Alla fyra recensenter sätter tänderna i Industrial Pukes andra fullängdare. Samtidigt.
Anders Bergström:
Här har vi den alltså. Industrial Pukes uppföljare till den briljanta debuten ”Born Into The Twisting Rope”. "Kan de verkligen toppa den?" tänkte jag första gången jag satte hörlurarna mot öronen för att lyssna igenom ”Alive To No Avail”.
Det tar inte speciellt många sekunder in i första spåret ”Daily Chest Pain” innan de har mig i sitt våld. De fortsätter att hålla sig i mitt grepp de nästkommande 29 minuterna och enda gången jag tillåts att hämta andan är i den snortunga ”The Regetfull Climb”. Industrial Puke har här på sitt andra verk tagit allt som var snorbra redan på debuten och ändå lyckats förfina det ännu mer. Ännu bättre låtsnickrande och det känns som att alla medlemmar snäppat upp sitt hantverk från nivå tio till elva och så även sångaren Linus Järeskog som är i högform och levererar en monstruös insats. Lägg där till en vassare produktion.
Med tanke på att jag hyllade debuten som en framtida klassiker så förstår ni att vad vi har här i ”Alive To No Avail” är en platta som är något utöver det vanliga. Det är verkligen en skiva som har allt och lite till och den är sådär jävla bra så att nackhåren reser sig och hjärtat slår några slag extra i ren eufori.
Svårt att sammanfatta det hela då man inte kan sluta spotta ur sig superlativ när man skriver om en platta som är så helgjuten som denna är. Det finns inte ett svagt spår och jag har svårt att se att ”Alive To No Avail” inte kommer att ligga i topp tre när musikåret ska sammanfattas. Förmodligen kommer den att ligga i topp.
Ylva Sjöstrand:
Då är det återigen dax att greppa tag i någon eller något stabilt och hänga med i svängarna. Det är faktiskt det man behöver göra när det vaknas musikalisk frenesi från Industrial Puke.
Hyllade och upphöjda redan från start får vi nu äntligen nytt material från bandet med krafter likt Midas. Allt blir till succé och guld.
Bandet sparar inte på ett enda uns krut och kraften i låtarna greppar tag om mig. Sången är underbart bra med ursinnig fart och ett tryck i rösten som gillas skarpt. Allt går såklart fort och jag undrar hur hårt man egentligen sliter bakom trummorna?! Jisses vilken speed!
Jag är svag för den här fina mixen av döds, d-takt och hardcore. Lite av varje gör att hela upplevelsen känns komplett helt utan att det uppfattas som rörigt. Att lyckas med det är en väl balanserad bedrift.
Industrial Puke har tydligt visat och visar fortfarande att dom är ett band att räkna med när man vill ha förfinat mangel deluxe.
Mentalt ger jag mig in i moshpiten och ger mitt allt!
Emil Gustavsson:
Just idag är det lite extra spännande att skriva en recension, för jag har ingen aning om hur formatet ska te sig. Det enda jag vet är att jag är en av fyra personer som ska skriva en text kring Industrial Pukes kommande platta Alive To No Avail (Suicide Records). Så jag ska hålla mig lika kort som musiken.
Jag trycker på play, och blir direkt defenestrerad av det rasande tempot, och jag hinner knappt reflektera över vad som händer innan sångaren gubbvrålar ”Vad fan är det du inte förstår?” - jag ler, och första låten är slut.
Och så här fortsätter det. En fläskig fuzzbas, falukorvstjocka dödsmetallgitarrer och crustdränkta trummor får mig att ivrigt höja apelsinhanden med ett leende på läpparna, och jag kastar mig villigt ut genom fönstret jag refererade till i textens andra stycke.
För trots skivans ganska allvarliga och mörka inramning där bandet spyr över världen, den stigande ålderdomen och samhällets olika utmaningar är humor med glimten i ögat ett konstant inslag. Det är ett grepp som Industrial Puke bemästrar bättre än någon annan, och det tillför en extra dimension till musiken.
Och trots skivans rasande tempo tycker jag att bandet lyckats hitta en dynamik i låtarna och produktionen, med andningshål som är precis tillräckligt stora för att hinna reflektera och ta till sig musiken.
Magnus Tannergren:
Jag trodde att den definitiva nationalsången för sådana som mig var skriven i och med låten "Mental taxation" på debuten "Born into the twisting rope". Men nu visar det sig att den fått konkurrens av "Daily chest pain" som öppnar fullängdaren. Kanske är det just det här som gör Industrial Puke så speciella. De har en förmåga att skriva relaterbara låtar vare sig det gäller den dagliga existentiella stressen eller samhällets orättvisor och allmänna vidrighet.
Mycket är sig likt från debuten men dynamiken har blivit bättre tycker jag. Gillade man debuten kommer man att gilla den här. Jag förundras över riffen som blivit ett snäpp vassare och jag gillar hur bandet lagt gasta-med-körer på många av refrängerna.
Man har även lycktas fortsätta hålla låttempot fortsatt varierat vilket gör att Industrial Puke känns mer varierat och spännande än andra band som spelar liknande musik. Men, ja vad är det vi hör egentligen? D-taktscrust? HM"-dödsmetall? Kanske rentutav crossover? Jag vet inte. Det är lite svårplacerat men sanningen finns nog i alla de nämnda genrerna. Och egentligen är det ju helt irrelevant.
För Industrial Puke låter som Industrial Puke och ingenting annat. De marscherade in i mitt hjärta för tre år sedan och har stannat där sedan dess.
"Alive to no avail" fördjupar och förstärker den kärleken.
