Heavy Underground

Young acid består av ett gäng extremt rutinerade herrar. Vad sägs om Arvid Hällagård på sång (Greenleaf), Alex Stjernfeldt på gitarr (Grand Cadaver, Novarupta), Martin Wegeland på bas (Domkraft), Andreas Baier på gitarr (Besvärjelsen, Vordor) och Svante Karlsson på trummor(The Moth Gatherer).  Rutin och kompetens saknas ju verkligen inte vill jag påstå. Samtidigt så är det ju verkligen ingen ovanlighet att man blir besviken när kända musiker startar ett band och ger ut en platta. Så det var lite med andan i halsen jag närmade mig Young Acid vid första genomlyssningen. Sådana tankar försvinner dock fort när man lyssnar på ”Murder at Maple Mountains” för det är en urstark platta med punkig rock som ganska så omedelbart fann sin plats i mitt hjärta.  Jag har levt med denna skiva ett antal veckor när denna recension publiceras och jag har med stor glädje lyssnat igenom den ett oräkneligt antal gånger. Det är svårt att finna några svagheter alls när allt, och då menar jag precis al...

Jag har haft ögonen på Krigsstigen ett tag. Mest för att de har haft en väldigt stark närvaro i sociala medier och varit förband och spelat typ överallt det senaste året. Musiken har inte riktigt fastnat på mig även om det har varit helt okej trallpunk som levererats. Kanske har det känts lite för utstuderat ibland.  Men nu är ju fullängdaren här och som den trallpunksälskare jag är så ger jag naturligtvis den yngre generationen en chans.  Värt att notera är att plattan är inspelad av ingen mindre än ikonen Mart Hällgren från De Lyckliga Kompisarna vilket är en snygg cirkel som sluts. Och nog hörs det i låtarna att det är från den typen av band som Krigsstigen hämtar sin energi.  Trallvänlig melodier, hög energinivå och vassa ofta tänkvärda texter är vad “Samling i särklass” handlar om. Och det är på det hela taget ett snyggt hantverk. Det är svårt att inte charmas efter ett tag. Jag gillar det jag hör.  Så gillar du svensk punk som ger dig en positiv spark i röven i...

Tio år som band och tre album. Så ser Wormwoods historia ut än så länge. Inom kort finns fyra album utgivna och vad gör The Star med bandets diskografi? Det fjärde verket är mer sammanhållet samtidigt som det finns mycket utrymme för kreativitet i låtarna. En tydlig väg har stakats ut i hur ljudbilden och atmosfären ska levereras till lyssnaren. Lägg dig med fördel ner med lurar och njut av åkturen. Ett mer moget tillskott till tidigare trion av album men med en stor lekfullhet som visar att bandet har jobbat noga med The Star. Jag upplever lyssningarna som rätt komplexa. Dock på ett skönt och bra sätt. I den upprepande melodin ryms intressanta avstickare i form av vackra körer och riff. Inspirationen till musikskapandet tas från lite allt möjligt som pågår i världen. Det mer abstrakta inspirerar till texterna. Variationen på låtarna är uppfriskande. Från skönsång till djupt growl ger en känsla av att låtplacering är något man har lagt tid och tanke på. Jag kanske inte alltid tittar oc...

Den här recensionen kan kanske vara det mest kontroversiella jag skrivit här på Heavy Underground och jag riskerar väl hela min kredibilitet i undergroundscenen. För jag kommer att hylla en skiva som låter som superkommersiell hårdrock gjorde på 80-talet. För Nestor har gjort en skiva som är så ogenerat och ärligt otrendig att den blir mer punk än punken själv. Man gör inte sådan här musik 2024 helt enkelt. Låt oss för transparensens skull nämna att undertecknad upptäckte hårdrock 1984 vid en späd skägglös ålder av 12 år. Jag är alltså uppfostrad av band som Twisted Sister, Kiss utan smink, Bon Jovi, Mötley Crüe, Scorpions, Europe, Def Leppard och hundra andra band med fluffigt hår. Så att den här skivan inte skulle tilltala mig på alla plan är lika osannolikt som att jag skulle skaffa en synthtofs. “Teenage rebel” skulle lika gärna kunnat ha släppts 1987.  För den har nog allt jag gillar. Medryckande refränger, snygga lagom hårda riff, keyboardsmäktande ballader, arenaanthems, en ...

