Heavy Underground

Det är nu över 30 år sedan det sista stora populärkulturella skiftet inträffade. Det höll på i ungefär 5 år och förändrade inte bara musikscenen utan även andra saker som mode, konst och för den delen litteratur. Och allting roterade kring en liten sömnig stad i nordöstra hörnet av USA: Seattle. Seattle var mest känt för tre saker innan 1990. Timmer, The Space Needle och att staden inte förstördes av St Helens gigantiska vulkanutbrott som inträffade 1980. I övrigt var det som sagt en liten provinsstad långt bort från allting förutom Kanada. Men plötsligt hände någonting i staden. Eller det kanske är en överdrift. Egentligen var det bara en lokal rockscen som plötsligt fick enorm uppmärksamhet när ett av banden fick en världshit.  Och över en natt blev Seattle någonting alla pratade om. Band som Nirvana, Alice In Chains, Pearl Jam och Soundgarden samt skivbolaget Sub Pop blev plötsligt det som alla var tvungna att förhålla sig till. När man tänker på det så var det ganska märkligt e...

“Kom hit ska du få en snyting” verkar vara den underliggande hälsningen från Västerås dödsmetallinfluerade hardcoregäng Steel Freight. Första gången jag såg dem live så låg det krossat glas på golvet och någon blödde näsblod två minuter in i spelningen så det finns en viss sanning i påståendet. Med en EP i bagaget är det nu dags för fullängdaren och även om uttrycket är slitet så hittar jag inget bättre: Steel Freight tar inga fångar! Det ni får är nio spår våldsam HC som är dopat med HM2-gitarrer strängade med taggtråd och en tyngd som får gravitationen i ett svart hål att framstå som tyngdlöshet. Allt paketerat i en ljudproduktion som låter både nyanser (i den mån det finns några) och tyngd ta plats. Mäktig är också den vokala insatsen av sångaren Kristian Bergström som har stämband som måste svaja som en hängbro i en våldsam storm när han tar i som mest och producerar gurgelsång av världsklass.  Nio spår kan tyckas kort när bara en av låtarna klockar in på tre minuter men tro m...

Det finns gott om bra trallpunkband idag att välja på och Hesa Fredrik håller Uppsalas flagga högt i den konkurrensen. “Döda tankar” är en synnerligen välspelad platta som förvarar arvet från De Lyckliga Kompisarna eller Radioaktiva Räker på bästa sätt. Det är räsersnabba riff, medryckande melodier och kvickt trumspel som gäller.  Sången känns först lite som den svagaste länken här men efter ett tag blir det rätt charmigt ändå och att det är växelsång är en starkt bidragande orsak till det. Så vill man ju ha det liksom.  Ibland kan det kännas som om vissa band försöker imitera det som varit när man lyssnar på nya trallpunkband. Men Hesa Fredrik är inte ett av dessa. Här finns ett helt annat driv och energi än på andra plattor jag hört de senaste åren. Jag gillar plattan som helhet och det känns bra att sådan här punk finns och känns relevant även 2025.  /Magnus Tannergren

Den gångna veckan har väl egentligen bara handlat om en enda sak. Kent. Detta gigantiska band som alla verkar ha en relation med och som de flesta verkar gilla på ett eller annat sätt. Det är väl knappast heavy och inte alls underground säger Bill. Fast en gång i tiden så var även Kent det, säger Bull.  För trots att Kent den senaste veckan spelat för i runda slängar 250 000 personer och då dragit in 300 miljoner kronor bara på entrébiljetten 2025 så var Kent en gång i tiden ett helt vanligt rockband från en förvuxen bruksort i Sörmland. Där harvade bandet på i en statligt finansierad studiecirkelform ute på Balsta Musikslott och spelade på lokala scener och svartklubbar i hemstaden och i Stockholm . Musiken var skramlig indierock som inte var en omedelbar succé vare sig hos kritiker eller publik.  Men bandet hade ambitioner och drömmar precis som många andra små undergroundband. Och med idogt arbete och slit så lyckades man på bara några år göra sig ett namn att räkna med på...

