Mitt tonårsrum hade en säng, ett skrivbord, en hylla och en stereo. Och skivor. Här stängde den 14-årige skribenten in sig i timmar för att läsa X-Men och lyssna på hårdrock. Mina föräldrar var kloka föräldrar så de störde mig sällan. I det här slutna rummet fanns bara superhjältar, hårdrock och posters på Dee Snider, Metallica och Dio. Det var en helig plats.
Jag tänker på det där rummet när jag besöker Total Metal på Kulturhuset i Stockholm. En utställning som är curerad av journalisten och författaren Ika Johannesson som visar upp en imponerande samling artefakter från den svenska hårdrockshistorien och som på ett pedagogiskt sätt förklarar varför Sverige är en hårdrockssupermakt. Här kan man se allt från Sabatons stridsvagnstrumpodium, Nifelheims barnkista, Bathoryrariteter, en hel interiör från skivbutiken House Of Kicks och hundratals andra saker som berättar om varför hårdrock i olika former är så stort i det här landet.
Men det som berörde mig mest var nog ändå det tonårsrum som finns i början på utställningen. Jag stod framför montern i säkert en kvart och bara sög in atmosfären, detaljer som utslängd smutstvätt, anteckningsblock med ritade bandlogos, skivor, stereon i sin stereobänk och ja jag kunde nästan känna den där instängda luften full av tonårskänslor.
Jag hade som sagt ett sådant där rum. Och många med mig i min ålder. Rummet som formade musiksmak och personlighet. En bekant kompis som är musiker sa en gång att han ville göra en skiva som låter som den där skivbacken han hade i sitt rum när han var i 15-årsåldern i mitten på 80-talet. Han satte fingret på exakt den där känslan jag får när jag ser tonårsrummet på utställningen och minns mitt eget tonårsrum. Jag får nästan en nostalgisk chock som systemet har svårt att hantera.
Minnen bubblar upp. Hur man lusläste importerade nummer av Metal Hammer och Kerrang när reportagen i OKEJ inte räckte till. Högarna med kassetter med inspelningar av radioprogrammet Rockbox, pilgrimsfärderna från Kolbäck till tidigare nämnda House Of Kicks på Yxsmedsgränd i Gamla Stan, högarna med vinylskivor beställda från Svenska Skivklubben och travarna med urdruckna Coca Cola-flaskor. Det var en fantastisk tid.
Allt det här passerar genom mitt huvud när jag står där på Kulturhusets femte våning. Efteråt är jag tvungen att ta en väldigt lång omväg för att gå till Yxsmedsgränd. House Of Kick är ju borta sedan länge men att bara stå där och titta på gatuskylten med Entombeds “Left hand path” i lurarna ger mig ett inre lugn och harmoni.
Senare på kvällen minglar jag på Manifestgalan och hamnar plötslig i samtal med Calle Von Schewen som drev nämnda skivbutik och jag som inte brukar göra sådant tackar honom för att han hade butiken och för att han bidrog till känslan i det där tonårsrummet. Han verkar ärligt berörd av min berättelse. När jag kommer hem sticker jag ner näsan i omslaget till Bathorys “Blood fire death” bara för att minnas hur vinyl och papper luktar. Det doftar fortfarande som det gjorde för snart 40 år sedan.
Jag kommer alltid att ha det där tonårsrummet i mitt huvud. Som ett mentalt skyddsrum när verkligheten är för tråkig eller jobbig och insikten att man faktiskt är 53 år gammal är för påfrestande. Då kan jag fly in dit, stänga dörren och lyssna på “Dream evil” av Dio eller Iron Maidens “Somewhere in time”.
Och som genom ett trollslag lättar ångesten och livssmärtan en aning.
/Magnus Tannergren
Total Metal kan man se fram till den 21 september