt synthmusik, så jag dricker min öl och lämnar för att se EF.
EF går på, och jag hamnar i extas direkt. Det är något med storskalig postrock som liksom gör att hela livet faller över mig. Jag njuter till fullo. Någon i publiken säger att det inte är bästa gången de sett EF. Jag tänker att det är bättre att den personen håller sådant för sig själv. Jag älskar och vill inte att någon förstör min bubbla.
Efter giget rör jag mig hemåt. På vägen träffar jag postrocksmannen som jag verkligen tycker om. Han berättar att han har sett Suffocate For Fuck Sake och Vi som älskade varandra så mycket tidigare under kvällen. Jag får en mindre existentiell kris och inser att jag omöjligt kan vara överallt samtidigt. Fan.
/Emil Gustavsson
Kommentarer
Skicka en kommentar