  Alla fyra recensenter sätter tänderna i Industrial Pukes andra fullängdare. Samtidigt.  Anders Bergström: Här har vi den alltså. Industrial Pukes uppföljare till den briljanta debuten ”Born Into The Twisting Rope”. "Kan de verkligen toppa den?" tänkte jag första gången jag satte hörlurarna mot öronen för att lyssna igenom ”Alive To No Avail”.  Det tar inte speciellt många sekunder in i första spåret ”Daily Chest Pain” innan de har mig i sitt våld. De fortsätter att hålla sig i mitt grepp de nästkommande 29 minuterna och enda gången jag tillåts att hämta andan är i den snortunga ”The Regetfull Climb”. Industrial Puke har här på sitt andra verk tagit allt som var snorbra redan på debuten och ändå lyckats förfina det ännu mer. Ännu bättre låtsnickrande och det känns som att alla medlemmar snäppat upp sitt hantverk från nivå tio till elva och så även sångaren Linus Järeskog som är i högform och levererar en monstruös insats. Lägg där till en vassare produktion.  Med ta...

Minns du första gången? Du vet, när du inte var beredd på att det skulle hända något speciellt men så sa det bara pang! Jag talar naturligtvis om de gånger du upptäckt ett nytt band. Själv har jag många sådana upplevelser men här är tre.  Första gången det hände är nog en upplevelse jag delar med många i min ålder. Vi satt klistrade framför vår TV i DDR-Sverige 1984 och när den yviga programledaren Cia Berg (senare sångerska i Whale på 90-talet) söndagen den 4 november introducerade hårdrocksgruppen Twisted Sister för hundratusentals unga och högst påverkbara tittare med videon till låten “I wanna rock”. Sedan den kvällen var jag hårdrockare utan återvändo. Och många med mig. En helt ny värld uppenbarade sig och det tekniklego som tidigare varit det stora intresset packades snabbt ihop och ersattes av en stereo.  Den andra gången det hände var några år senare runt 1986. Jag var hårdrockare in i själen och band som Kiss, Helix, Warlock, Dio, Iron Maiden och Judas Priest var gig...

Svensk thrash metal fortsätter att växa som genre och de senaste årens våg av nya yngre band fortsätter att rulla fram genom underjorden. Nu släpper Antibiotica sin fullängdsdebut och den bekräftar att ingen utmattning av den här vågen är i sikte.  Det vi bjuds på är snyggt framförd thrash med Kreator som ganska tydlig referens. Jag gillar det jag hör. Det är snygg dynamik mellan midtempo och rräsersnabba riff och en lagom kärv sång som håller sig på rätt sida av growlstaketet.  Och vi får en rad fina moshvisor så som vi lärde oss att älska dom 1986 om att renas av napalm, krig, sociala kommentarer, psykisk ohälsa och allmän svärta i tillvaron. Allt är toppen med andra ord eftersom det är så jag vill ha min thrash metal.  Så på med patronbältet och håll ögonen på Antibiotica! /Magnus Tannergren

  Den här sjuan släpptes i januari och hade faktiskt gått mig förbi. Då debutplattan från ALARM! Var en hardcoresmocka som hette duga så känns ju denna sjua som ett givet köp. Sagt och gjort så är felet nu korrigerat och ”Heavy on the heart” har nu snurrat ett antal varv. Jag konstaterar ganska snart att det fortfarande låter ALARM! Och de håller hardcorefanan högt.  Sjuan bjuder på fyra nya spår och de är alla starka. Jag kanske saknar lite den totala knockouten som ”Into the dark”, ”Alerta!” Och ”Scare game” gav mig på debutplattan. Men det är mest petitesser då jag tror att dessa nya spår kommer att växa på mig. ”For better or worse” inleder sjuan och är i skrivandes stund min favorit. En bra singel från ett riktigt bra band.  Jag ser verkligen fram emot vad som komma skall från ALARM! Svensk hardcore kultur heter bolaget som släppt ”Heavy on the heart” och den införskaffas enklast från dem.  /Anders Bergström

Mitt tonårsrum hade en säng, ett skrivbord, en hylla och en stereo. Och skivor. Här stängde den 14-årige skribenten in sig i timmar för att läsa X-Men och lyssna på hårdrock. Mina föräldrar var kloka föräldrar så de störde mig sällan. I det här slutna rummet fanns bara superhjältar, hårdrock och posters på Dee Snider, Metallica och Dio. Det var en helig plats.  Jag tänker på det där rummet när jag besöker Total Metal på Kulturhuset i Stockholm. En utställning som är curerad av journalisten och författaren Ika Johannesson som visar upp en imponerande samling artefakter från den svenska hårdrockshistorien och som på ett pedagogiskt sätt förklarar varför Sverige är en hårdrockssupermakt. Här kan man se allt från Sabatons stridsvagnstrumpodium, Nifelheims barnkista, Bathoryrariteter, en hel interiör från skivbutiken House Of Kicks och hundratals andra saker som berättar om varför hårdrock i olika former är så stort i det här landet.  Men det som berörde mig mest var nog ändå det t...