Jag vet få musiker inom metal som har så mycket cred som Hellbutcher. Med ett grundmurat renommé i scenen sedan första gången världen hörde talas om honom och hans bror först som hängivna Iron Maiden-fans och sedan i Nifelheim så har beundran varit det enda jag hört.  Och med all rätt. Hårdrock bygger på passion och är det något Hellbutcher är så är det passion. Vilket hörs på det första släppet under eget namn.  För här finns inga hämningar. Alla referenser hörs på den här fullängdaren. Och jag älskar den för det jag hör. Hellbutcher själv har ju en röst som till stora delar åkallar Quorthon från helvetets djup och när vi ändå pratar om honom så kan man ju konstatera att musiken Hellbutcher levererar låter som om man injicerat Bathory i stora kroppspulsådern på Iron Maiden. Det är snabbt och brutalt med ylande gitarrsolon men ändå med melodi och medryckande riff och refränger. Och det är en intensitet som nästan blir svår att hantera efter åtta låtar.  Men det är ju musi...

När det bjuds på kvalitets-döds några mil bort så är det givet att jag tar mig dit. När jag såg släppet för den här kvällen blev jag genuint glad. Bandbästisarna i Wretched Fate och Katakomba ger alltid sitt bästa på scen. Jag var även spänd på att få se och höra lokala nykomlingarna Menecia. Från den varma kvällen tog jag mig in på Kungen som till en början hade hyfsat bra  med folk i lokalen. Menecia som lockade dit den mer lokala publiken var först ut och här mina damer och herrar var det läge att hålla i sig. Det gick snabbt, väldigt snabbt. Ibland i ett tempo som bandet nästan inte själv hann med. Opolerat och rått. Väldigt tilltalande. Bandet meddelade från scenen att dom inte var nöjda med sin första demo, så nu fanns den nya verifiera av den att köpa. Det visar på hög ambitionsnivå. Katakomba körde som andra band för kvällen och här bjuds vi som var kvar på proffsighet och en mycket bra vald setlist. Alla mina favvolåtar var med. Det tackar jag för! Grabbarna är tillsammans...

  Här har vi en splitplatta som delas av Adrestia från Linköping och Collapsed från Montreal i Kanada. Adrestia får ju anses vara veteranerna på denna splitplatta då de har ett flertal fullängdare i bagaget till skillnad från Collapsed som verkar ha två kassetter och har medverkat på två samlingar.  Detta är med andra ord första gången Collapseds musik förevigats på vinyl. På a-sidan så hittar vi fem d-taktsdängor som är uppkryddade med lagom doser death metal från Adrestia. Skåpet ställs på plats redan med inledande ”The ghosts of Mariupol”. Tempot är högt och man hör ilskan när textrader som ”War crimes authorized, buildings pulverized, terror, Russian State terror” vrålas fram. Just texter har ju alltid varit väldigt framträdande hos Adrestia. Man har verkligen aldrig funderat vad det tycker om världsläget. Fjärde spåret ”Låt den komma, låt den falla” finns att beskåda som video. En sak som glädjer mig är att basisten Alma Roth Sandell verkar ha fått en mer framträdande pla...

Det som inte dödar dig gör dig starkare heter det ju. Jag undrar om inte detta talesätt borde ha varit titeln på den här skivan. För 41 år in i sin karriär så har bandet Charta 77 utstått fler prövningar än de flesta de senaste åren. Huvudmannen Per Granberg har drabbats av hjärnblödning, jätteprojektet Ödesboxen krånglade och drog ut på tiden på grund av pandemier och annat och till slut så brann bandets högkvarter Ögir ner till grunden och tog  inte bara med sig bandets historia i lågorna utan även en stor del av svensk punkhistoria då skivbolaget Birdnest arkiv fanns i huset.  Man skulle ju tänka att man bara lägger sig ner och ger upp då.  Men inte Charta 77. Under större delen av förra året firades 40-årsjubileet tillsammans med Köttgrottorna (där två tredjedelar av medlemmarna även ingår i Charta 77) med en hejdundrande turné som gick land och rike runt. Och så spelade man in en ny skiva.  Kanske är det dessa omständigheter som gör att “Den sista måltiden” låte...

