Heavy Underground

När Åkersbergas stolthet Coca Carola släpper sin första skiva sedan 2004 års “Kryp din jävel” är det med en bitterljuv smak. Och titeln “När sen är försent” träffar rakt i hjärtat i ljuset av att bandets trummis Mårten Tolander var svårt sjuk under inspelningen för att sedan gå bort strax innan skivsläppet. Sådant gör ont att tänka på.  Men samtidigt är jag så glad att bandet har spelat in den här plattan. Jag har saknat Coca Carola. Och den här 8 (9 på cd) spår långa skivan är precis allt man kan önska sig om man gillar bandet. Du har de snabba melodiaggressiva låtarna som inledande “Ett nytt slag i magen” och “Bara ge gas” som gör att man känner igen Carolorna direkt. Det samma gäller den nostalgiska återblicken i “Drömmar som tidsfördriv”. Sen kommer “Radhusgeneraler” som är en betraktelse över Svenssonlivet i bostadsrättsföreningar samtidigt som det är svidande kritik mot folkhemsrasismen och bristen på solidaritet. I titelspåret återvänder Harald som ständigt återkommit i olik...

För två år sedan kom Mezzrows comebackplatta “Summon thy demons” som var en riktig best till thrashskiva. Det var tungt, välspelat och en magnifik återkomst för ett av Sveriges bästa thrash metal-band som i slutet på 1980-talet och början på 90-talet höll på att bli riktigt stora. Nu kommer uppföljaren och jag noterar att någonting har hänt. För där återkomsten kanske blev lite baktung och där bandet blev lite väl progressiva ibland så är den här skivan ett annat sorts djur. Här finns inte mycket dödkött utan alla låtar är mer direkta och avskalade. Fantastiska thrashriff manglar ner lyssnaren och arvet från The Bay Area är tydligt. Soundet är modernt men på ett välbalanserat sätt så att det inte låter så där sterilt som det kan göra på moderna thrashplattor.  På det hela taget en stabil platta med många höjdpunkter för den som gilla thrash metal i samma stil som Testament eller Forbidden på 80-talet.  Den här skivan tar inga fångar. /Magnus Tannergren

Det är fullbordat! Så skulle man vilja ropa när Novarupta sätter punkt för sitt liv som projekt i och med spelningen på Monument ute på Ringön i Göteborg. Det krävs ett tjugotal musiker på scen för att ge liv åt Alex Stjernfeldts musikaliska vision som det krävdes fyra fullängdare och ett par EP:s som utgör Novaruptas grund.  Det har hänt vid två tillfällen tidigare att Novarupta stått på en scen men den här tredje och sista gången känns mer laddad eftersom att alla vet att detta är finalen. Efter detta kommer inget mer att släppas under namnet Novarupta. Spänning i luften alltså och en ganska hög förväntan.  Så hur blev det då? “Magi” är ju ett slitet ord för att beskriva konsertupplevelser men här är det helt befogat. Med tre trummisar på scen och fyra gitarrister samt bas och elektronik så utgörs grundbandet av nio personer. Alla med bakgrund i andra band som verkar inom ungefär samma sfär. Och oerhört kompetenta ska tilläggas. Grunden är stabil som urberget och det musikal...

Norra Västmanland på gränsen till Dalarna har en lång och fin tradition att leverera intressant alternativ musik. Rättens Krater är ett av dessa band som kommit ur de mörka skogarna och nu aktuella med släppet "Nederlagets män. Här blandas postpunk med någon annan sorts rock på ett unikt sätt. Det är mörkt och känslan av missmod är stark. Kanske är det ett sinnelag ärvt av bruksortens fyllor och den avgrundsdjupa hopplöshet som präglar landskapet vid en första anblick. Eller så är det inte det. Jag vet inte. Det  är bara en känsla jag får när jag krockar den här skivan med mina fördomar.  Bra och helt unikt är det hur som helst och det skulle vara ett stort misstag att inte lyssna på detta.  /Magnus Tannergren

