Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Heavy Undergrounds Podcast

Obduktionsrapport: Carcass, Slaktkyrkan, Stockholm, 24 juni 2025

  Det är en svindlande tanke att ett brittiskt anorkopunkinfluerat grindcoreband som bildades för 40 år sedan fortfarande turnerar världen runt 2025. Och att Carcass fortfarande krossar de flesta av banden de influerat under alla dessa år är fascinerande. För det finns inte många som ens är i närheten av den intensitet Carcass bjuder på den här regniga junikvällen i Stockholm. Det var länge sedan sångaren och basisten Jeff Walker klippte av sig dreadlocksen och nu mer ser han mest ut som en brittisk charterturist i sin vita kortärmade skjorta och välansade frisyr. Men så fort han öppnar munnen och levererar growl så som det ska låta ändras det leende ansiktsuttrycket till Charles Mansons mimik. Och bredvid honom struttar gitarristen och parhästen Bill Steer runt i en sort mysdans samtidigt som de stilbildande riffen manglas ut med skalpellprecision. Ungdomarna Daniel Wilding på trummor och James Blackford på gitarr skulle kunna vara bifigurer här men är onekligen en stor del i den ...

Vi måste prata om Carcass

  Kommande vecka spelar grindcorelegenderna Carcass i Göteborg och Stockholm. Ett band som från början provocerade med sin aningen magstarka estetik där bildcollage med likdelar och djurkadaver prydde omslagen och texterna mer påminde om obduktionsprotokoll.  Jag minns när jag hörde bandet för första gången. Det var i kölvattnet efter att Napalm Death stormat in i mitt liv 1987 och man började botanisera i skivbolaget Earaches katalog. Skivan “Symphonies of sickness” inköptes på Skivbörsen i Västerås som bjöd på en köttig estetisk upplevelse när man öppnade gatefolden.  Och musiken var så primal. Gitarrerna lät bokstavligen som köttkvarnar och Jeff Walkers röst var mer av ett gurgel från ett varfyllt sår. Det lät så fruktansvärt hårt och coolt. Jag älskar fortfarande den där skivan.   Snorting the stench of latent effluvium And maturing damp fumes This foul menage forces tears to your eyes As the corpse's gas are exhumed.... - “Reek of putrefaction” För att skri...

Bacon Wagon - Trauma cake

Bildat för över 20 år sedan och bestående av folk från bland annat Acid Ape så har Bacon Wagon varit mer eller mindre aktiva. Så det är först nu som fullängdaren kommer. Man ska bida sin tid.  Det här är makalöst stökig noiserock. Det är smutsigt och oborstat utan avslipade kanter. Det känns som en sorts antiproduktion ljudmässigt men samtidigt låter det extremt bra och det är exakt så här man vill ha sin noise.  Samtidigt är det otroligt charmigt och kanske framförallt roligt att lyssna på med texter som avhandlar både livets mörka sidor, absurda livsöden men också mer banala saker som brunsås. Lägg därtill ett omslag som är en perfekt illustration av hur Bacon Wagon låter på den här skivan.  Så gillar du noiserock är den här skivan kanske sommarens höjdpunkt.   /Magnus Tannergren TRAUMA CAKE by BACON WAGON

Just One Fix: Sonic Youth (podcast)

För mig började det som för många andra med “Dirty” 1992. Sonic Youth får en hit i kölvattnet av Nirvana och alternativrockens segertåg. “100%” är bandets signaturmelodi. Jag älskar fortfarande den skivan.  Jag ägnar inte så mycket intresse för bandet efter det. Snabbspola fram till 1998. Jag läser en lång intervju med Thurston Moore och Kim Gordon i tidningen Pop som Fredrik Strage skrev. De släpper “A thousand leaves” Och då händer det. Det är den magiska nyckeln som får mig att upptäcka de tre övriga plattorna de släppte på 90-talet. Och det är åren 1990-1998 ligger mig varmt om hjärtat.   Men det finns ju naturligtvis mycket mer att prata om när det gäller Sonic Youth. Därför har vi Mikael Tuominen från Kungens män och fotografen Henrik Bergstedt som båda är ett stort fan av bandet som gäster.  Det blir en dryg timmes snack om varför vi gillar Sonic Youth, de enskilda medlemmarna, vad det är i musiken som är unikt, de tre årtionden som bandet släppte skivor, vilk...