Stockholmstrion Crown Of Decay gör debut med EP:n ”Crown of decay”, som släpps på Norges nationaldag, 17 maj. Släppet är skrivet samt producerat av bandet själva och mastrat av Magnus Devo (ex Marduk). Bandet beskriver själva att man har gått till rötterna av svensk döds, för att sedan korsa det med andra influenser från black, thrash och annan death metal. ”We are all from different schools and it makes for a good dynamic trio and blends groove, thrash and aggression!”. Under de första genomlysningarna framstod det som väldigt standard death metal med få överraskningar. Om än kompetent och väl framfört. Det märks att bandet har en god grundrutin och att de har spelat i band sedan tidigare. Men under den senare halvan av EP:n med låtarna ”Bury the cross” och ”Crown of decay” så börjar jag höra en tydlig Carcassådra i både melodispråk och sång vilket gör allt mer spännande. Sången, som för åtminstone mig påminner om Jeff Walker, kompletterar de tunga riffen väldigt bra, medan gitarrerna...

  Detta är nog snarare en odyssé i förvirring, beslutsångest och relationer till saker och människor snarare än en recension av en spelning.  Dagen börjar med blommande rapsfält och hotellfrukost på en vingård utan för Malmö. Och här börjar lugnet vända på sig och bli till någonting annat. Den planerat lediga dagen översvallas snart av jobbärenden, telefonen ringer och mailen skriker högt ut sina notifikationssignaler över frukosten.  Bilfärden går hemåt, och nu börjar min hjärna tänka på vilket gigg jag vill se ikväll. I ena ringhörnan står Horndal, Henrik Palm, Monument och alla mina svartklädda vänner med stora bandtryck på sina tshirtar. I andra står Lastkaj 14 och Pustervik, där Lastkaj 14 också är ett av min flickväns absoluta favoritband.  Mina vänner börja höra av sig: Ska du med på Horndal? Jag skickar meddelanden till höger och vänster. Ska ni på Horndal eller Lastkaj? Majoriteten säger Horndal. RockRoger ska på Lastkaj tillsammans med sin fru. Jag vet inte...

Jag erkänner att jag missade att Sodakill släppte ep:n “Warning” redan i mars så vi kompenserar och kör en dubbelrecension nu när den andra ep:n för året är släppt. “Warning” heter den och Sodakill imponerar på båda med sin alternativa rock.  Det går inte att komma ifrån att det här doftar 90-tal och band som L7 och Veruca Salt för mig och ni som känner mig vet att det inte är till en nackdel. Så de nio spår som de här båda släppen bjuder på är ren och skär njutning för mig.  Attityden är med all rätt kaxig och in your face. Sodakill ber inte om ursäkt och levererar på "Warning" pärlor som “Rumination”, “Boring boyfriend” och den aningen långsammare men svintunga avslutaren “Hurray” som trots sin titel känns lite mörkare.  Och inledningspåret “Blood” på “Wounds” tar upp den tråden vilket gör att de båda släppen knyts ihop på ett snyggt sätt. I övrigt sticker punkiga “Stung” ut som en av de snabbare spåren på den här ep:n. Här finns också lite mer utmanande låtar som “Blis...

  Är man uppväxt under 70- och 80-talet så infinner sig nog en bekant känsla i kroppen när man hör Missiles. Det andas neon och kallt krig. Kärnvapenhotet är påtagligt i folkhemmet som blir kallare och kallare.  Missiles musik låter som en korsning mellan Imperiet, Depeche Mode och Sisters Of Mercy och känns ungefär som omslaget ser ut. Soundet är lagom burkigt och plastigt så att man måste kolla inspelningsåret. Det står 2024 men skulle kunna vara 1984. Med det sagt ska jag direkt påpeka att det här inte låter som något tributeband till svunna årtionden.  Nej Missiles bjuder på intensiv postpunkig rock som har hjärtat på rätt ställe. Jag gillar drivet och de medryckande melodislingorna som driver låtar om nukleära städer, en död sommarmåne och kärlek som är som döden. Dekadenta 80-talsnostalgiker kommer att älska det här och jag gillar det för att det är så jäkla snyggt genomfört. Ibland måste man gräva djupt i historien för att hitta ett sound och ett sätt att göra musi...

