Heavy Underground

  Vaknar och känner mig peppad och energifylld efter gårdagen (bra tecken), jag och min tjej äter gemensam lunch (äggröra med trattkantareller, för den som undrar). En vän hör av sig och vill gå på Viva Sounds tillsammans. Kul, samtidigt som jag varnar honom för att jag kommer springa som en vante fram och tillbaka under kvällen. Han fattar grejen. .. Nog om mitt vardagslivstjöt, dags för kvällens första gigg som återigen börjar på Holy Moly med artisten Adjua (som jag inte har koll på sedan tidigare). Väl på Holy Moly hamnar jag på ett bord med Carlos från igår och artisten Adjua. Vi pratar om musikskrivande, kreativitet och AI. Carlos och artisten gör sig redo för gig. Jag hamnar bredvid en man som bjuder hem mig att titta på hans vinylskivor. Vi byter kontaktuppgifter. Trevligt. Adjua går på scenen med sin Gretsch och sångröst. I musiken hör jag PJ Harvey, Amy Winehouse och grungiga toner. Vinylmannen i publiken tycker det låter som Sadie, men det kan jag varken dementera eller ...

  Arbetsdagen blev plötsligt klar, och klockan står på 17.00. Trycker i mig yoghurt och müsli samtidigt som jag hör av mig till några vänner. Den ena är magsjuk, den andra har ont i huvudet, den tredje ska på dejt och den fjärde på musikal på bio.  Klockan slår 17.30 och jag ger mig ensam ut till kvällens första anhalt Holy Moly för att kolla på festivalens öppningsakt, Aysanabee från Kanada, och jag har absolut ingen aning om vad som väntar. Men det är ju en del av grejen. Väl innanför dörrarna på Holy Moly känner jag mig inte ensam längre då jag träffar Carlos från Maulén och en kille jag drack alldeles för många öl med för någon helg sedan. Efter några mentala svängar kommer inser jag och ölkillen samtidigt att vi pratar om samma saker som vi pratade om på ölkvällen några veckor tidigare. Han lägger dock till att dom hade en fräck efterfest. Det hade inte jag.  Aysanabee går på den lilla, men mysiga Holy Moly-scenen med sin akustiska gitarr och...

För 30 år sedan släpptes Dia Psalmas debutskiva “Gryningstid” En skiva som blev en bästsäljare och som på många sätt var crescendot på den svenska punkvågen som svepte över landet under första halvan av 90-talet. Att ett obskyrt punkband från Strängnäs som en gång i tiden hette Strebers skulle bli ett av Sveriges största rockband under en kort period känns som en saga i sig. Strebers hade ett grundmurat rykte på punkscenen under 80-talets andra hälft. Bandet levererade ett gäng klassiska plattor där man blandade punk, hårdrock och svensk folkmusik men historien tog abrupt slut när bandets trummis Johnny Ryd gick bort i en trafikolycka 1992. Efter en avskedsturné och en sista skiva med kvarvarande låtar så ombildades Strebers till Dia Psalma. Ulke, Ztikkan och Stipen (som ersatte Ryd under Strebers avskedsturné) gick in i studion i slutet av 1993 för att spela in det som skulle bli “Gryningstid”. Ingen hade någon aning om vad som skulle hända sen.  Intresset var naturligtvis stort b...

Om det skulle vara möjligt att googla upp ”Vad gillar Ylva Sjöstrand för typ av black metal?”, så hade man tveklöst fått en träff på Malmöbandet Völva. Här blev det kärlek vid första lyssnandet. Bandet har funnits sedan 2018 men är en ny upptäckt för mig. Första fullängdsalbumet är nu här och det är vi många som tackar för. Soundet är ändå rätt klassiskt black metal-aktigt men med partier som gör helheten mer intressant än vanlig hushålls-black metal. Hedonistica som står får rösten i Völva gör ett fenomenalt bra jobb. Hon väser fram texten så där perfekt väsigt som jag vill ha det. Vi är alltså tillbaka på beskrivningen om hur jag vill ha min BM. Bandet som också utgörs av Skuld, Vittra och Ruin är osignade vilket inte bör gälla så speciellt länge till med tanke på det här debutalbumet fyllt med kvalitet.  Jag hatar verkligen inte denna perfektion som öronen gottar sig med under tio spår. Den här skivan värmer otroligt gott i vintermörkret och är helt rätt i tid på året. /Ylva Sjö...