Endless Swarm är ett powerviolenceband från Skottland. De dök upp på min radar med sin förra platta ”Manifested Forms” som jag tycker är en fantastisk, den hamnar fortfarande på min skivspelare lite då och då. Så man kan lugnt säga att mina förväntningar var rätt uppskruvade då jag läste att ”The Body Hammer” var på gång.  Det skulle ganska snart visa sig att mina förväntningar uppfylldes och mer därtill. Det är roligt att lyssna på Endless Swarm då det hela tiden händer saker i musiken. Ständiga taktbyten och galen växelsång på ett sätt som inte låter forcerad eller för att briljera. Det känns som att det är gjort med glädje och för att hålla lyssnaren på halster och uppmärksam för vad som helst kan ju hända.  Denna platta känns som en helt naturlig utveckling från föregångaren. Det känns som att Endless Swarm har hittat sitt sound och har här gjort lite små justeringar för att leverera lite mer av sin Scottish powerviolence. Den är smittsam och när du väl släppt in den så be...

Anna Michaela Ebba Electra von Hausswolff är inte bara adlig till namnet utan hon tillhör även en av svensk kulturs finare familjer. Pappa Carl Michael Von Hausswolff är konstmusiker och en av personerna bakom Radiuim, ett av 1980-talets viktigaste skivbolag och därmed en av den svenska postpunkens portalfigurer. Jag nämner inte det för att förminska Anna Von Hausswoffs talang eller framgång som artist på något sätt. Nej, jag nämner det för att det är helt rimligt att hennes konstnärliga uttryck i musiken har fått utvecklas på det sätt det har gjort genom att ha vuxit upp i en sådan familj.   Jag ska med en gång redovisa här att mitt intresse för hennes musik har varit näst intill noll. Och jag har försökt sätta mig in hennes samlade verk några gånger men det har liksom aldrig klickat. Så den här texten är redogörelsen för mitt senaste försök att förstå Anna Von Hausswolffs storhet.  Först något om titeln “Iconoclasts”. En ikonoklast är en person som avsiktligt förstör re...

Med rötterna stadigt i Umeåmyllan så levererar Statues sin indiepunk med stor exakthet och precision. Det här låter kanske mer indie än punk men å andra sidan kan punk låta hur som helst så vad vet jag. Bra låter det i alla fall.  Och varför låter det bra då? Jo för att det finns en stark känsla för melodier och ett visst vemod. Man får känslan av 90-talets indiescen och det är alltid bra. Smågulliga popmelodier mixas med brötiga gitarrer i en lagom stökig och smutsig ljudbild. Det är trevligt men aldrig helt bekvämt.  Så ska ni bara köpa en inderockplatta i höst så är det Dopamine. /Magnus Tannergren

I den här månadens Release Radar lyfter vi fem släpp från fem hyperintressanta band från den svenska underjorden. Allt från 90-talsdoftande rock via tung thrash till värmlandsk sludge och lite annat däremellan. Besserbitch - Light shines right through you (singel) En vansinnigt tilltalande 90-talsflört som sätter sig direkt med sin vemodiga melodislinga. Det ekar lite indie här jämfört med tidigare släpp där punken varit i centrum.men det här passar Besserbitch väldigt bra det med.  Mezzrow - In the shadows deep (singel) Veteranerna Mezzrow släpper snart sin andra platta sedan återaktiveringen och här bjuds vi på mäktig midtempothrash som sakta men säkert mal ner allt motstånd. När jag tänker efter så är nog detta något av det tyngsta bandet någonsin släppt. Sjukt bra. The Solar Lodge - Söder (singel) 1994 upptäckte jag det här bandet då låten “Given by god” fanns med på en Definitivt 50-platta. 2025 låter The Solar Lodge lite mer klassisk punk med charmig saxofon och ...

