Då var den äntligen här. Skivan jag har gått och längtat efter sedan jag hörde att den var på gång för några månader sedan. För om det är någonting jag har en personlig vurm för, så är det allt som är osslerskt och gabelskt.
Om jag har förstått bakgrunden till skivan rätt (vilket jag sällan gör), så kommer majoriteten av låtarna från olika konstinstallationer som de båda musikskaparna gjort på egen hand, och nu har fört samman till en enhet – med några nya spår. Låtarna blir då som en hyllning till platser och konstnärliga uttryck som försvann i samband med utställningarnas nedmontering.
Musikaliskt känner man igen sig i det osslerska mörka och nästan gastkramande, och den gabelska så tydligt målande eskapismen.
Tillsammans skapar detta någon form av alternativ tidskapsel över en värld som inte längre finns. Samtidigt får det mig att reflektera och känna vemod över världens tillstånd idag (det finns en kör på ett främmande språk som liksom knäcker mig).
Och det är någonstans i detta som jag faller och hänger mig totalt åt skivans nio spår – jag kan inte sluta lyssna. En av skivans stora höjdpunkter är de sista 30 sekunderna på ”Regn över Levanten”, där farbröderna frammanar ett ursinne likt det ursinnigaste bara Neurosis kunde uppbåda i sina glansdagar.
Här någonstans slutar min text, och jag uppmanar er alla – framför allt kollektivtrafikare – att sätta skivan på högsta volym och lyssna på den uttittades genom fönster.
/Emil Gustavsson
Kommentarer
Skicka en kommentar