Death metal! Stockholm/Karlstadbandet Cryptorium släpper sin debutfullängdare vid namn ’’Descent into lunacy” genom Mexikanska Personal Records. Skivan är till stor del inspelad i gitarristen Fabian Larsens sovrum men trummorna är inspelade i Karlstad av Leif Martinsson, som har rattat ett gäng anrika demos bland annat av Dismember och Nihilist från när det begav sig. På klassiskt 90-tals death-metal maner så kastas man mellan olika tempon för att hela tiden hålla spänningen vid liv. Skivan inleder med skoningslösa Incarcerated som får sätta ton för resten av skivan. Att detta är en skiva av gammalt snitt råder det inget som helst tvivel om. Energin är där och det glädjer mig att grabbarna inte har försökt att dölja spelfel och slarv med Logic Pro och allsköns Ipadlösningar. Trumljudet är rått och det är jävla bit i gitarrtonen. Det låter brutalt och trovärdigt!  Singel nummer 1, Void of life, får mig att tänka på bassbreaket i Mental funeral med Autopsy! Extremt tungt och effektiv...

Hård musik från Fagersta ligger mig varmt om hjärtat och har gjort så sedan mer än 30 år tillbaka. Både på grund av band som kommer från trakten och för den scen som fanns där uppe en gång i tiden. Och i häftet till Bad Dreams Always nya cd så står det "VARNING denna produkt innehåller Kottmossen Hardcore". Kottmossen är då platsen där replokalerna fanns back in the days.  Bandet i sig har även det rötterna tidsmässigt där någonstans. 1988 har nämnts och i bandet figurerar bland annat T-Ban och Pontus från Kazjurol. Och det man får på den här skivan är oborstad och tämligen brutal hardcore på svenska som sätter kraft och maximal eldkraft framför elegans. Det är svinbra naturligtvis. Man får sig helt enkelt en jävla omgång i 10 ronder. Det här ska du kolla upp om du gillar din hardcore i d-takt och utan krusiduller. Det är skönt att veta att det äldre gardet i Fagersta fortfarande håller fanan högt.  /Magnus Tannergren

  Nukies kommer från Stockholm och spelar hc/käng med en stor portion rock. Detta är deras andra platta efter debuten ”Can´t you tell that this is hell” som först gavs ut på kassett men som sedermera fick vinylbehandlingen.  Denna platta bjuder som tur inte på några större överraskningar när det gäller sound eller texter. Nukies hittade sitt sound på debuten och det handlar här mer om att förfina små detaljer. Det lyckas de också bra med. När man lyssnar på Nukies rockiga hc/käng så börjar liksom nacken att röra på sig och kort därefter så följer hela kroppen med och man står där och diggar med i den rockiga rytmen.  Underbart är ju som bekant kort och de inte fullt 17 minutrarna flyger snabbt förbi. Man ska ju lämna publiken sådär lagomt otillfredsställd och det är precis vad de gör. Det är ju dock bara att starta om på låt ett igen för att bombardera öronen med mer Nukies. Liksom debuten så är ”Paralysis of fear” utgiven av Adult Crash.  /Anders Bergström

Maridia är tillbaka med ny musik. Heavy Underground är stolta över att få presentera den svenska premiären av låten "I am a whisper". Så här säger bandet om låten: " Tidigare i år visade vår ena gitarrist ett inlägg från ett internet-forum för resten av bandet. Trådskaparen beskrev sin desperata kamp med att hitta någon sorts mening med livet och en plats att känna sig hemma. Det var någon som, trots sina bästa försök, inte lyckades hitta varaktiga eller meningsfulla sociala relationer. Den här anonyma personen beskrev en klaustrofobisk känsla av utanförskap som tycks drabba en dem ensamma vuxna i dagens samhälle. Trådskaparen övervägde egentligen inte att ta sitt liv, men saknade övertygande skäl att fortsätta. Han höll sig fast vid något slags mantra där han sa till sig själv att han i alla fall skulle ”ge det ett sista år”– om och om igen. Vi kände alla igen oss i texten, på olika sätt, och det inspirerade oss att skriva.  Att leva i dagens samhälle gör att allt fler ...