Min gamla studentstad Linköpings punk- och hardcorescen är hetare än någonsin. För några år sedan släpptes boken "LKPG Hardcore where we belonged Kristofer Pasanen photos 1995-1999" och snart kommer dokumetärfilmen "ÖS - Historien om Linköping Hardcore". Dessutom är det allmän uppslutning kring stadens alternativa musikscen Skylten som lever under hot från myndigheter och fastighetsägare.  Så vad passar bättre än att hylla stans gedigna punkarv genom en coverskiva? Knifven har gjort just det och släpper 14 tolkningar av material från åren 1978 - 2019. Här samsas kändisar som Raped Teenagers med Outlast med för mig mer okända band. Allt förpackat i Knifvens egen form som hedrar originalen på bästa sätt.  Den här skivan blir en ren maktdemonstration för Linköpings ibland lite förbisedda roll som alternativa musikstad. En 25 minuter lång och välbehövlig höghastighetslektion helt enkelt som väcker min nyfikenhet att uppsöka originalen.  /Magnus Tanenrgren

Jag har fascinerats av MaidaVale allt sedan första gången jag såg och hörde dem på Wizard Of Fuzz i Göteborg. Det var 2016 och bandet var fullständigt hypnotiskt på scenen. Debutplattan “Tales from the wicked west”var inte perfekt men man anade ju vad som komma skulle.  På uppföljaren “Madness is to pure” som kom 2018 hittade MaidaVale sitt uttryck och blev ett fullständigt fantastiskt band. Med ett helt eget sväng och groove och med ett låtsnickrade som kändes helt eget golvades jag igen av det här bandet. Nu har det gått sex år sedan senate plattan vilket är en alldeles för lång tid. Men å andra sidan ska saker och ting inte stressas fram och när jag lyssnar på “Sun dog” känner jag att det har varit värt väntan. För det här är det bästa MaidaVale har gjort.  Med ett varmare sound och en märklig lätthet i låtarna samtidigt som det där unika groovet finns bevarat så är det här en skiva jag kommer att leva med länge. Nordafrikansk blues samsas med psykedelia och en känsla av he...

  Göteborgarna Germ Bomb fortsätter att leverera intressant musik. På denna giv så blir postpunknerven tydligare även om rötterna i punk och crossover finns kvar. Det blir en intressant mix och jag uppskattar den ganska mörka och ödesmättade känslan som “Monochrome nightmare har.  Även om jag uppskattar d-taktsmanglet som bandet bjuder upp till i låtar som “Narcissist” där det stampas på så att både Anti-Cimex och Wolfbrigade bör bli stolta så är det när Germbomb säker tempot lite som det blir som bäst. Som i “Nailed to the cross” och “Tower of Babylon” som ligger i midtempofilen och riffen blir tydligare. Då lyfter den här skivan ordentligt.  Med det sagt så är “Monochrome nightmare” en skiva som har bra dynamik och variation vilket gör den riktigt bra som helhet.  /Magnus Tannergren

Tillhör du liksom mig en av de människor som höll Grand Cadavers ”Deities of deathlike sleep” som en av fjolårets bästa plattor? Då kan jag säga grattis till dig (och mig) för Crawls nya platta har förmodligen allt som en HM2-dödsdyrkare behöver för att tillfredsställa sitt svarta hjärta och lite till.  Att dödsmetallen i början av 90-talet kring Stockholmstrakten ligger Crawl extra varmt om hjärtat kan man nog anta. För här har vi ett band som plockat russinen ur den finaste dödsmetallmyllan och smidit ihop en platta med den elakaste, smutsigaste och hårdaste dödsmetallen på rätt länge. Alla inblandade bakom musiken har svart bälte i dödsmetall och Joachim Lyngfelt har en strupe som är skapt för att vråla avgrundsdjupa deathgrowl med. Allt detta tillsammans får ibland nackhåren att resa sig av lycka.  Höjdpunkterna på denna platta är många och ligger tätt. Måste jag välja så är jag väldigt svag för ”Throne of molten bones” som har ett blytungt avslut och ”Until they crawl” so...

