Cameron Crowe må vara en Oscarsbelönad regissör men hela hans livshistoria är fascinerande. Uppväxt i en förort till San Diego med sin far och väldigt speciella mor och två systrar. Han fann musiken tidigt i mitten på 60-talet och vid 15 års ålder så började han skriva för Rolling Stone Magazine. Han hängde med Led Zeppelin, The Allman Brothers, Kris Kristofferson, Bowie och många andra giganter innan han själv fick komma in på krogen.
Om allt det här har han berättat i sin självbiografiska film “Almost Famous” för 25 år sedan men nu kommer hans självbiografi där han mer i detalj berättar hur det gick till. Det är fascinerande läsning som handlar om hur man kan känna sig utstött som ung i skolan och hur musiken kan bli en väg ut ur den ensamheten. Den unge Crowe hittar snart en ny “familj” både hos redan nämnda musiker men också på redaktionerna till de legendariska tidskrifterna Rolling Stone Magazine och Creem Magazine där han också hittar en mentor i musikjournalisten Lester Bangs som var mer rock än de rockmusiker han själv skrev om.
Allt detta avhandlas i boken som jag tycker alla som gillar musik ska läsa. För är det något den handlar om så är det just hur det är att älska musik så mycket att det tar över hela ens liv. Camerons mamma hade alltid planerat för sonen att bli advokat men rocken ville annat. Och inte ens när han kom hem för att visa sin Oscarsstatyett för henne hade hon gett upp tanken på sonens karriär inom juridiken. “Den är jättefin men det är inte för sent att bli advokat” lär hon har sagt. Men själv är jag tacksam för att Crowe lät sin passion för musiken.
Jag älskar hans filmer “Almost Famous” och “Singles” och dokumentären “PJ20” om Pearl Jam. Och jag älskar hans livshistoria. Den inspirerade mig en gång i tiden till att göra det jag gör idag. Och det är en story som gör dig glad och berättar om en tid i musikhistorien där banden var legender i sin egen samtid och rock fortfarande var något som var både uppror och en dröm.
Om allt detta handlar Cameron Crowes bok och att läsa den är som att få en inblick i hur det var på den tiden utan att det känns för tillrättalagt. Det var en oskyldig tid även om det även fanns en baksida med självförbrännande personer och även död. Men framför allt var det en tid innan allting blev marknadsanpassat eller strömlinjeformat. Och den berättar om när rockjournalistik faktiskt betydde att någon lyssnade på musik och skrev om den med själ och hjärta.
Kommentarer
Skicka en kommentar