Den här skivan fick ta sin tid att smälta. För det känns som om det är musik som är värd just tid. Thurston Moore är ju allom bekant som frontfigur i Sonic Youth och nu mer som allmän kulturprofil när man pratar om alternativ musik. Och efter att ha läst hans biografi “Sonic life” så inser man hur mycket musikhistoria den här mannen är laddad med. Allt från punken på 70-talet till alternativrocken på 90-talet. Thurston var där.
Jag tänker på det när jag lyssnar på “Flow Critical Lucidity”. Här finns allt det här samlat i musikens DNA. Från den extremt finkänsliga popnerven till tung psykedelisk drone. Allt med den där omisskännliga dissonansen som Moore har i allt han gör. Det låter vackert men det finns alltid en skevhet i det.
På många av låtarna på den här skivan har dessutom slagverk som central komponent i ljudbilden vilket ger en jazzig känsla som jag inte hört tidigare. Du hör det i det Allen Ginsbergrusiga öppningsspåret “New in town” och singelsläppet “Rewilding”. Däremellan rena poplåtar som “Sans limites” och lite välbekant alternativrock i samma anda som Sonic Youth i sina lugnare stunder.
Men den tydliga höjdpunkten och centralpjäsen på plattan är den släpiga “We get high” där Thurston Moore väver ihop alla sina influenser i en över sex minuter lång psykedelisk orgie där The Stooges “We will fall” möter Sonic Youth någon gång under 90-talet. Det är en hypnotisk upplevelse.
Thurston Moore må ha fyllt folkpensionär men som musiker känns han fortfarande ung och nyfiken fast med en veterans självförtroende. Så gör dig själv en tjänst och lyssna på den här skivan och inse att musik faktiskt kan upphäva tid och rum.
/Magnus Tannergren