Det tog ett tag innan jag kunde sätta mig ner och sammanfatta tankarna kring Barrens andra fullängdare som släpptes redan i september. Den här skivan har fått mig att fundera på vad det är som talar till mig i musiken. Barrens spelar instrumental postmetal. Tror jag i alla fall. Någonting “post” är det hur som helst.
Här finns mörkt monotont muller, skira melodislingor och ett hypnotiskt sväng. Det låter ibland som en av de bästa låtar Cult Of Luna inte hunnit skriva än. Ibland är det postpunkiga melodier som blandas med storslagen rock. Och ibland är det bara stämningsfulla passager genom musiklandskap som breder ut sig med berg och dalar så långt man kan se.
Jag tänker på hur formbar musik blir när en röst och en text saknas. Plötsligt öppnar sig en helt personlig betydelse i låtarna bara baserat på ett riff eller någon annan detalj som kanske inte ens betyder något för någon annan. Och på det sättet blir musiken mer personlig.
Den här typen av musik är som en dörr in i upphovsmakarnas gemensamma psyke men också en dörr rakt in i mig själv. Och det är när musiken blir som en spegel där jag ser mig själv som den också blir någonting extra stort. “Corpse lights” är en sådan spegel.
/Magnus Tannergren
Kommentarer
Skicka en kommentar