Fredag. Lämnar jobbet lite tidigare. Skriver “Punkflex” i kalendern. Beger mig hemåt i solskenet som gör mig på gott humör. Jag gillar sol. Och dagsljus. Höstmörker gör mig deprimerad. På riktigt. Men nu skiner solen. Och ikväll ska vi på punkspelning. Ulke kommer med sitt eget nya band Vägsjäl. Plockar upp hustrun på Västerås central och åker hem.
Lite senare. Hustrun och jag anländer till spelstället. Det är en kö till entrén till stora scenen där Punk-Danne som arrangerar spelningen står och skannar biljetter på telefonskärmar. Medelåldern är vad man kan förvänta sig när den gamle Streberslegenden ska spela. Jag hinner knappt innanför dörren innan jag blir stoppad av en snubbe som pekar på min tisha med Novaruptasymbolen på och texten “Sometimes antisocial. Always antifascist.”
“Vi är inte många som har den där” säger han och visar sin tisha som är samma. “Vi som vet vi vet” svarar jag och då pratar vi lite om Novarupta och hur bra det är.
Vi köper öl och cider. Hyrda Knektar går på och jag undrar varför inte alla band har saxofon? Spelningen är trevlig och ölen tar slut. Det roddas om på scenen. det kommer lite mer folk. Plötsligt blir jag stoppad av Kulturella Kinks-Erik som också driver podd. Vi har bara setts på Instagram. Ett snabbt konstaterande att Hyrda Knektar var bra och att Vägsjäl kommer att bli toppen sen skiljs vi åt. Hann inte fråga när jag ska få gästa hans podcast.
Vägsjäl går på. Nu ska jag säga en sak först innan vi går vidare. Jag har träffat Ulke några gånger när jag hängt backstage med Charta 77 det senaste året. Han har är en skön snubbe men som är lite för ödmjuk för sitt eget bästa. Senast i Arboga när jag sa att singeln Vägsjäl hade släppt var bra såg han nästan förvånad ut men samtidigt glad för att jag sa det. Och när han spelat akustiskt de senaste åren har han nästan bett om ursäkt för sig själv vilket är helt onödigt naturligtvis. Alla älskar Ulke.
Som tar slut strax efter kl. 22 och jag och hustrun drar oss hemåt. Det är ju en dag imorgon också.
Lördag. Upp i ottan för att hälsa på en son som gör lumpen. En hel dag med grönklädda män och kvinnor som ska försvara oss mot ryssen. Det är storm och regn på väg. Sedan tidigare hade jag tänkt åka på Big Fish spelning på klassiska Smedjan på lördagskvällen men när jag kommer hem känner jag mig trött och frusen och tänker skita i det. Då smsar Punk-Danne. “Ska du på Big Fish?” Efter en del gnäll från min sida och en del dividerande om vem som ska köra kommer vi fram till att vi ska åka. Och det var väl en jävla tur att jag lät mig övertalas.
Dels för att det var sjukt länge sedan jag satte min fot på Smedjan. Spelstället dit vi åkte med Björns Volvo 240 med en back Norrlands Silver i baksätet under 90-talets första skälvande år då Birdnestbanden regerade landet. Och vi åkte faktiskt Volvo den här gången också. Fast inte en 240 och utan Norrlands Silver. Nu när jag kliver in i den gamla industrilokalen på Glasgatan så får jag en lätt nostalgishock. Entrén ser likadan ut. Rummet innanför entrén är lite förändrat men inte mycket egentligen. Och själva spellokalen har inte förändrats ett dugg. Fortfarande helt svartmålat och mycket mindre än jag minns det. Jag tänker att det måste ha varit sjukt trångt här när det begav sig.
Dels för att Big Fish den här kvällen kommer att leverera ett set på 18 låtar som kommer att välta omkull mig. Men först ger jag Big Fish-David en kram när han dyker upp. Han är trevlig. Sen frågar jag deras senaste medlem (eller vad han nu är) Erik om han gått med i något nytt band sedan senast vi sågs på Granbergs 60-årsfest för två veckor sedan. Det har han inte. Det räcker med Halva Mänskligheten, Big Fish och Charles Hårfager. Jag tror att det är alla. Jag är inte säker.
Nåväl. Big Fish går på scen och det börjar svänga på det där märkliga sättet som det gör när de spelar. De slås på skrot och det bankas på rör, det är trummaskiner och det är ett jäkla röj på scen. Ingen står still. David dansar som bara han kan och Erik går ner i rockspagat och Bas-andreas går krabbgång i takt till musiken. Det är sjukt bra underhållning och framförallt en jäkla bra spelning.
Vid 22-tiden är det över för det är ABF som ordnar det hela tillsammans med föreningen Köping DIY som är ett gäng driftiga ungdomar som tror på punken. Jag och Punk-Danne åker hem till Västerås i stormen och han berättar om sitt datingliv. Jag kommer fram till att jag aldrig tänker skilja mig. Singellivet verkar jobbigt.
På 24 timmar hann jag se två av mina favoriter från 90-talspunktiden. Jag inser hur mycket den där musiken betyder för mig. Hur deras texter sitter fastetsade i pannbenet på mig och jag inser också att de har funnits med mig i över 30 år nu. Galet. Samtidigt kändes spelningarna inte som något nostalgikladd. Både Big Fish och Ulke med Vägsjäl har vårdat sin musik väl och det nya de gör är mer än relevant musik för 2025.
Söndag. Jag har ont i ryggen. Man inser att man har de där 30 åren i kroppen. Det är en väldigt stor skillnad på att vara 23 och att vara 53 år. Men snart kommer Coca Carola och 23 Till till stan. Det blir rolig.
Kommentarer
Skicka en kommentar