Det som inte dödar dig gör dig starkare heter det ju. Jag undrar om inte detta talesätt borde ha varit titeln på den här skivan. För 41 år in i sin karriär så har bandet Charta 77 utstått fler prövningar än de flesta de senaste åren. Huvudmannen Per Granberg har drabbats av hjärnblödning, jätteprojektet Ödesboxen krånglade och drog ut på tiden på grund av pandemier och annat och till slut så brann bandets högkvarter Ögir ner till grunden och tog inte bara med sig bandets historia i lågorna utan även en stor del av svensk punkhistoria då skivbolaget Birdnest arkiv fanns i huset.
Man skulle ju tänka att man bara lägger sig ner och ger upp då.
Men inte Charta 77. Under större delen av förra året firades 40-årsjubileet tillsammans med Köttgrottorna (där två tredjedelar av medlemmarna även ingår i Charta 77) med en hejdundrande turné som gick land och rike runt. Och så spelade man in en ny skiva.
Kanske är det dessa omständigheter som gör att “Den sista måltiden” låter så pass arg ändå. Så här har inte Charta 77 låtit på många år. Jag är den första att passa mig för att jämföra med fornstora dagar men för att hitta en skiva med samma punkenergi så måste man vrida tillbaka klockan till 1995.
Och jag älskar det jag hör. Även om jag gillar allt bandet gjort på ett eller annat sätt så är det när Charta 77 låter så här jag gillar dem bäst. Det är fartfylld punkrock med starka melodier. Granbergs texter är fyndiga och lyfter allt från dagsaktuell politik, omvärldshändelser och inre strider. Allt bakas ihop till en platta som inte alls känns som titeln utan snarare en omstart och som ger mig energi och förtröstan när jag lyssnar på den.
2024 brinner Charta 77 fortfarande starkt som band och jag tycker att vi alla ska vara glada för det.
/Magnus Tannergren