Hur skulle det vara med lite svensk postpunk? Jo tack säger jag om den låter så trevlig som Spader Kung levererar den. För här finns både den rätta känslan i musiken och framförallt i texterna.
Det är en svår kost att anamma ett en språkdräkt som kanske främst för tankarna till ett tidigt 80-tal som andas den där nya luften som årtiondet som ersatte det blekgrå 70-talet hade samtidigt som dekadensen, nihilismen, regniga storstadsgator och tung sprit och långa cigaretter är huvudingredienser. Allt framfört med en sång som är så där lagom tillbakalutad så att man ska få känslan av nihilism och Joy Division. Joy Division är förresten en referens man hör i musiken i kombination med lite Rymdimperiet och Reeperbahn.
Spader Kung lyckas balansera allt det här på en snyggt och elegant sätt som inte låter tillgjort utan snarare väldigt här och nu. En perfekt platta för promenader genom urbana landskap eller på landsvägar på väg bort från alltihop.