Jag har inte skrivit någonting här sedan jag besökte Way Out West i augusti, och anledningen till det är att jag har varit alldeles för distraherad och ur fokus för att hitta orden – men så kom Divers nya skiva One Million Crystals, som på något sätt väckte mig ur min orddvala.
Genremässigt rör det sig någonstans i den alternativa rockens värld, där olika musikstilar och artistreferenser blandas friskt. Det är som att man har lyckats plocka det bästa från artister som PJ Harvey, Nick Cave, The Doors och The National och strösslat country-twang, krautrepetition och psykedelika över det hela.
Enligt Spotify var det fyra år sedan Divers släppte föregångaren (The Start of It All), och jag vet såklart inte varför det har tagit såpass lång tid mellan den skivan och One Million Crystals – men jag gissar att bandet har lagt extremt mycket tid på att sätta produktionen och alla små detaljer. För det här är nördigt på riktigt.
Produktionsmässigt slås jag först av att det låter organiskt. Det är nästan som att låtarna andas in i varandra och rumlar på i ett naturligt och behagligt tempo – men i varje låt finns det alltid något som glittrar till och tar fokus i ljudbilden. Gitarrer, synthar, bas och skrot vävs samman till ett intrikat mönster där trummorna håller ihop helheten och får skivan att röra sig kontrollerat framåt. Och i centrum av detta mönster hittar man Lina Horners röst, som styr vävens fortsatta riktning och utveckling.
Jag tror också att skivans ord och texter har fångat mig och sammanfattar mycket kring hur jag själv har känt och tänkt på sistone. Och det är helheten av allt det här som får mig att försiktigt treva längs tangentbordet för att hitta orden igen.
Fotocredd: Jonas Andersson
//Emil Gustavsson