  Många kommer att minnas Orochens enda släpp som någonting episkt och speciellt och lika många var nog lite ledsna när bandet splittrades efter debutsläppet.  Nu ska man ju ha klart för sig att Kazea bär många av Orochens markörer. Det påminner till vissa delar om det vi hört tidigare, samtidigt är det här någonting nytt. Igenkänningen finns nog mest i Jonas Mattssons vokala insatser. Låtmässigt så skiljer det här sig på väldigt många punkter.  Det finns en gotisk grungekänsla i musiken som är lite svår att sätta fingret på. Kanske är det någon sorts postrock också i spel här. Det hur som helst är rätt skönt att inte ha någon exakt genre. Där det tidigare bandet hade mer lättillgängliga låtar så är Kazea lite kärvare och utmanande i både sound och material. Det är karga och vackra ljudlandskap vi möter med texter som känns vemodiga och intima. Snygga körarrangemang och shoegazegitarrer broderar ut fantastiska låtar som “Seamlessly woven” och “Pale city skin”. Och när Gi...

Guiltless består av medlemmar från en rad olika band som A Storm of Light, Intronaut, Generation of Vipers och Battle of Mice som strålat samman för att utforska musik som befinner sig någonstans i spektrumet för noiserock, sludge och tidig industrirock.  Det är som förväntat kargt och bistert med en oförlåtande ljudbild. Stenhårt riffande möter kyligt lugn vilket skapar en mäktig dynamik. Och det är i de lugnare partierna som den verkliga tyngden hos Guiltless uppstår.  Är du ett fan av nämnda band och för den delen Neurosis så är det här en skiva för dig.  /Magnus Tannergren Teeth To Sky by Guiltless

På sin fjärde fullängdare visar This Gift Is A Curse att de tillhör det absoluta toppskiktet i vad man nu ska kalla den genre de tillhör. Det är black metal men det är också mycket annat vilket gör den här skivan så spännande. Det enda man kan konstatera att det här är något av det mest extrema du kan höra just nu. Det känns också som om att This Gift Is A Curse är också ytterligare ett bevis på att någonting håller på att hända inom den här typen av musik.  “Heir” bjuder på en djupdykning ner i mörker och förtvivlan. Det är en nedstigning i det svartaste av det svarta allt till tonerna av musik som piskar lyssnaren framför sig. Man ska nog ha klart för sig att den här skivan inte är för alla men det är ändå min uppmaning att ändå ha ett öppet sinne och ge den en genomlyssning. För belöningen är stor och generös när du avkodat det du hör.  This Gift Is The Curse ger mig samma känsla som Black Birch gjorde under 2023 och 2024. Båda dessa band visar en ny väg för black metal och...

  Mitt första distinkta minne av att jag lade märke vilket skivbolag som hade gett ut en skiva var nog egentligen två. Det första är Megaforce Records som gav ut Metallicas första släpp. Det andra är Noise som släppte massor av framförallt tysk metal på 80-talet där Helloween nog är det jag tänker på först.  Vissa skivbolag är i sig en kvalitetsstämpel för musiken på skivan. Jag vet folk som samlar skivor utifrån etiketten på plattan snarare än gruppen eller musikstilen. Oftast är det jazzkatter eller folk som gillar progressiv rock men även andra.  Själv har jag ett antal skivbolag som jag alltid har eller har haft koll på. Tidigt 90-tal så var Earache, bolaget som gav ut allting som var bra. Death metal och grindcore hade inte varit detsamma utan Digby Pearsons lilla DIY-label som släppte Napalm Death, Carcass, Entombed och en massa annan extrem metal. Idag är bolaget mest känt för att de blåst många av sina band på pengar tyvärr. Men logotypen och namnet är lika ikonis...

