Minns du första gången? Du vet, när du inte var beredd på att det skulle hända något speciellt men så sa det bara pang! Jag talar naturligtvis om de gånger du upptäckt ett nytt band.
Själv har jag många sådana upplevelser men här är tre.
Första gången det hände är nog en upplevelse jag delar med många i min ålder. Vi satt klistrade framför vår TV i DDR-Sverige 1984 och när den yviga programledaren Cia Berg (senare sångerska i Whale på 90-talet) söndagen den 4 november introducerade hårdrocksgruppen Twisted Sister för hundratusentals unga och högst påverkbara tittare med videon till låten “I wanna rock”. Sedan den kvällen var jag hårdrockare utan återvändo. Och många med mig. En helt ny värld uppenbarade sig och det tekniklego som tidigare varit det stora intresset packades snabbt ihop och ersattes av en stereo.
Den andra gången det hände var några år senare runt 1986. Jag var hårdrockare in i själen och band som Kiss, Helix, Warlock, Dio, Iron Maiden och Judas Priest var giganter i tillvaron. Då fick jag en kassett av en klasskompis som han tyckte att jag skulle lyssna på. Jag gick hem och fick influensan. När den värsta febern släppte kom jag ihåg kassetten jag fått. Jag stoppade den i bandaren och ur högtalarna kom “Creeping death” med Metallica. Därefter “Am I evil” och “Blitzkreig”. Hela EP:n alltså. Plötsligt fanns ingen annan hårdrock. Det fanns bara thrash metal och Metallica. En livslång kärleksrelation till bandet genom vått och torrt fram tills idag inleddes. Det var musik som förändrade hela spelplanen för hur hård musik skulle låta.
Det tredje exemplet hände också på högstadiet i pausrummet på skolan. 1987. En kompis slog på en kassett med låten “War” från Bathorys debutplatta. Återigen möblerades huvudet om och all musiklyssning fick nya villkor. Just det året var det skivan “Under the sign of the black mark” som släpptes och en kassett med skivan på sida a (på sidan b var det Mistfits “Walk among us” som också var viktigt) och man gick omkring med den där kassettkopian i sin Walkman och tyckte att man lyssnade på något oerhört hemligt, ja rent utav farligt. Den känslan förstärktes av att det bara fanns två bilder på Quorthon som man hittade i Metal Hammer. En när han står på huk med en döskalle i handen och en där han blåser eld ur munnen. Jag lyssnade oavbrutet på den där skivan och dyrkade uppföljaren “Blood fire death” som Lucifer själv.
Det här är tre exempel på när det hänt mig att ett band bara tagit över hela mitt musikmedvetande. Det har hänt fler gånger men dessa tre exempel var nog de viktigaste då jag var ung och väldigt påverkbar. Men den där kicken man får av att upptäcka ny musik har jag jagat hela livet sedan dess. I över 40 år har jag längtat efter nästa fix som ny fantastisk musik innebär. Jag tror att alla som är intresserade av musik vet vilken känsla jag pratar om. Man får ett omättligt behov av mer musik från samma band eller samma stil. Det är en form av förälskelse antar jag där hela organismen tas över och bara nöjer sig med mer av samma sak.
Det bästa av allt är att jag fortfarande får som ett eko av den där känslan varje gång jag lyssnar på Twisted Sister, Metallica eller Bathory. Det finns små depåer av musikdopamin i hjärnan som frigörs varje gång Dee Snider fnissar och sjunger att vi kommer att brinna i helvetet, James Hetfield säger att vi ska dö för guds hand eller när Quorthon skriker om den eviga flamman.
Magisk är vad den känslan är.
/Magnus Tannergren