Medlemmar från Guilty, Xiao, Times Of Desperation och Bleachdrinker går samman för att leverera under namnet Cool's Eternal och med tanke på vilka band medlemmarna är med i till vardags så är detta något helt annat. Här bjuds det på tre spår som smakar både post hardcore och alternativrock som dofta sent 90-tal eller tidigt 00-tal. Det är riktigt jäkla bra om man ska vara ärlig. En veritabel knock out med snyggt riffande och en sång som är precis så där lagom desperat. Tre spår är naturligtvis för lite men jag hoppas på mer snart för Cool's Eternal kommer att vara en stor del av vårens soundtrack för mig.  /Magnus Tannergren

Den lätt misantropiska titeln på Idiot Childs senaste släpp säger väl egentligen allt vad den här plattan handlar om. Det är 11 spår som på ett eller annat sätt studerar den miserabla varelse som människan är. Och detta till musik som jag skulle vilja artbestämma till någon sorts långsam grindcore. Grindsludge? Jag vet inte men musiken är en hybrid mellan tidig Napalm Death och Eyehategod. Det låter naturligtvis fantastiskt.  Jag är svag för den här typen av väldigt rå och primitiv musik som klöser och river i själen. Kanske är det läget för mänskligheten i allmänhet just nu som gör mig extra mottaglig för Idiot Childs karga verklighetsbeskrivning och som gör att det här känns väldigt relevant som soundtrack för vår samtid.  Eller så är det bara väldigt bra brutal och våldsam musik. Det kan ju vara så enkelt också.  /Magnus Tannergren The First Breath Is The Beginning Of Death by Idiot Child

Jag har medvetet dröjt lite med att skriva den här recensionen då jag fick skivan i sitt finaste fysiska format några dagar efter releasen. Det här är den andra fullängdaren sedan debuten som kom 2011 så intensiteten i utgivningen har varit låg.  Låg är dock inte intensiteten i musiken. New Rose har ett sound som kombinerar allt från Sonic Youth-pop, Bob Hunds skevhet och någon sorts Bowienerv som jag inte riktigt kan fixera men den finns där.Dessutom kryddas det med saxofon och orgel. Helheten blir väl någon sorts alternativrock om ni tvingar mig att genrebestämma detta men det blir ju samtidigt lite tråkigt. Bra rock är ju genrelös.  New Rose utgörs av trion Daniel Bengtson (bas), Niklas Korssell (trummor) och Gustav Nygren (gitarr och sång). Alla med gedigen bakgrund i olika band och andra sammanhang.  Det som är den här skivans absolut största styrka är nog just blandningen av fina poplåtar och det här aviga. I friktionen som uppstår däremellan uppstår det som gör New...

Jag har alltid haft lite svårt för Melvins. Inte så att jag inte gillar Melvins för det gör jag men för att jag tycker att de är ganska ojämna. Antingen har det varit väldigt bra och andra gånger har det varit ganska ointressant. “Tarantula heart” tillhör den första kategorin.  Och detta trots att skivans förstaspår “Pain equals funny” nästan är 20 minuter långt. Men Melvins har hittat rätt den här gången och mastodontöppningen blir aldrig långtråkig. Tvärtom. Lager på lager med riff och spännande dynamik sys snyggt ihop. De övriga fyra spåren är betydligt kortare men också mer direkta. De har en ganska punkig attityd men låter hela tiden Melvins.  Så man kan konstatera att Melvins fortfarande kan skapa intressant musik som utmanar dig på ett bra sätt. Även om jag fortfarande tycker att skivorna från första halvan av 90-talet fortfarande är de bästa.  /Magnus Tannergren

“See you on the other side” sa Steve Von Till när han började sin spelning i Stockholm förra hösten. Sen framförde han musik som kändes hämtad från en annan tid och värld. Det är få människor på den här planeten som kan säga saker som att musiken är "en högre makt", "en energi" och att det är någonting "större än livet" utan att det låter fånigt. Men Steve Von Till är en av dem som kan det. Harvestman är en sida av Von Tills musikskapande som lutar sig mot det psykedeliska och esoteriska. Teman som återkommer är runor och mysticism. Det är inte alltid lätt att ta till sig. Men belöningen är desto större när man bryter igenom barriären till den andra sida.  “Triptych” är precis som den heter tredelad historia. Varje del av projektet kommer att släppas på en egen skiva vid tre olika fullmånar under våren, sommaren och hösten. Sa jag att Harvestman handlade om mysticism? Nåväl, nu kommer alltså den första delen. Processen har varit lång för att slutföra detta...

