Jag har fascinerats av MaidaVale allt sedan första gången jag såg och hörde dem på Wizard Of Fuzz i Göteborg. Det var 2016 och bandet var fullständigt hypnotiskt på scenen. Debutplattan “Tales from the wicked west”var inte perfekt men man anade ju vad som komma skulle.
På uppföljaren “Madness is to pure” som kom 2018 hittade MaidaVale sitt uttryck och blev ett fullständigt fantastiskt band. Med ett helt eget sväng och groove och med ett låtsnickrade som kändes helt eget golvades jag igen av det här bandet.
Nu har det gått sex år sedan senate plattan vilket är en alldeles för lång tid. Men å andra sidan ska saker och ting inte stressas fram och när jag lyssnar på “Sun dog” känner jag att det har varit värt väntan. För det här är det bästa MaidaVale har gjort.
Med ett varmare sound och en märklig lätthet i låtarna samtidigt som det där unika groovet finns bevarat så är det här en skiva jag kommer att leva med länge. Nordafrikansk blues samsas med psykedelia och en känsla av helhet. Matilda Roth har blivit en ännu bättre sångerska och resten av bandet har också vuxit i sina roller.
Variationen på låtarna är perfekt avvägt med intensiva låtar som “Faces (Where is life)” och "Daybreak" men intensiteten blir inte mindre i mer svävande kompositioner som “Pretty places” och “Alla dagar” där ökenbluesen mixas snyggt med en svensk folkton. Musik är i sanning gränslös.
En imponerande skiva som var värd alla väntan.
Magnus Tannergren