När jag hörde K L P S debut “Phantom Centre” 2023 så sorterade jag nog in den som “intressant men med utvecklingspotential”. Nu två år senare så känns det skönt att konstatera att bandet använt tiden till att just utvecklas. På ett väldigt spännande sätt ska det visa sig.  Den självbetitlade uppföljaren är bättre på alla punkter. Ljudbilden är stor och dynamisk med mäktiga riff och väldigt mycket detaljer. Låtarna är genomtänkta och gedigna pjäser som hämtar kraft både från Meshuggah och Cult Of Luna men som för den skull inte låter som just det. Det är postmetal men råare och skitigare. Sen har vi Daniel Wallenborgs sång som jag nog tyckte var lite av den svaga länken på debuten. Men här kliver han fram med en röst som skär genom märg och ben och med ett helt annat självförtroende.  Ja som ni märker så gillar jag det jag hör. Gillar du postmetal, sludge, death metal eller bara grymt tung musik överlag så är K L P S något för dig att kolla upp. Jag tror att det här bandet komm...

Nära Döden levererar energirik och charmig musik på sitt andra släpp. Tankarna går till Vånna Inget och Sekunderna och musiken har en trevlig rå känsla. Jag gillar ljudbilden med en framträdande bas som kompletterar de drivande gitarriffen. Hanna Winbergs sång passar som hand i handsken till det här larmandet och det är texter som berör som hon sjunger.  Det är svårt att sätta en punkstämpel på detta även om det är vad pressreleasen gör. Även postpunk nämns och visst finns det en viss sanning i det. Postpunk med indiekänsla är kanske en mer exakt positionsbestämmelse på genrekartan. Det är egentligen skitsamma för det här är som sagt riktigt bra oavsett vad man kallar det.  Vill du ha energimättade gitarrmusik så är Nära Döden det du söker.  /Magnus Tannergren

  Death Chapel är från Göteborg och ”Ichor” är deras debutplatta. Det är blott ett år sedan som jag recenserade deras ep ”Envy the sun” på dessa sidor. Den var mycket lovande utgåva från detta unga band.  På ”Ichor” har Death Chapel tagit ännu ett steg i sin utveckling. Deras death metal har inslag av progressiva element såväl som det klassiska melodiska Göteborgssoundet. Allt kryddat med lika delar mangel som melodier. Så med andra ord så har de fortfarande kvar den bredd i sitt sound som ovan nämnda ep visade.  Men på denna deras fullängdsdebut så känns det som att de blommat ut en smula mer. Death Chapel har verkligen inte gjort mig besviken med ”Ichor”. Det är en mer än kompetent debut från ett ungt och hungrigt band. De har hungern, viljan och inte minst begåvningen. I pr-materialet till plattan så pekar bandet själva ut låten ”Anthropocidic” som plattans mer progressiva spår. Det håller jag med om. Det är min personliga favorit på plattan så jag hoppas att det komme...

Okej. Den 7 januari i år tipsar Överstegeneral Tannergren mig om att lyssna på Venamoris och säger något i stil med: "Det låter som om Ministry hånglar med Portishead." Från den dagen har jag i princip spelat Venamoris på repeat i lurarna – och jag är helt golvad. När samme Tannergren några veckor senare frågar om jag vill skriva några ord om Venamoris kommande platta To Cross Or To Burn är svaret självklart ja. För det första tycker jag att Venamoris (som består av herr och fru Lombardo) har lyckats skapa något helt unikt. Musiken är mörk och rör sig hela tiden i ett gränsland mellan industri, trip-hop och oljudskaos, där trummorna utgör grunden och sätter ribban för musiken. Och i mitten av allt står sången – tydlig, viktig och självklar. Det känns som att varje ord är skrivet med mening, och det känns äkta, trovärdigt och självupplevt. Om jag ska ge någon form av kritik, så är det att skivan känns alldeles för kort. Efter 10 låtar och 35 minuter lämnas jag gapande...

Året är 1994. Dinosaur Jr och Nirvana har just haft fyllesex i ett tält på Lollapolozafestivalen. Nu ska de ta en öl i baren 120 Minutes. När de går där nyförälskade hand i hand passerar de en man som har cd-skivan “Dirty” av Sonic Youth i handen. Mannen är väldigt lik Steve Albini. Alla är ovetandes om att 30 år senare kommer resultatet av kvällen att låta som ett irländskt postpunkband… Att prata om hur ett band låter och jämföra det med historiska band är givetvis ganska poänglöst i sig. The Murder Capital låter naturligtvis som The Murder Capital men det första intrycket var lite som det jag beskrev ovan. Och det blir ännu konstigare när man vet att de inte alls är något amerikanskt alternativrockband utan ett irländskt postpunkband vi snackar om med två tidigare släpp i bagaget. Men man hör vad man har och upplevelsen är subjektiv. Vill ni kan ni diskutera det här vidare i små grupper.  Hur som helst. The Murder Capital levererar en tredjeplatta som både jag och min recensentk...