Exploatör - Apokollaps

  Tänker att rimligen så borde inte Exploatör behöva någon närmare presentation för de flesta. Men sedan så tänker jag att det finns ju faktiskt yngre punkare som ivrigt gräver i den hårda punkmyllan i jakt på nya juveler som bara väntar på att vaskas fram. En sådan glimrande juvel är ju faktiskt Exploatör. Man kan kortfattat säga att bandet består av luttrade punkrävar med ett cv som är lika tjock som Svea rikes lagbok. Det som dessa herrar inte vet om punk är helt enkelt inte värt att veta.  Att medlemmarna i Exploatörs hjärta tickar i d-takt håller jag för högst sannolikt. På denna deras fjärde fullängdare är det mesta sig likt. Har man fulländat receptet så vill man ju heller inte avvika för mycket från det. Medryckande riff, d-takt, hardcore i den äldre skolan skojar man liksom inte bort. Det är hårt men samtidigt ändå svängigt och det är ljuv musik för mina öron. Lägg där till Poffens karaktäristiska stämma. Hårda smockor utdelas både uppåt och högerut precis som bra p...

The Haunted - Songs of Last Resort

Den 30 maj släpptes The Haunteds tionde studioalbum ut till allmänheten för att berika våra öron. Samtidigt som jag känner igen riffen och det karaktäristiska soundet som är tydligt för bandet så hör jag även nya tag. Kombon av detta får mig att se Songs of Last Resort som ett kärleksbarn från dom tre första albumen i Haunteds diskografi (The Haunted, The Haunted made me do it, One Kill Wonder). Det är både en ynnest och med genuin glädje som jag skriver den här recensionen men andra sidan av myntet bjuder på ett eget krav av att skriva en riktigt bra samling ord eftersom bandet ligger mig ofantligt varmt om hjärtat. När jag aktningsfullt gör min första genomlyssning av skivan så kan jag snabbt konstatera att gubbarna kan än! Med besked. Än en gång övertygas jag om att Adrian Erlandsson måste vara en omänsklig skapelse så som han blastar och bankar på trummorna och att Marco Aros röst absolut inte på något sätt har försämrats under åren. Alla vocals är mäktiga och starka. Tvärtemot vad...

Vi måste prata om boken om Birdnest Records (och en del annat)

Jag minns 90-talet. Eller rättare sagt, jag minns delar av det. För det är länge sedan nu och tidens dimma har slukat många minnen. Kanske var det dimmigt redan när det hände. Och i ärlighetens namn så kanske jag har förträngt en del också.  Men en sak minns jag med tydlighet: Musiken med banden som ett litet skivbolag i Köping som hette Birdnest Records släppte. Jag minns hur det var att inse att det fanns band som sjöng om det man gick omkring och kände varje dag när man vaknade upp vare sig man hade ett jobb eller inte. För det varierade. 90-talet var på det sättet också. Jobben försvann. Man levde på A-kassa eller deltog i Arbetsförmedlingens projekt. Det var om sådant banden sjöng. Bland annat.  Jag minns bilturerna i baksätet med en back Norrlands Silver till Köping och Smedjan. Jag minns spelningarna med DLK, Sober, The Past, Finkel Rokkers, Strebers, Dia Psalma. Och Charta 77. Naturligtvis. Alltid Charta 77. Det var ju liksom hemmalaget. De lokala hjältarna, även om ma...

Second Class Kids Magazine #8 (maj 2025)

Den senaste tidningen från SCK har samma upplägg som tidigare - fokus på intressanta intervjuer och skivrecensioner. Denna gång läggs det även lite krut på att kolla av hur relevant det egentligen är med fysiska tidningar, exempelvis fanzines? För en själv personligen som är uppväxt med fenomenet så är givetvis svaret ja, men hur ser verkligheten ut?  Småjävlafötter intervjuas. Bandet gjorde stor succé på Örebro Punkfest och samlingsplattan från SKC kördes flitigt i bilen under flera veckors tid. Sedan dess kan jag inte påstå att jag funderat så mycket på bandet. En bra påminnelse om bandets existens alltså.  Bonni Pontén (Asta Kask) och Per Granberg (Charta 77/Birdnest Records) är två tungviktare för oss med intresse för svensk punk. Båda finns med i detta nummer och tillägnas flertalet sidor. Ordentliga och genomtänkta intervjuer skulle jag säga.  Den jag läste med störst nyfikenhet var dock den med herr Granberg. Mr Charta 77. Bandet som jag själv håller väldigt högt o...

