Det är nu över 30 år sedan det sista stora populärkulturella skiftet inträffade. Det höll på i ungefär 5 år och förändrade inte bara musikscenen utan även andra saker som mode, konst och för den delen litteratur. Och allting roterade kring en liten sömnig stad i nordöstra hörnet av USA: Seattle.
Seattle var mest känt för tre saker innan 1990. Timmer, The Space Needle och att staden inte förstördes av St Helens gigantiska vulkanutbrott som inträffade 1980. I övrigt var det som sagt en liten provinsstad långt bort från allting förutom Kanada. Men plötsligt hände någonting i staden. Eller det kanske är en överdrift. Egentligen var det bara en lokal rockscen som plötsligt fick enorm uppmärksamhet när ett av banden fick en världshit.
Och över en natt blev Seattle någonting alla pratade om. Band som Nirvana, Alice In Chains, Pearl Jam och Soundgarden samt skivbolaget Sub Pop blev plötsligt det som alla var tvungna att förhålla sig till. När man tänker på det så var det ganska märkligt egentligen.
För Seattle hade egentligen bara det många andra städer hade. En musikscen, ett antal bra lokala band som hade en lokal publik. Jag har fascinerats av hela den här tidsperioden och vad som hände där från början. Och jag har sett fler dokumentärer och läst fler böcker i ämnet än om någonting annat när det gäller musikhistoria. Det är en fin och spännande historia även om den präglas av rätt mycket mörker hos huvudpersonerna. Men vi kan lära oss rätt mycket av den.
Först och främst kan man konstatera att hade det inte varit Seattles musikscen som förändrat världen så hade det varit någon annan. Någonting var tvunget att hända efter 80-talets pastell- och neonfärgade populärkultur. När den imploderade så uppstod det vacuum som den alternativa rocken fyllde. Så funkar kulturen. Allt har en livscykel.
För det andra så visar det som hände i Seattle hur viktigt det är med en lokal musikscen som kommer underifrån. Allting växte fram organiskt och det var en relativt liten krets med människor som såg till att allting hände. Så med stöd från lokal media och ett nätverk av band, skivbolag, skivbutiker och publik så grodde det vi idag lite slarvigt kallar grunge.
Vad just det ordet betyder vet väl ingen. Och det är ju inte en musikgenre utan som Kurt Cobain en gång sa “Grunge är ett postnummer”. Alltså snarare definitionen av vad som hände på en viss plats än hur man låter som band.
Det finns naturligtvis många tragiska öden i den här historien men det gör det ju överallt i världen. Det jag fascineras av är när jag läser böckerna och ser dokumentärer är hur sammanhållningen ändå fanns där i den lilla isolerade staden där det regnar minst 150 dagar om året. En annan sak som är spännande är naturligtvis att det här var det sista stora kulturella skiftet som skedde utan internet eller andra digitala verktyg. Det var tidningar, MTV och radio som fick det att spridas och det tog sin tid. Idag sker allting blixtsnabbt och det som är en grej idag är borta imorgon. Det var därför det som hände i Seattle kunde pågå i flera år. Det är en omöjlighet idag.
Så det man kan lära sig av Seattlescenen under 90-talets första hälft är hur viktigt det är att man engagerar sig i sin lokala musikscen. Gå på spelningar, köp demos och skivor, stöd det som händer runt om.
Vi kommer kanske aldrig att få en ny västerländskt global kulturrörelse igen men vi kan ju göra vår lokala vardag lite intressantare än den är idag.
/Magnus Tannergren
Filmtips: