Kan en film förändra ens liv? Jag tror det. I mitt fall är det Cameron Crowes självbiografiska film “Almost Famous” från år 2000 som knuffade mig in på en bana i livet jag fortfarande följer.
Handlingen i korthet: Året är 1973. William (Patrick Fugit) är 15 år gammal och hans mamma vill att han ska bli advokat en dag. William själv har dock helt andra planer. Hans stora intresse är rockmusik och han vill bli rockjournalist. Och plötsligt en dag verkar det som att hans dröm kan bli verklighet. Han får ett väldigt intressant erbjudande - han får 1000 dollar om han skriver en artikel om bandet Black Sabbath. Erbjudandet kommer från journalisten Lester Bangs (Philip Seymour Hoffman). När han sedan ska intervjua Sabbath kommer han inte in backstage då han inte står med på deras gästlista. Kort därefter träffar han på bandet Stillwater och även Penny Lane (Kate Hudson) och diverse andra band-aids, som låter William följa med backstage. Stillwater har precis släppt en ny skiva och ska ge sig ut på en turné. William får då ett erbjudande av den stora tidningen Rolling Stone att följa Stillwater och skriva om resan och intervjua bandmedlemmarna. Rolling Stone betalar dessutom hans omkostnader (flygbiljetter, hotellrum, etcetera). William tackar ja och sen börjar både en inre och yttre resa...
År 2000 var jag på mitt sista år på universitetet i Linköping. Alldeles för mycket tid spenderas på studentradion där jag var redaktionsansvarig och på redaktionen för kulturvetarnas kårtidning där jag skrev pretentiösa artiklar om Charles Bukowski och Allen Ginsberg. Någonstans närde jag en dröm om att skriva om musik. Så när den här filmen kom så slog den an någonting inom mig. Den där drömmen skulle bli verklighet. Jag ville leva det där livet ute på vägarna tillsammans med rockmusiker och skriva glödande texter om musik som Lester Bangs.
Just porträttet av rockjournalisten Lester Bangs (1948-1982) som skrev för Creem Magazine gjorde störst intryck. Kanske på grund av Philip Seymour Hoffmans glimrande tolkning vilket fick mig att köpa samlingsvolymer med den verklige Lester Bangs texter som jag lusläste. Det var texter om musik på ett sätt som jag aldrig hade föreställt mig fanns.
Filmen “Almost Famous” fick mig något år senare att våga skicka textprov till olika webbzines som hade börjat dyka upp. Men 2002 tog jag också modet till mig att skicka arbetsprover till Close Up Magazine som var en faktisk papperstidning. Robban ringde upp (lite som i filmen när William blir uppringd av Rolling Stones chefredaktör) sa “visst, vi testar” och under året han lät mig hållas lärde jag mig massor innan vi skildes åt.
Nästa tidning jag skickade arbetsprov till var till Larsa Carlsson på Slavestate. Då var den också en papperstidning och där var jag kvar i 15 jäkla år och skrev recensioner och gjorde intervjuer. Där någonstans levde jag nästan William Millers liv. Man fick massor med gratis skivor och inte länkar som det är nu och jag fick intervjua både okända band och livs levande legender som Blackie Lawless, Glenn Danzig, Barney i Napalm Death och många fler.
Sedan 2014 har jag gjort podcast och gjort intervjuer nästan varje vecka. Det är en drömtillvaro. Och det är mycket tack vare att en film fick mig att få en idé. Varje podcastavsnitt sedan 11 år tillbaka avslutas med filmens Lester Bangs som säger:
"The only true currency in this bankrupt world is what you share with someone else when you're uncool."
Lite som en hyllning till varför jag fortfarande gör det här.
Jag har lite svårt att acceptera att filmen “Almost Famous” fyller 25 år i år. Det känns helt galet. Åren går alldeles för fort. Filmen håller än. det är en varm och genuin kärleksförklaring till ungdomen och drömmarna man har då. Och av alla filmer som har musik som tema jag sett så är det den som känns mest äkta. Jag ser om den minst en gång om året och fylls alltid av samma pirrande känsla från min egen inre William Miller.
/Magnus Tannergren
Kommentarer
Skicka en kommentar