Anna von Hausswolff - Iconoclasts

Anna Michaela Ebba Electra von Hausswolff är inte bara adlig till namnet utan hon tillhör även en av svensk kulturs finare familjer. Pappa Carl Michael Von Hausswolff är konstmusiker och en av personerna bakom Radiuim, ett av 1980-talets viktigaste skivbolag och därmed en av den svenska postpunkens portalfigurer. Jag nämner inte det för att förminska Anna Von Hausswoffs talang eller framgång som artist på något sätt. Nej, jag nämner det för att det är helt rimligt att hennes konstnärliga uttryck i musiken har fått utvecklas på det sätt det har gjort genom att ha vuxit upp i en sådan familj.  

Jag ska med en gång redovisa här att mitt intresse för hennes musik har varit näst intill noll. Och jag har försökt sätta mig in hennes samlade verk några gånger men det har liksom aldrig klickat. Så den här texten är redogörelsen för mitt senaste försök att förstå Anna Von Hausswolffs storhet. 

Först något om titeln “Iconoclasts”. En ikonoklast är en person som avsiktligt förstör religiösa ikoner, symboler eller monument, antingen av religiösa eller politiska skäl. Termen används också allmänt för att beskriva någon som utmanar vördade övertygelser eller institutioner. Jag antar att det är så hon ser på sig själv och sin musik. Kanske inte bara på den här skivan utan även tidigare. Det har alltid funnits en känsla av kraftig opposition i Von Hausswolffs karriär. För bara några år sedan blev en av hennes spelningar i en kyrka stoppad. vilket kanske säger något.

Öppningsspåret “The beast” börjar som en finstämd modern jazzlåt med vacker saxofon av Otis Sandsjö (som återkommer på hela plattan) som sedan går över i elektronisk drone för att sedan långsamt flyta ut i tystnad. En fin öppning som funkar som ett maskhål som lyssnaren sugs in i för att sedan komma ut på andra sidan där resten av skivan utspelar sig. 

Singeln “Facing Atlas” tonar långsamt in och liksom söker sig fram till lyssnarens öra. När Von Hausswolff börjar sjunga gör hon det med en genomträngande stämma och hon sjunger att hon är här för att ta oss tillbaka dit allting startade. Det är som ett filmsoundtrack. Låten byggs långsamt upp och när trummorna börjar pulsera får jag en känsla av att jag lyssnar på Kite. Det är samma bombastiska anslag. 

Den 11 minuter långa “The Iconoclast" som följer har en ambient känsla  som även den långsamt bygger upp sig allteftersom. Det är mäktigt. Lika mäktig är “The whole woman” där Iggy Pop dyker upp med sin åldrande röst vilket funkar fint som kontrast mot Von Hausswollffs ljusa, i sammanhanget unga, röst. Spännande. I “The Mouth” blir det lite mer konstmusik i ett stycke som letar sig fram mellan olika, ofta lågmälda, ljudmattor. “Stardust” får mig att tänka på Massive Attack av någon anledning. Kanske är det den lätt triphopiga rytmen som gör det. Sen kommer duetten med Ethel Cain. “Aging young women” är en genialisk titel och låten i sig är fantastiskt bra där den stora kyrkorgeln också får komma in en stund.

Nu är vi typ halvvägs genom skivan och till min förvåning så är det här inte alls så svårsmält som jag trodde att det skulle bli. Tvärtom. Jag gillar det väldigt mycket. Vi tar ett djupt andetag och fortsätter in i andra halvan av skivan.

“Consensual neglect” är till största del en ljudmatta av olika typer av blås. Tänk Pharoah Sanders och Alice Coltrane. Blåset följer med in i “Struggle with the beast” där det hittar en melodi som loopas om och om igen innan Anna Von Hausswolff tar över och bär resten av låten på sin röst. Det är vackert så att det gör ont. Eller så gör det bara ont. Jag vet inte. “An ocean of time” är en gotisk ballad som flyter fram på ett hav av klaviatur. Meditativt och suggestivt. “Unconditional love” tar vid och fortsätter i lite av samma stil och Anna får sällskap av sin syster Maria. Texten handlar delvis om att inte kunna drömma. Avslutande “Rising legend” är ett fint outro som drar lyssnaren tillbaka genom det där maskhålet för att sedan spotta ut dig i din egen värld igen.  

Så där har ni hela min resa genom “Iconoclasts”. En minst sagt omtumlande upplevelse som jag inte riktigt var beredd på. Jag gillar den här skivan väldigt mycket och jag tror att jag kommer att återkomma till den många gånger under resten av hösten. Den passar i mörkret. Kanske för att den har ett inre glödande ljus och en speciell värme. Som sagt, min relation till Von Hausswolffs musik är minimal och det finns ett långt avstånd kvar. Men jag känner att jag åtminstone hittade fram till henne på den här plattan. Och jag hoppas att du ger den en chans precis som jag gjorde. Det är inte alltid helt lätt att låta sig sugas in i maskhålet men när man väl låter det hända så är det värt hela ansträngningen. 

/Magnus Tannergren