  Dishumanitär kommer från Karlstad och spelar nattsvart crust med rätt mycket variation. De består av två tredjedelar Socialstyrelsen och en tredjedel DSM5. Så rutin är det med andra ord verkligen ingen brist på. Ni som hört medlemmarnas andra band lär ju veta vad som väntar er. De låtar som släppts innan fullängdaren gjorde ju verkligen ingen av oss besviken och det gör inte plattan heller.  Hannas sång sitter som vanligt som ett smäck då hon har en gryn strupe som levererar rakbladsvassa vrål och skickar kyliga ilningar längds ryggraden och samtidigt ger en några flatnävar över kinderna. Precis som det ska vara. Musiken levereras av ett snortight band och är fylld med crustig d-takt som ibland tar utflykter till mer tunggungiga tongångar som osar lite stenchcore. Mycket trevligt om du frågar mig.  Lägg där till ett grymt snyggt omslag signerat Alex CF från Morrow med flera och du har en av årets crustjuveler. Så frågan är bara vad du väntar på? Sitt inte bara där utan ...

  Bootlicker bildades 2017 och kommer från Vancouver i Kanada och spelar arg och underbar punk med en stor portion d-takt i ett rasande tempo.  Detta är deras andra fullängdare. De har också ett knippe ep´s i bagaget som finns samlade på plattan ”Lick the boot lose your teeth”. Det handlar alltså om snabb rasande punk som sparkar hårt uppåt. På denna platta får vi exempelvis lära oss att den ridande polisen i Kanada inte alls är några trevliga typer i ”Red serge”.  I ”Cannon fodder” offras ungdomar som kanonmat i orättfärdiga krig och i ”Billioner bunker” låser rika människor in sig i sina bunkrar för att undvika katastrofen. Detta är tre exempel av vad som avhandlas under plattans sexton minuter fördelade på tio spår. Allt framfört med total närvaro och inlevelse.  Plattan har precis sådär lagom skramlig och ruff ljudbild som ni kan föreställa er. Allt som rör Bootlicker skriker verkligen genuinitet och ärlighet i sann DIY-anda, från musiken till designen på deras o...

  Oral var ett punkband från Borås. De var aktiva från 1984 till 1989. Efter att Oral kastade in handduken så gick gitarristen Alf Svensson med i inte helt okända Grotesque och när de lade ner så var han med och bildade At The Gates.  Mellan 1984 och 1989 så spelade Oral i tre demos som alla finns med på denna samling. Den första från 86 visar ett ungt band som inte riktigt funnit sitt sound ännu. Det är det två senare inspelningarna som är denna samlings kronjuvel och som gör den till ett givet köp. Ruff och skitig punk influerad av bland annat Crass och Discharge är vad vi bjuds på. Det som blir väldigt tydligt är att Oral är ett band som väldigt oförtjänt fallit i glömska. De förtjänar att bli upptäckta av en ny publik. Dessa inspelningar må vara ruffa, det är ju ändå demoinspelningar, men kvalitén talar sitt tydliga språk. Oral förtjänar en tydlig plats i den Svenska punkens historia.  Det som gör denna platta till en ofullständig kulturgärning är avsaknaden av ”Slage...

I samband med 25-årsfirandet av Refuseds klassiska platta “The shape of punk to come” släpps en platta där andra band fått gå lös på låtarna. En intressant tanke då originalet i sig på något sätt gick ut på att omdefiniera en hel genre och spelades in i någon sorts postmodern dekonstruktionsanda.  Så att låta andra göra detta med skivan 25 år senare är ju kittlande. Och resultatet blir både väldigt bra men även ganska förväntat. Första halvan har versioner av låtarna som ligger ganska nära ursprungsversionerna vilket gör att skivan känns rätt onödigt. Dock är Quicksands tolkning av  “The Liberation Frequency” väldigt bra men det beror kanske mest på att Quicksand är bäst oavsett.  Intressantare blir det när Zulu, Cold Cave och Igorr lägger ett mer elektroniskt raster över låtmaterialet. Då faller delarna isär och sammanfogas på ett nytt spännande sätt. Sen kommer Cult Of Luna in och gör “Tannhäuser / Derive” så som bara Cult Of Luna kan göra den. Blytungt och mörkt alltså...

