Vaknar och känner mig peppad och energifylld efter gårdagen (bra tecken), jag och min tjej äter gemensam lunch (äggröra med trattkantareller, för den som undrar).
En vän hör av sig och vill gå på Viva Sounds tillsammans. Kul, samtidigt som jag varnar honom för att jag kommer springa som en vante fram och tillbaka under kvällen. Han fattar grejen.
.. Nog om mitt vardagslivstjöt, dags för kvällens första gigg som återigen börjar på Holy Moly med artisten Adjua (som jag inte har koll på sedan tidigare).
Väl på Holy Moly hamnar jag på ett bord med Carlos från igår och artisten Adjua. Vi pratar om musikskrivande, kreativitet och AI. Carlos och artisten gör sig redo för gig. Jag hamnar bredvid en man som bjuder hem mig att titta på hans vinylskivor. Vi byter kontaktuppgifter. Trevligt.
Adjua går på scenen med sin Gretsch och sångröst. I musiken hör jag PJ Harvey, Amy Winehouse och grungiga toner. Vinylmannen i publiken tycker det låter som Sadie, men det kan jag varken dementera eller bekräfta.
… Lämnar Holy Moly med panikhunger, och inser att den existentiella paniken åter är i systemet. Den består av att antingen se Ior (som jag tycker gett ut en av årets bästa skivor) eller Obstruktion. En hamburgare får lösa den krisen, och den tar - som hamburgaren ofta göra slut. Min beslutsångest är kvar.
… Lämnar min självpanik för att ta mig mot Stigberget, men springer på festivalgeneralerna efter 75 meter. Dom får in mig på ett gigg på Andra Långgatans skivhandel med Mary Shelley, som brötar igång ett ordentligt stök inne på skivhandeln, och de olika sångarna rör sig runt i publiken och byter instrument med varandra mellan låtarna. Till slut tappar jag intresset, då dom tenderar att vara lite för ironiska och påklistrade, så jag går vidare.
… Jag rör mig mot Hängmattan för att se Sodakill, och utanför Göteborgs största pizzeria springer jag in i min dalslandskompis som står och pratar med bandet Ior, som består av 50% dalslänningar. Vi pratar om vi antagligen är det största antalet dalslänningar som pratar med varandra i världen just nu. Vi har antagligen fel, men tanken är rolig. Där och då bestämmer jag mig för att se Ior i stället för Obstruktion.
… Sodakill går på scenen och välter direkt. Älskar deras attityd, och att dom visar att det tydligen går att blanda Ebba Grön, Rage Against the Machine, Iron Maiden och Roky Erickson. Bandet känns unikt på något sätt. Kul.
… Lämnar spelningen och kutar upp en trappa för att klippa några minuter på Family Men. Jag frågar några bekanta i publiken om det varit bra. Dom säger ja. Tittar en låt, och springer vidare mot Oceanen.
Väl inne på Oceanen kramar jag om Lisa Wanloo, som verkar vara på gång med en ny skiva. I väntan på Ior pratar vi om musikdrömmar och fantasier. Någon dyker in i sällskapet, och någon lämnar. Alla kramas.
… Ior går på scenen, och jag ångrar ingenting i mitt beslut att se dom istället för Obstruktion - för nivån dom har på låtarna och musikaliteten är antagligen så bra som pop på svenska blir nuförtiden. Live är upplevelsen dynamisk, och den rör sig från skört och hjärtligt till stökigt och skramligt. Gillar också att det är stenhårt - fast på ett mjukt och deprimerat sätt. Rundgången ljuder, och jag är i extas för första gången ikväll.
… I publiken träffar vi Adjua och tillsammans bestämmer vi oss för att ta en öl på Abyss. Inne på Abyss får jag reda på att Obstruktion välte hela stället (fan). Jag kramar om en av bandmedlemmarna och ger honom en pin, som någon form av kompensation för att jag missade dom.
… Nu går det fort, och vi rör oss återigen mot Stigberget. Vi springer in på Gatenhiemska huset (magiskt ställe, där man absolut inte får röra väggarna) för att se Karl Vento som framför sin musik på ett väldigt egensinnigt sätt med plockgitarr, fotorgel, reverbdimma och en unik röst. Spelningen tar slut för fort.
… Påväg ned för trapporna säger Adjua att Lucy Kruger and the Lost Boys spelar på Skeppet, så vår lilla trio springer dit - och jag har ingen aning om vad som väntar.
Lucy Kruger and the Lost Boys visar sig vara kvällens största överraskning, och jag kommer att komma ihåg den som en av årets absolut bästa spelningar. Jag förvånas över att hela bandet totalt hängivit sig musiken och varandra, och låtarna liksom byter skinn med varandra. Kaos och ljudlandskap möter effektad fiol och bröt. Trummisen har dessutom en cymbal på sin virvel, ingen verkar förstå varför.
… Kvällen tar slut, och jag går hem för att sova - dagen slutar med att jag lyssnar igenom Lucy Kruger and the Lost Boys senaste skiva och skickar den till alla jag tycker ska upptäcka bandet.
Ses imorgon Viva Sounds!
/Emil Gustavsson
