Jag vet få musiker inom metal som har så mycket cred som Hellbutcher. Med ett grundmurat renommé i scenen sedan första gången världen hörde talas om honom och hans bror först som hängivna Iron Maiden-fans och sedan i Nifelheim så har beundran varit det enda jag hört.
Och med all rätt. Hårdrock bygger på passion och är det något Hellbutcher är så är det passion. Vilket hörs på det första släppet under eget namn.
För här finns inga hämningar. Alla referenser hörs på den här fullängdaren. Och jag älskar den för det jag hör. Hellbutcher själv har ju en röst som till stora delar åkallar Quorthon från helvetets djup och när vi ändå pratar om honom så kan man ju konstatera att musiken Hellbutcher levererar låter som om man injicerat Bathory i stora kroppspulsådern på Iron Maiden. Det är snabbt och brutalt med ylande gitarrsolon men ändå med melodi och medryckande riff och refränger. Och det är en intensitet som nästan blir svår att hantera efter åtta låtar.
Men det är ju musik som petar på alla mina gamla hårdrocksnerver och det är gjort med en sådan kärlek till en musikstil att alla som någonsin gillat hårdrock borde dyrka detta även om det gränsar mot stenhård black metal.
Magiskt!
/Magnus Tannergren