För ganska precis ett år sedan släppte Besra albumet Transitions. En komplex och nördigt detaljerad historia som för mig var en av de starkaste skivorna förra året, och som jag kontinuerligt har återvänt till sedan dess. Så det är med stor nyfikenhet och förväntan som jag trycker på play för att ta del av Equilibrium EP, och det tar inte lång tid innan gåshuden reser sig på armarna och nacken börjar svänga i takt. Jag gillar mycket med den här EP´n, men det som sticker ut mest är att låtarna och deras strukturer är mycket mer direkta och på något sätt mer tillgängliga än på Transitions (på ett bra sätt). Om jag har förstått det hela rätt spelar Besra in alla instrument och sång själva i sin egen studio i Finland, för att sedan skicka det på mix och master till Magnus Lindberg. Och kvaliteten i det samarbetet är uppenbar, för jag kan inte minnas att jag hört en produktion där trummor och bas känns så sammansvetsade sedan Khomas skiva Tsunami (2004) - och det är en av de största komplima...

Det känns som om varje skiva Vokonis har släppt är ett steg framåt. Och varje gång tänker jag att nu har de hittat sitt rätta uttryck. Sen släpps det en skiva till och ytterligare ett steg tas. Och den här gången är det större än någonsin. Vokonis är i ständig förändring. Vet man något om bandets huvudperson Simona Ohlsson så vet man att hon själv förkroppsligar förändringar och sökandet efter vem man egentligen är. På så sätt blir Vokonis hennes perfekta redskap att illustrera denna egentligen ganska allmännmänskliga upplevelse av sökande efter jaget.  Jag tänker faktiskt inte redogöra i detalj för vad som har hänt sedan sist med Vokonis och hur det låter. Mer än att konstatera att allting som varit bra på tidigare släpp finns här med helt nya inslag som gör det väldigt bra. Den som verkligen vill förstå Vokonis gör klokt i att börja från början i diskografin. Eller jobba sig bakåt.  Hur som helst är det upplevelsen av en resa inom dig själv som är det centrala här. Och den ä...

Hur skulle det vara med lite svensk postpunk? Jo tack säger jag om den låter så trevlig som Spader Kung levererar den. För här finns både den rätta känslan i musiken och framförallt i texterna.  Det är en svår kost att anamma ett en språkdräkt som kanske främst för tankarna till ett tidigt 80-tal som andas den där nya luften som årtiondet som ersatte det blekgrå 70-talet hade samtidigt som dekadensen, nihilismen, regniga storstadsgator och tung sprit och långa cigaretter är huvudingredienser. Allt framfört med en sång som är så där lagom tillbakalutad så att man ska få känslan av nihilism och Joy Division. Joy Division är förresten en referens man hör i musiken i kombination med lite Rymdimperiet och Reeperbahn.  Spader Kung lyckas balansera allt det här på en snyggt och elegant sätt som inte låter tillgjort utan snarare väldigt här och nu. En perfekt platta för promenader genom urbana landskap eller på landsvägar på väg bort från alltihop.

Ser man till vilka som sjunger på svenska, så är LK14 landets största och populäraste punkband. Känslan är att de säljer mest skivor, merch och biljetter vid spelningar i alla fall. Nu släpper man en ny LP/CD via Second Class Kids, som vanligt. 12 nya låtar är vad vi får och köper man CD-versionen får man även ”Trallkrucifixet” med på köpet. Det gillar man ju, många hits på den. Om vi börjar såhär - alla som diggar Lastkaj får vad de önskar. Djävulskorset är precis vad ni kan förvänta er skulle jag säga. Flertalet bandmedlemmar står för sången, vilket är en stor styrka, och det är låtar man inte kan förneka att man dras med i. Vissa kan komma att hävda att de till en början känner en mättnad på soundet. Men efter några lyssningar gissar jag på att man är redo att utnämna även denna platta till ytterligare en succé. Jag har själv funderat på om jag inte är mätt på deras spelningar och täta skivsläpp.  Det är jag inte. Och jag ska egentligen vara tacksam för att de åker runt och spel...