Proteststorm är en duo som består av Kristofer Jankarls (Exil, Gadget, Livet Som Insats) på gitarr, bas och sång och Anders Jakobson (Nasum, Krigshot, Axis Of Despair) på trummor. Så man kan konstatera att dessa två herrar har mer rutin av att mangla än de flesta band lyckas uppbringa under en livstid.  Proteststorm ska betraktas som ett projekt enligt dem själva och de tjugo spåren som ”Den Typ Som Överlever” består av är resultatet av tre inspelningar mellan 2017 och 2021. Den har blivit ordentligt försenad men är nu alltså äntligen släppt. Musiken då undrar ni såklart. Det är manligt och hårt. Snabb d-takt som ibland övergår i blastbeats. Krigshot är en rätt bra referens tycker jag. Det är solitt mangel i den högre skolan och jag tycker att Kristofer Jankarls gör en solid insats bakom mikrofonen. Att Anders Jakobson är ett monster bakom trummorna behöver man väl egentligen inte ens nämna.  Gillar du ditt mangel och faller de band som dessa två herrar spelar i eller har spel...

  Här har vi alltså en splitplatta med Skärblackas DSM-5 och Varoitus från Motala. Två band som vet hur d-takten ska spelas så hur kan det inte bli bra. DSM-5 inleder med fem spår och som väntat så är det ju snorbra. Har ju tidigare recenserat deras platta ”Skärblacka d-beat” här på Heavy Underground och den gav ju stor mersmak. Alla fem spår håller hög klass och ska jag välja ut en favorit så blir det nog ”Elitism”. Älskar gitarrslingan som kommer 25 sekunder in på den och smeker öronen innan det blir åka av.  Varoitus bjuder också på fem spår av sin d-takt som har en lite mer ångvältskaraktär vill jag påstå. Aningen högre tempo och texter på Finska som argsint vrålas fram av sångaren Kalle gör att det känns som att få skallen bortblåst. Jag bara älskar det. När man lyssnar på Varoitus så känns det som att allt är angeläget och in your face, det är liksom viktigt.  Kan bara säga att ”Östergötland Jawbreaker” är en splitplatta som bör finnas i alla d-taktsälskares skivhyl...

  ”Å hon väntade, å hon väntade…” Här vill jag direkt i inledningen av texten att ni ser framför er hur jag likt Professor Balthazar (ett fantastiskt barnprogram i min barndom) vankar av och an. Olikt professorn så är det inte jag som ska värka fram en idé och en färdig produkt utan det är Kryptans första fullängdare som ivrigt inväntats. Sedan 14 februari är väntan över. Efter en del hintar och teasers tillsammans med två släppta singlar är ”Violence, Our Power” äntligen här. En tvåspråkig skiva med både svenska och engelska texter som den gode multitalangen Alexander Högbom väser ur sig på ett sätt som är perfekt. Tillsammans med Kryptans skapare Mattias Norrman har Alexander och Victor Parri på trummor skapat en inbjudande och intressant debut som jag vet att många med mig längtat efter. De delvis svängiga, grooviga partierna blandas sömlöst med stora ljudbilder och medryckande riff. Som jag nämnde tidigare så passar sången som en handske till melodierna och arrangemangen. Jag m...

  För många i min generation (generation X) så var nog den första kontakten med Misfits genom Metallicas cover på “Last caress” och “Green hell” som man hittar på skivan “The $5.98 E.P. – Garage Days Re-Revisited”. Plus Cliff Burtons t-shirt och tatuering med Misfits stulna maskot The Crimson Ghost.  Det väckte åtminstone nyfikenheten hos mig och när en kassett började cirkulera på högstadieskolan med skivan “Walk among us” så var det början på en livslång fascination för bandet från Lodi, New Jersey. Bandet bildades 1977 av Glenn Danzig och Jerry Only som även är de två medlemmar som utgjort det som kan kallas ursprungsmedlemmar genom åren. Läser man listan på folk som passerat genom åren så landar den på ett tjugotal personer vilket kanske kan förklaras av att både Glenn och Jerry verkar ha ett stort behov av kontroll.  Men vi ska inte fördjupa oss så mycket i konflikter och annat rabalder som förekommit genom åren utan koncentrera oss på perioden mellan 1977 och 1983. ...