Heavy Underground

Trench Rot har ju släppt en riktigt bra platta så givetvis så blir man ju nyfiken på att veta lite mer om detta band. Jag skickade därför iväg några frågor till dem som Peter och David hade vänligheten att svara på. Hej och grattis till plattan. Presentera Trench Rot för Heavy Undergrounds läsare? Peter - Vi spelar hardcore punk. Har existerat sedan mars förra året. Har gjort en drös med spelningar, släppt några kassetter, sålt några tröjor, skaffat några fans Vilka är era inluenser och vad handlar era texter om? Peter - Mitt låtskrivande influeras främst av amerikansk hardcore som Torso, Coke Bust och Punch. text? nja, att världen går under på grund av dåliga världsledare medan vi andra glatt tittar på ‘Vem Bor Här’ och dricker öl och inte kan göra så värst mycket åt saken förutom att konsumera medvetet…typ så. Som levande drönare. Men det är ju gott med öl så sett. Heja pripps Hur kommer det sig att det vart just Flyktsoda och De:Nihil som släpper er platta? Peter - Jag vet inte, det...

  Lagom tills det närmar sig 10 årsjubileum för Katakomba kommer man ut med en riktigt stilig fullängdare som är den andra i ordningen för bandet med dom trevligaste snubbarna i scenen! Inför släppet av The Second Death har det ingåtts fint samarbete med våra vänner på Majestic Mountain Records. Riktningen i musiken är som den varit innan, alltså svinbra. Mycket snygga riff, svängig och tidvis lekfullt trumspel, som alltid brutalt bra bas och allt toppat med en röst som har det där extra. Hela härligheten inleds med illavarslande, lite rolösa gitarrer som snart exploderar med ett snabbt tempo direkt. Apropå röster så gästar mästaren på svartkonst, från just Svartkonst, på låten Atropos. Rickards och Fabians röster går ihop som smör på mackan och jag har ibland lite svårt att höra vem som är vem. Match made in hell! Min helt egen analys är också att inledningen på Atropos är en liten hyllning till Morbid Angels finfina Where the Slime Live. Allafall soundmässigt. Jag väljer att se d...

Fredag. Lämnar jobbet lite tidigare. Skriver “Punkflex” i kalendern. Beger mig hemåt i solskenet som gör mig på gott humör. Jag gillar sol. Och dagsljus. Höstmörker gör mig deprimerad. På riktigt. Men nu skiner solen. Och ikväll ska vi på punkspelning. Ulke kommer med sitt eget nya band Vägsjäl. Plockar upp hustrun på Västerås central och åker hem.  Lite senare. Hustrun och jag anländer till spelstället. Det är en kö till entrén till stora scenen där Punk-Danne som arrangerar spelningen står och skannar biljetter på telefonskärmar. Medelåldern är vad man kan förvänta sig när den gamle Streberslegenden ska spela. Jag hinner knappt innanför dörren innan jag blir stoppad av en snubbe som pekar på min tisha med Novaruptasymbolen på och texten “Sometimes antisocial. Always antifascist.”  “Vi är inte många som har den där” säger han och visar sin tisha som är samma. “Vi som vet vi vet” svarar jag och då pratar vi lite om Novarupta och hur bra det är.  Vi köper öl och cider. Hyr...

Då var den äntligen här. Skivan jag har gått och längtat efter sedan jag hörde att den var på gång för några månader sedan. För om det är någonting jag har en personlig vurm för, så är det allt som är osslerskt och gabelskt. Om jag har förstått bakgrunden till skivan rätt (vilket jag sällan gör), så kommer majoriteten av låtarna från olika konstinstallationer som de båda musikskaparna gjort på egen hand, och nu har fört samman till en enhet – med några nya spår. Låtarna blir då som en hyllning till platser och konstnärliga uttryck som försvann i samband med utställningarnas nedmontering. Musikaliskt känner man igen sig i det osslerska mörka och nästan gastkramande, och den gabelska så tydligt målande eskapismen. Tillsammans skapar detta någon form av alternativ tidskapsel över en värld som inte längre finns. Samtidigt får det mig att reflektera och känna vemod över världens tillstånd idag (det finns en kör på ett främmande språk som liksom knäcker mig). Och det är någonstans i detta so...

Kan en film förändra ens liv? Jag tror det. I mitt fall är det Cameron Crowes självbiografiska film “Almost Famous” från år 2000 som knuffade mig in på en bana i livet jag fortfarande följer.  Handlingen i korthet: Året är 1973. William (Patrick Fugit) är 15 år gammal och hans mamma vill att han ska bli advokat en dag. William själv har dock helt andra planer. Hans stora intresse är rockmusik och han vill bli rockjournalist. Och plötsligt en dag verkar det som att hans dröm kan bli verklighet. Han får ett väldigt intressant erbjudande - han får 1000 dollar om han skriver en artikel om bandet Black Sabbath. Erbjudandet kommer från journalisten Lester Bangs (Philip Seymour Hoffman). När han sedan ska intervjua Sabbath kommer han inte in backstage då han inte står med på deras gästlista. Kort därefter träffar han på bandet Stillwater och även Penny Lane (Kate Hudson) och diverse andra band-aids, som låter William följa med backstage. Stillwater har precis släppt en ny skiva och ska ge...

  Det första man kan konstatera är att man aldrig riktigt vet var man har Perkele. Det andra man kan konstatera är att man vet exakt var man har Perkele. När jag lyssnade igenom den här skivan första gången blev jag inledningsvis lite förvirrad för bara under de tre första låtarna så fick jag hårdrock, Streberstrallpunk och streetpunk. Och inte bara i var och en av låtarna utan i alla låtar samtidigt.  Men det är charmen med Perkele och den här skivan. På något sätt syr bandet ihop det så att det låter som just Perkele och ingenting annat. En annan sak jag gillar är det positiva anslaget i texterna. Istället för att bara vara förbannade på tillvarons överjävlighet pekar Perkele med hela handen mot möjligheterna istället. Det är rätt befriande faktiskt. Lägg därtill  en synnerligen välproducerad platta med fläskigt ljud så har du ett av höstens bästa släpp att se fram emot.  /Magnus Tannergren