Det har nästan gått fem långa år sedan vi hörde något nytt från Lowrider. I december 2019 så släpptes deras underbara platta ”Refractions” och oj vad den plattan snurrat många gånger hemma hos mig. Nästan lika lång tid har förflutit sedan Elephant Tree släppte ”Habits”. Här gör de båda gemensam sak och delar en splitplatta. Sida a är Lowriders och de inleder med den rockiga och inte ens tre minuter långa ”And the horse you rode in on”. En upptempo låt som direkt markerar att Lowrider är tillbaka och det med besked. Efter en upptempoinledning så kommer den fantastiska ”Caledra” som drar ner tempot markant och här kommer slingorna och fuzzen fram och smeker dina trumhinnor med ljuv musik. Det är helt enkelt omöjligt att värja sig. Man är helt och hållet i Lowriders värld. Det följer två spår till på Lowriders sida men för min del så är segern redan vunnen med den tio minuter långa ”Caledra”. På sida b hittar vi alltså Elepant Tree som är en ny bekantskap för mig. Till skillnad från Lowr...

Den här skivan fick ta sin tid att smälta. För det känns som om det är musik som är värd just tid. Thurston Moore är ju allom bekant som frontfigur i Sonic Youth och nu mer som allmän kulturprofil när man pratar om alternativ musik. Och efter att ha läst hans biografi “Sonic life” så inser man hur mycket musikhistoria den här mannen är laddad med. Allt från punken på 70-talet till alternativrocken på 90-talet. Thurston var där.  Jag tänker på det när jag lyssnar på “Flow Critical Lucidity”. Här finns allt det här samlat i musikens DNA. Från den extremt finkänsliga popnerven till tung psykedelisk drone. Allt med den där omisskännliga dissonansen som Moore har i allt han gör. Det låter vackert men det finns alltid en skevhet i det.  På många av låtarna på den här skivan har dessutom slagverk som central komponent i ljudbilden vilket ger en jazzig känsla som jag inte hört tidigare. Du hör det i det Allen Ginsbergrusiga öppningsspåret “New in town” och singelsläppet “Rewilding”. D...

Bra grindcoreband finns det idag rätt många av i Sverige och Gadget måste man ju säga är ett av de mer rutinerade av dem. Så det var såklart en nobrainer att det blev ett besök till Sundsvall och Pipeline då Gadget var på besök.  När jag anländer så hinner jag se de sista låtarna av Muteny som var kvällens första band. Ett ungt thrashband som gör ett stabilt jobb och verkligen har framtiden för sig när de fått lite mer rutin under vingarna. Andra bandet för kvällen heter Riskbrukarna och är ett rätt nystartat punkband. De har publiken med sig från första till sista not och levererar en grym spelning. Det märktes verkligen att de trivdes på scenen och jag är säker på att vi kommer att få höra mer från dem i framtiden. Dock så var ju Gadget huvudbandet för kvällen och de var ju också största anledningen till att jag befann mig på Pipeline denna kväll.  Rutin är viktigt för att leverera en bra spelning och det är verkligen något som Gadget dryper av. De fullkomligt äger scenen fr...

  Splitalbum med två punkband som tilldelades ”Lastkaj 14 Punkstipendium 2023” och därmed fick chansen att släppa ett splitalbum genom Second Class Kids. Spår 1-6 framförs av Ärkepucko från Falun. Här fattar jag det som att det bara är två ordinarie bandmedlemmar, men att någon ytterligare säkert hoppar in vid spelning? Jag känner hur som helst igen bandnamnet sedan någon samling ifrån Grönpeppar Records.  Ärkepucko kör kvinnligt på sången. En tjej som känns genuin och menar vad hon sjunger om. Klassiska områden som förknippas med punk avhandlas. Själva musiken rör sig mellan punk och mer rockigt, med mycket fokus på att sångerskan sjunger ut för fullt. Av de sex spår som finns med på CD/LP:n är första låten ”Jobba tills du dör” den som sticker ut även efter flertalet lyssningar. I övrigt så är det inget nytt eller något som kommer göra att jag kanske kommer intressera mig ytterligare för bandet. Med det sagt, det är inte dåligt, men samtidigt inget jag direkt kommer rekommend...