Massgrav - Pizza Speziale

Redan i inledande ”På bästfronten intet nytt” så sätter Massgrav tonen med raderna ”Hejsan alla lantisar, nu blir det åka av”. Det är snabbt som tusan och med humor och glimten i ögat. Hur kan man inte älska Massgrav.  Det finns inget annat band (som jag kan komma på) som låter som Massgrav. Svängig och rockig grind/punk med glimteniögat-texter som vid en andra inspektion också rymmer en hel del allvar. Detta recept har väl inte ändrats sådär jättemycket på ”Pizza Speziale” men man har väl skruvat till det en smula och filat till kanterna kan man säga. Undantaget är ”Ingen framtid” som är en vass, snabb låt med mer vanlig sång än vad man annars finner hos Massgrav. Jag gillar den och den smälter in bra på plattan.  I övrigt är det mesta sig likt och ingen än jag är gladare för det då jag verkligen gillar Massgrav. En ruggigt bra platta som är helt i klass med både ”Slowly we rock” och ”Stockholm rockers”. Införskaffas omedelbums från De:nihil. /Anders Bergström

Sommarläsning: 3 x 90-talet

Sommar och kommande ledighet kräver sin sommarläsning. Här kommer tre böcker som handlar om redaktionens favoritdecennium 90-talet. Lollapalooza, Richard Bienstock & Tom Beaujour Jag älskar så kallade oral storys där det inte finns någon löpande berättartext utan allting är citat från olika personer som väver ihop en historia från många olika perspektiv. Här får ni den ultimata redogörelsen för vad som hände under de år på 90-talet då turnén Lollapalooza drogr runt i USA. Mellan åren 1992 och 1997, och särskilt de första åren, var det här en oerhört viktig plattform för den alternativa rocken. Här fick band som Rage Against The Machine, Ministry, Soundgarden, Pearl Jam, Alice In Chains, L7, Beastie Boys och många andra band sina genombrott. I boken berättar nästan alla huvudpersoner och även birollsinnehavare helt ocensurerat om spelningarna, galenskapen backstage och om spelet bakom kulisserna. En intressant läsning som tillför mycket till det vi redan visste.  The grunge diar...

Ultimate Disaster - For progress… + intervju

Någon gång ibland händer det att man stöter på en platta som direkt sätter sig och allt bara känns rätt och riktigt och man tänker att satan i gatan va bra detta är. Exakt så var det när jag hörde ”For progress…”  första gången. Ultimate Disaster kommer från Richmond Virginia och spelar d-takt i den äldre skolan. Det märks att det finns rutin bakom instrumenten och att de kan sitt hantverk. Produktionen är sådär lagomt rå och ruff. Skruvar du upp volymen ordentligt och sluter ögonen så känns det nästan som att bandet står där i ditt vardagsrum och spelar bara för dig.  Allt på ”For progress…” känns angeläget och livsviktigt. Alla låtar på plattan är en vital pusselbit till helheten och varje bit är lika nödvändig. När man lyssnar på skivan  så griper den verkligen tag i en och vägrar att släppa greppet. Från första låten ”T.F.O.W” till avslutande ”Hymn for a Burning world” är man fast. Ultimate Disaster har med denna platta skapat vad som garanterat kommer att vara en av ...

