För trots att Kent den senaste veckan spelat för i runda slängar 250 000 personer och då dragit in 300 miljoner kronor bara på entrébiljetten 2025 så var Kent en gång i tiden ett helt vanligt rockband från en förvuxen bruksort i Sörmland. Där harvade bandet på i en statligt finansierad studiecirkelform ute på Balsta Musikslott och spelade på lokala scener och svartklubbar i hemstaden och i Stockholm. Musiken var skramlig indierock som inte var en omedelbar succé vare sig hos kritiker eller publik.
Men bandet hade ambitioner och drömmar precis som många andra små undergroundband. Och med idogt arbete och slit så lyckades man på bara några år göra sig ett namn att räkna med på den svenska musikscenen. Och någonstans runt 1997-2000 uppnåddes någon sorts kritisk massa som sedan orsakade den kedjereaktion som fortfarande pågår. Från och med då var Kent inte ett litet band från Eskilstuna utan Sveriges största rockband genom tiderna.
Intressant är dock att Kent egentligen aldrig har slutat gå mot strömmen. De har alltid gått sin egen väg och aldrig låtit sig styras. Musiken präglas främst av starka låtar men soundmässigt har man alltid gjort sin grej. Från skrammelindien 1995 via arenarocken och på slutet mer elektronisk rock. Men det har alltid låtit Kent. Och allting genomfört med galet snygg marknadsföring som de själva stått för och en dra-åt-helvete-attityd. Kent svarar aldrig på frågor. När de har något att säga så gör de det på sitt sätt. Det tycker i alla fall jag är lite DIY-tänk, underground och rätt cool.
Sen har vi det där med vad de egentligen sjunger om. Jocke Berg har särskilt de senaste 20 åren skrivit texter om ett förlorat folkhem, solidaritet, empati, kärlek och tvivel. Läser man texterna är det ofta rätt vass samhällskritik som framförs. Ja nästan lite punk fast kanske inte på ett crustpunk-sätt utan lite med lite mer elegans.
Faktum är att om man röstade på Tidöpartierna så kan man inte lyssna på Kent. Att höra 40 000 människor stor publik sjunga att alla är välkomna hit vem man än är inger onekligen lite hopp.
Så nästa gång du lyssnar på Kent, tänk då på det där bandet från Eskilstuna som slet hårt i replokalen, som bar sin egen utrustning och drömde om att bli något större. Det gör jag. Jag unnar bandet all deras framgång.
Jag tror faktiskt att det här landet behöver Kent.
/Magnus Tannergren