Många kommer att minnas Orochens enda släpp som någonting episkt och speciellt och lika många var nog lite ledsna när bandet splittrades efter debutsläppet.
Nu ska man ju ha klart för sig att Kazea bär många av Orochens markörer. Det påminner till vissa delar om det vi hört tidigare, samtidigt är det här någonting nytt. Igenkänningen finns nog mest i Jonas Mattssons vokala insatser. Låtmässigt så skiljer det här sig på väldigt många punkter.
Det finns en gotisk grungekänsla i musiken som är lite svår att sätta fingret på. Kanske är det någon sorts postrock också i spel här. Det hur som helst är rätt skönt att inte ha någon exakt genre. Där det tidigare bandet hade mer lättillgängliga låtar så är Kazea lite kärvare och utmanande i både sound och material. Det är karga och vackra ljudlandskap vi möter med texter som känns vemodiga och intima. Snygga körarrangemang och shoegazegitarrer broderar ut fantastiska låtar som “Seamlessly woven” och “Pale city skin”. Och när Gina Wiklund från Black Birch kompletterar sången i “Trenches” reser sig gåshuden som en bergskedja över hela kroppen.
Kazea kommer att växa med tiden. Det är jag övertygad om. Här finns mycket redak klart som samtidigt utgör grunden för någonting annat som än så länge är dolt i framtidens dimma. Men jag vandrar gärna genom den dimman en stund för att få uppleva fortsättningen.
/Magnus Tannergren