  I en tid där det tacksamt poppar upp nya, spännande band med unga medlemmar så finns det ändå något stabilt och tryggt i att Centinex som är gamla i metalgården kommer med nytt album. 35 år av trogen tjänst i metalvärlden talar sitt tydliga språk. Glappet på 8 år i bandets historia känns som preskriberat nu.  Inte mindre än 12 album är med With Guts and Glory släppta genom åren. Jag lyfter på hatten och bugar. Senaste tillskottet i albumströmmen börjar som vanligt stabilt men ju längre vi kommer mot den åttonde och sista låten så går det både snabbare och det låter bara bättre och bättre. Några låtar med ett lite punkigare sound och lutande åt death’n’roll-hållet sticker in här och där vilket utgör ett helt ok break i flowet av mangel. Spåren ”In my Dreams” och Sorrowtears” gör det svårt för mig att sitta stilla med huvud, nacke och fot. Det är alltid ett bra betyg för mig.  Här finns det inget som helst att klaga på. Råheten finns kvar efter alla år och glöden verkar a...

Det känns som om jag följt Hostilia i evigheter. På sociala medier har man kunnat följa brödernas Lindeblads resa in i hårdrockens värld via deras far Mattias Lindeblad, som är känd metalprofil från radio och TV, alltsedan de första stapplande stegen på trummor och gitarr. Så efter ett gäng demolåtar och en EP kommer nu en fullängdare och jag kan (återigen) konstatera att den svenska thrashens unga generation fortsätter att leverera. Och de levererar storartat. “Face the fire” är ren och skär propaganda för malande thrashriff och ohämmat moshande. Där generationskamrater som Eternal Evil satsar på ett lite råare 1984-uttryck låter Hostilia mer 1989-thrash. Det är tekniskt men inte glänsande polerat. Det är högintensivt och andningspauserna är få. Det vägs dock upp av ett gäng snygga intron vilket skapar en bra dynamik.  Jag är grymt imponerad av Hostilias debut. Den ger mig en lite nostalgikick men mest blir jag glad för att det finns band som vill göra sådan här musik 2025. Hostil...

  Ibland behöver man inte så mycket för att uppnå maximal effekt. Göteborgsbandet Spøgelses andra platta är en perfekt blandning mellan punk, actionrock och en rejäl näve Motörhead och resultatet blir musik som stökar runt i 15 låtar på under halvtimmens speltid. Alldeles lagom alltså för den här typen av musik. Sångerskan Felicia Strålin Edvardsen har utvecklat sina vokala färdigheter och har en både taggtrådsraspig och kraftfull röst som matchar den råa ljudbilden i övrigt. Det är som sagt mer kraft än finess i låtarna och jag tycker att det passar Spøgelse alldeles utmärkt. /Magnus Tannergren Spøgelse på Bandcamp

Här har vi en splitsjua som delas av Destruct från Richmond Virginia i USA och Svaveldioxid från Stockholm. Båda banden är ju etablerade sedan tidigare och borde inte behöva någon närmare presentation. Det som är lite kul med denna split är att båda banden bjuder på två egna låtar och sedan så gör de en cover var på det andra bandet.  Sida a som spelas på 45 rpm tillhör Destruct. Ni som hört dem tidigare vet att det givetvis bjud på d-takt i den högre skolan och att Destruct spelar i den högre divisionen. De två egna spåren ”Reindustrialized” och ”Pariah” plus covern på Svaveldioxids ”Krigets hundar”, här omdöpt till ”Dogs of war” klockar alla in på under fem minuter. Som det brukar heta, underbart är kort. Sida b som tillhör Svaveldioxid spelas på 33 rpm. Här har vi mer HM-2 infuserad d-takt som kittlar dödsskönt i kistan. De egna låtarna ”Dödsögonblick” och ”Stillbilder” och covern på Destructs ”Two State solution” här omdöpt till ”Tvåstatslösning” är drygt fem och halv minuts un...

