Jag har haft Henrik Palms nya (och tredje) skiva Nerd Icon liggandes på hårddisken i några veckor, men inte hittat tiden att ta mig an den.Men idag hände det, mycket tack vare att katten väckte mig okristligt tidigt och gjorde allt i sin makt för att inte låta mig somna om - och han lyckades. Men det är ju såklart helt ointressant i sammanhanget Heavy Underground i allmänhet, och Henrik Palms nya skiva i synnerhet.
Jag tar mig an skivan genom att direkt fastna på introt och spela om det för mig själv flera gånger. Det är ett gott tecken, för introt visar sig sätta stämningen och kontexten för resten av skivan - och jag blir insnärjd direkt.
Henrik Palm har skapat organiskt och fylligt universum, samtidigt som det på något sätt är både sprött och skört. Skådeplatsen är någonstans i gränslandet mellan ljus och mörker - där man hela tiden leds mot ljuset, för att plötsligt dras ned mot avgrunden igen. Och det är ett knep som visar sig bli en kontrastrik upptäcksfärd.
Genremässigt rör vi oss över stora ytor. Kraut och postpunk möter psykedelia och brötrock där neilyoungig americana går in i 80-talsretro och svulst.
Musikaliskt står Henrik Palms fantastiska gitarrspel i centrum, men den kläs och ges dynamiskt liv genom jazztutor, piano, elektronik, körsång och molande trummor.
När jag kommer till låten From The Grave fastnar jag igen, och spelar den åtta minuter och tjugo sekunder långa låten upprepande gånger för mig själv. Och det känns som skivans största, av många stora stunder är ett faktum. Den lyckas rymma allt det där, och lite till - den låten i sig självt skulle kunna bli en rockopera eller flera timmar lång föreställning.
Upplevelsen slutar dramatiskt med att allt byggs upp till sin spets och sedan klipps rätt av. Från allt till inget. Jag tittar förvånat upp och inser att jag idag sålde en liten bit av min själ till Henrik Palm. Mycket tack vare kattens oregerliga beteende.
Så tack Zombie (katten alltså), och tack Henrik Palm
/Emil Gustavsson