Jag har haft Henrik Palms nya (och tredje) skiva Nerd Icon liggandes på hårddisken i några veckor, men inte hittat tiden att ta mig an den. Men idag hände det, mycket tack vare att katten väckte mig okristligt tidigt och gjorde allt i sin makt för att inte låta mig somna om - och han lyckades. Men det är ju såklart helt ointressant i sammanhanget Heavy Underground i allmänhet, och Henrik Palms nya skiva i synnerhet.  Jag tar mig an skivan genom att direkt fastna på introt och spela om det för mig själv flera gånger. Det är ett gott tecken, för introt visar sig sätta stämningen och kontexten för resten av skivan - och jag blir insnärjd direkt.  Henrik Palm har skapat organiskt och fylligt universum, samtidigt som det på något sätt är både sprött och skört. Skådeplatsen är någonstans i gränslandet mellan ljus och mörker - där man hela tiden leds mot ljuset, för att plötsligt dras ned mot avgrunden igen. Och det är ett knep som visar sig bli en kontrastrik upptäcks...

  Längtar du också efter drömsk shoegazeinspirerad postrock med en lätt skvätt emo? Det gör väl alla tänker jag och gör man det så lyssnar man med fördel på Guessings nya ep. För här får du väldigt snyggt framförd sådan som liksom sveper iväg dig in i melankolins dimma. Det är nötande gitarrer, Peter Hook-bas och extremt snygg sång. Jag blir hypnotiserad och tid och rum försvinner.  Det är fantastiskt när musik gör sådant med dig.  Fast den här ep:ns största styrka är ändå dynamiken mellan det lågmälda och känslosamma och de storslagna kaskaderna av gitarrer som gör att plattan känns enormt. På ett sätt knyter Guessing an till Fireside som i låten "Thoughts" och den referensen återkommer i flera låtar när jag lyssnar på det här släppet.  Dags för en fullängdare snart va? /Magnus Tannergren everything comes to an end EP by Guessing

  I pressutskicket till "When colors fade" pratas det om både stoner och grunge vilket är en beskrivning jag köper fullt ut. För man hör både dimmiga stonerriff samtidigt som det finns snygga nickningar åt både Queens Of The Stone Age och Alice In chains här.  Jag gillar den där blandningen av Seattle och Sky Valley för det ger en viss spänst åt riffrocken som gör musiken intressantare att lyssna på. Dessutom är låtsnickrandet välgjort och ljudet blandar precis som musiken de två huvudsakliga beståndsdelarna på ett snyggt sätt.  /Magnus Tannergren When the Colors Fade by Spacedrifter

  Heavy Undergrounds chefredaktör Magnus Tannergren läser 2000 sidor Andres Lokko fördelat på tre volymer och finner en mäktig gärning i popkulturens tjänst.  --- Andres Lokko var 90-talets stora musikelitist med sitt skrivande i tidningen Pop och innan dess i andra tidningar. Alltid med mycket attityd och lite snobbig attityd.  Jag har nog tyckt att han var lite odräglig.  Men sen har ju åren gått och Andres, precis som vi andra, har blivit äldre och mognare. Jag tänker på det här när jag läser hans samlade musikjournalistik i tre volymer. Det blir då  tydligt hur han växer som människa. Den första spänner från 1989 till 1999. Alltså hela 90-talet som var så definierande för honom, mig och alla andra som var i 20-årsåldern då. Han var underground och skjuter kaxigt från höften och utnämner självsäkert en massa brittiska band till rockens och popmusikens framtid. Han tipsar om obskyr Northen Soul och esoterisk reggae från Manchester, London och Liverpool. Det är...