Alla fyra recensenter sätter tänderna i Industrial Pukes andra fullängdare. Samtidigt.
Anders Bergström:
Här har vi den alltså. Industrial Pukes uppföljare till den briljanta debuten ”Born Into The Twisting Rope”. "Kan de verkligen toppa den?" tänkte jag första gången jag satte hörlurarna mot öronen för att lyssna igenom ”Alive To No Avail”.
Det tar inte speciellt många sekunder in i första spåret ”Daily Chest Pain” innan de har mig i sitt våld. De fortsätter att hålla sig i mitt grepp de nästkommande 29 minuterna och enda gången jag tillåts att hämta andan är i den snortunga ”The Regetfull Climb”. Industrial Puke har här på sitt andra verk tagit allt som var snorbra redan på debuten och ändå lyckats förfina det ännu mer. Ännu bättre låtsnickrande och det känns som att alla medlemmar snäppat upp sitt hantverk från nivå tio till elva och så även sångaren Linus Järeskog som är i högform och levererar en monstruös insats. Lägg där till en vassare produktion.
Med tanke på att jag hyllade debuten som en framtida klassiker så förstår ni att vad vi har här i ”Alive To No Avail” är en platta som är något utöver det vanliga. Det är verkligen en skiva som har allt och lite till och den är sådär jävla bra så att nackhåren reser sig och hjärtat slår några slag extra i ren eufori.
Svårt att sammanfatta det hela då man inte kan sluta spotta ur sig superlativ när man skriver om en platta som är så helgjuten som denna är. Det finns inte ett svagt spår och jag har svårt att se att ”Alive To No Avail” inte kommer att ligga i topp tre när musikåret ska sammanfattas. Förmodligen kommer den att ligga i topp.
Ylva Sjöstrand:
Då är det återigen dax att greppa tag i någon eller något stabilt och hänga med i svängarna. Det är faktiskt det man behöver göra när det vaknas musikalisk frenesi från Industrial Puke.
Hyllade och upphöjda redan från start får vi nu äntligen nytt material från bandet med krafter likt Midas. Allt blir till succé och guld.
Bandet sparar inte på ett enda uns krut och kraften i låtarna greppar tag om mig. Sången är underbart bra med ursinnig fart och ett tryck i rösten som gillas skarpt. Allt går såklart fort och jag undrar hur hårt man egentligen sliter bakom trummorna?! Jisses vilken speed!
Jag är svag för den här fina mixen av döds, d-takt och hardcore. Lite av varje gör att hela upplevelsen känns komplett helt utan att det uppfattas som rörigt. Att lyckas med det är en väl balanserad bedrift.
Industrial Puke har tydligt visat och visar fortfarande att dom är ett band att räkna med när man vill ha förfinat mangel deluxe.
Mentalt ger jag mig in i moshpiten och ger mitt allt!
Emil Gustavsson:
Just idag är det lite extra spännande att skriva en recension, för jag har ingen aning om hur formatet ska te sig. Det enda jag vet är att jag är en av fyra personer som ska skriva en text kring Industrial Pukes kommande platta Alive To No Avail (Suicide Records). Så jag ska hålla mig lika kort som musiken.
Jag trycker på play, och blir direkt defenestrerad av det rasande tempot, och jag hinner knappt reflektera över vad som händer innan sångaren gubbvrålar ”Vad fan är det du inte förstår?” - jag ler, och första låten är slut.
Och så här fortsätter det. En fläskig fuzzbas, falukorvstjocka dödsmetallgitarrer och crustdränkta trummor får mig att ivrigt höja apelsinhanden med ett leende på läpparna, och jag kastar mig villigt ut genom fönstret jag refererade till i textens andra stycke.
För trots skivans ganska allvarliga och mörka inramning där bandet spyr över världen, den stigande ålderdomen och samhällets olika utmaningar är humor med glimten i ögat ett konstant inslag. Det är ett grepp som Industrial Puke bemästrar bättre än någon annan, och det tillför en extra dimension till musiken.
Och trots skivans rasande tempo tycker jag att bandet lyckats hitta en dynamik i låtarna och produktionen, med andningshål som är precis tillräckligt stora för att hinna reflektera och ta till sig musiken.
Magnus Tannergren:
Jag trodde att den definitiva nationalsången för sådana som mig var skriven i och med låten "Mental taxation" på debuten "Born into the twisting rope". Men nu visar det sig att den fått konkurrens av "Daily chest pain" som öppnar fullängdaren. Kanske är det just det här som gör Industrial Puke så speciella. De har en förmåga att skriva relaterbara låtar vare sig det gäller den dagliga existentiella stressen eller samhällets orättvisor och allmänna vidrighet.
Mycket är sig likt från debuten men dynamiken har blivit bättre tycker jag. Gillade man debuten kommer man att gilla den här. Jag förundras över riffen som blivit ett snäpp vassare och jag gillar hur bandet lagt gasta-med-körer på många av refrängerna.
Man har även lycktas fortsätta hålla låttempot fortsatt varierat vilket gör att Industrial Puke känns mer varierat och spännande än andra band som spelar liknande musik. Men, ja vad är det vi hör egentligen? D-taktscrust? HM"-dödsmetall? Kanske rentutav crossover? Jag vet inte. Det är lite svårplacerat men sanningen finns nog i alla de nämnda genrerna. Och egentligen är det ju helt irrelevant.
För Industrial Puke låter som Industrial Puke och ingenting annat. De marscherade in i mitt hjärta för tre år sedan och har stannat där sedan dess.
"Alive to no avail" fördjupar och förstärker den kärleken.