Ragne Wahlquist, Tompa Lindberg, Ozzy och nu Ace Frehley. Folk dör. En del för tidigt, andra av ålder och en del helt oväntat. Men dör gör dom och försvinner för alltid. Vi ska bara vara glada för att vi fått spendera vår tid i samma tidsrymd som dom.  2025 har många legender lämnat oss. Och det är bara att förbereda sig på fler dödsfall. För ska man vara krass så börjar de där rockstjärnorna som vi alla vuxit upp med på 70- och 80-talet närma sig en ålder som gör att livet börjar lida mot sitt slut. Alice Cooper är 77 år gammal. Rob Halford är 74. Blackie Lawless, Dee Snider och Bruce Dickinson närmar sig 70. De kommande tio åren kommer att bli svåra att hantera då många av dem kommer att försvinna. För det kommer de att göra. Döden funkar så.  Ozzys död var svår att ta in. Mycket för att han bara veckor innan tog farväl från livescenen. Men man hade ju hoppats att han hade fått några år till att bara få vara Ozzy och haft lite lugn och ro. Ace Frehley ramlade i studion för n...

Trench Rot har ju släppt en riktigt bra platta så givetvis så blir man ju nyfiken på att veta lite mer om detta band. Jag skickade därför iväg några frågor till dem som Peter och David hade vänligheten att svara på. Hej och grattis till plattan. Presentera Trench Rot för Heavy Undergrounds läsare? Peter - Vi spelar hardcore punk. Har existerat sedan mars förra året. Har gjort en drös med spelningar, släppt några kassetter, sålt några tröjor, skaffat några fans Vilka är era inluenser och vad handlar era texter om? Peter - Mitt låtskrivande influeras främst av amerikansk hardcore som Torso, Coke Bust och Punch. text? nja, att världen går under på grund av dåliga världsledare medan vi andra glatt tittar på ‘Vem Bor Här’ och dricker öl och inte kan göra så värst mycket åt saken förutom att konsumera medvetet…typ så. Som levande drönare. Men det är ju gott med öl så sett. Heja pripps Hur kommer det sig att det vart just Flyktsoda och De:Nihil som släpper er platta? Peter - Jag vet inte, det...

  Lagom tills det närmar sig 10 årsjubileum för Katakomba kommer man ut med en riktigt stilig fullängdare som är den andra i ordningen för bandet med dom trevligaste snubbarna i scenen! Inför släppet av The Second Death har det ingåtts fint samarbete med våra vänner på Majestic Mountain Records. Riktningen i musiken är som den varit innan, alltså svinbra. Mycket snygga riff, svängig och tidvis lekfullt trumspel, som alltid brutalt bra bas och allt toppat med en röst som har det där extra. Hela härligheten inleds med illavarslande, lite rolösa gitarrer som snart exploderar med ett snabbt tempo direkt. Apropå röster så gästar mästaren på svartkonst, från just Svartkonst, på låten Atropos. Rickards och Fabians röster går ihop som smör på mackan och jag har ibland lite svårt att höra vem som är vem. Match made in hell! Min helt egen analys är också att inledningen på Atropos är en liten hyllning till Morbid Angels finfina Where the Slime Live. Allafall soundmässigt. Jag väljer att se d...

Fredag. Lämnar jobbet lite tidigare. Skriver “Punkflex” i kalendern. Beger mig hemåt i solskenet som gör mig på gott humör. Jag gillar sol. Och dagsljus. Höstmörker gör mig deprimerad. På riktigt. Men nu skiner solen. Och ikväll ska vi på punkspelning. Ulke kommer med sitt eget nya band Vägsjäl. Plockar upp hustrun på Västerås central och åker hem.  Lite senare. Hustrun och jag anländer till spelstället. Det är en kö till entrén till stora scenen där Punk-Danne som arrangerar spelningen står och skannar biljetter på telefonskärmar. Medelåldern är vad man kan förvänta sig när den gamle Streberslegenden ska spela. Jag hinner knappt innanför dörren innan jag blir stoppad av en snubbe som pekar på min tisha med Novaruptasymbolen på och texten “Sometimes antisocial. Always antifascist.”  “Vi är inte många som har den där” säger han och visar sin tisha som är samma. “Vi som vet vi vet” svarar jag och då pratar vi lite om Novarupta och hur bra det är.  Vi köper öl och cider. Hyr...