  Jag har inte skrivit någonting här sedan jag besökte Way Out West i augusti, och anledningen till det är att jag har varit alldeles för distraherad och ur fokus för att hitta orden – men så kom Divers nya skiva One Million Crystals, som på något sätt väckte mig ur min orddvala. Genremässigt rör det sig någonstans i den alternativa rockens värld, där olika musikstilar och artistreferenser blandas friskt. Det är som att man har lyckats plocka det bästa från artister som PJ Harvey, Nick Cave, The Doors och The National och strösslat country-twang, krautrepetition och psykedelika över det hela. Enligt Spotify var det fyra år sedan Divers släppte föregångaren (The Start of It All), och jag vet såklart inte varför det har tagit såpass lång tid mellan den skivan och One Million Crystals – men jag gissar att bandet har lagt extremt mycket tid på att sätta produktionen och alla små detaljer. För det här är nördigt på riktigt. Produktionsmässigt slås jag först av att det låter organiskt. D...

  Det finns många band runt om i världen som heter Retribution men det finns bara ett band som Retribution från Dalarna. Med superlativen redo ska jag nu ta mig an den mest positiva recension jag någonsin gjort. Det här släppet förtjänar inget annat än total dedikation. Smaka på det här: Ett debutalbum som är så svart, så vackert och helt otroligt välgjort. Precis så smakar Retributions kommande skiva ”Tales of Torment”. Jag har helt ärligt aldrig hört en så oerhört fulländad debut som det här är. Samtidigt som jag saknar ord på grund av fullständig beundran så har jag så mycket att säga. Det faktum att skaparna av den här guldklimpen är unga är något jag bara precis nu kommer nämna snabbt. Jag väljer att fokusera på all talang, oerhörda instrumenthantering och röstkvalitet istället. Som sig bör. Åldern är helt ovidkommande. Musik som berör mig på helt andra nivåer behöver jag dela med någon som förstår mig och mitt sätt att ta mig an ett lyssnande och dissikerande av ett album. Ja...

Grand Magus har släppt album med jämna mellanrum sedan 1999. Album som varit stabila. Senaste släppet ”Sunraven” är inget som skiljer sig från den normaliteten. För det första så måste jag nämna albumets omslag som tilltalar mig väldigt mycket. Enbart valet av färger och designen hade lockat mig till köp om jag hittade den i en skivback. Men för att snacka om själva låtarna istället så är jag nöjd. Stundtals riktigt nöjd. I en bra och snygg matta av tunga riff och felfri sång finns dock en riktig topp för mig. Låten ”The Black Lake” ger ruggigt sväng. Inledande spåret ”Skybound” får mig att undra om jag av misstag klickat in mig på Amon Amarth men nej då, jag lyssnar på Grand Magus. På nästa låt undrar jag (såklart skämtsamt) igen om jag slajdat in felaktigt på samma nämnda grupp än en gång. ”The Wheel of Pain” låter i introt exakt som ”Pursuit of Vikings”. Under 35 minuter får vi en lagom mix av polerad svärta. Dom tyngre delarna av skivan intresserar mig mest men för den delen ogilla...

  “See you on the other side” sa Steve Von Till när han började sin spelning i Stockholm förra hösten. Sen framförde han musik som kändes hämtad från en annan tid och värld. Det är få människor på den här planeten som kan säga saker som att musiken är "en högre makt", "en energi" och att det är någonting "större än livet" utan att det låter fånigt. Men Steve Von Till är en av dem som kan det. Harvestman är en sida av Von Tills musikskapande som lutar sig mot det psykedeliska och esoteriska. Teman som återkommer är runor och mysticism. Det är inte alltid lätt att ta till sig. Men belöningen är desto större när man bryter igenom barriären till den andra sida.  Part I “Triptych” är precis som den heter tredelad historia. Varje del av projektet kommer att släppas på en egen skiva vid tre olika fullmånar under våren, sommaren och hösten. Sa jag att Harvestman handlade om mysticism? Nåväl, nu kommer alltså den första delen. Processen har varit lång för att slutf...