Obstruktion - The end takes form

När Obstruktion återvänder på skiva så gör bandet det med en större dynamik och ett större omfång i sitt uttryck. Det är en säregen blanding av hardcore och döds med lite crossover, ja referenserna är många. Stenhårt är det hur som helst. Och det jag uppskattar mest på den här skivan är hur bandet vågar ligga kvar och nöta i ett riff eller ett groove när de hittar det istället för att hasta vidare. Det gör att dynamiken blir större än på föregångaren. Sen finns det detaljer i låtarna som fångar mitt intresse. Små saker som liksom sticks in i manglet. Korta gitarrgrejer, trumfills, tonartskiftningar, halvdolda melodier. Listan kan göras lång. Det är sådana grejer som skapar mervärde i musiken och Obstruktion sitter säkert på årsbästalistan med det här släppet som denna gång ombesörjs av Suicide Records. Och bara det är en kvalitetsstämpel som gör att ni också kommer att köpa den här skivan.  /Magnus Tannergren The End Takes Form by Obstruktion

Sickrecy/Distaste - Split

  I augusti förra året så recenserade jag Sickrecys split med SlothPhantomMoth och i samband med den så gjorde jag en intervju med Sickrecy där de avslöjade sina planer på att ge ut deras ep ”First world anxiety” på splitsjuor. Nu är alltså den första av tre här.  A-sidan tillhör Sickrecy och där bjuds det som vanligt på högkvalitativ grind med tillhörande obligatoriska blastbeats. ”Man´s the leech” inleder med plattan i mattan. En höghastighetsdänga om mänsklighetens girighet. Avslutar Sickrecys sida gör ”Last in line” som innehåller både tunggung och blastbeats.  Sida b på denna splitsjua tillhör Distaste från Österike. Deras två spår är lite mer skoningslöst mangel utan så mycket krusiduller kan man säga. ”Vater” och ”Diarrhetorik” heter Distaste två spår och är du sugen på mangel så är dessa två spår vad doktorn kommer att ordinera.  En mangelsingel av yppersta klass är vad som vi har här. Jag har sagt det förut och kommer att säga det många gånger till. Sickrecy...

Kal-El - Astral voyager vol.1

Man dyrkar ju riffet. Det är ju en sanning sedan Iommi skickade ut alla riffs moder på Black Sabbaths debutskiva. Kal-El öppnar sin nya skiva “Astral voyager vol. 1” med ett eko från Monolords debut “Empress rising” i låten som bär samma namn som skivan.  Jag tröttnade egentligen på den här typen av tung rock för flera år sedan. Men ibland så kommer det grejer som är oemotståndliga. Det här en sådan grej. Norrmännen levererar en skiva som prescis som föregångaren “Dark majesty” har en unik blandning av stoner och bara överjävligt tung hårdrock. Sångaren Ståle Rodvelts sång är också en anledning att gilla Kal-El. Det finns element av Ozzyi hans röst samtidigt som hans bredd är enorm. Omöjlig att inte älska.  Så på det hela taget så är det återigen ett obligatoriskt köp från Majestic Mountain Records och Blues Funeral Recordings som presenteras här. Det finns få absoluta sanningar men detta är en av dem:  riffet kommer att fortsätta att dyrkas.  /Magnus Tannergren As...

Mia Maria Johansson - Allt till natten

Musikern, konstnären och illustratören Mia Maria Johansson har vi tidigare hört i Snake. Och nu med sitt tredje soloalbum som är en imponerande samling låtar på både engelska och svenska. Musikaliskt pendlar det från 90-talsalternativ poprock till shoegaze där gitarrer river och sliter samtidigt som Mia Marias röst som alltid har ett angeläget nästan desperat tonläge passar in perfekt. Melodierna gör att låtarna sätter sig i medvetande snabbt och jag gick omkring on nynnande på både “Dagger dagger” och “Deny” redan efter första genomlyssningen.  Att blanda språk kan ju tyckas vara en vansklig väg att gå och kan ibland kännas splittrat. Men här spelar spelar inte språket så stor roll för dels behärskar hon både svenska och engelska alldeles utmärkt och dels så är sången en så stor del av helheten att det känns helt naturligt oavsett vad hon sjunger på för språk.  “Allt om natten” är en väldigt trevlig skiva som jag kommer att återkomma till många gånger framöver. /Magnus Tanner...

Steve Von Till - Alone in a world of wounds (+podcastintervju, recension och bonuspodcast)

  Efter att Neurosis gick in i en förmodad evig dvala för några år sedan verkar Steve Von Till ha gått in i en mycket produktiv period. Det började 2020 med soloskivan “No wilderness deep enough” som var ett tydligt skifte i hur hans musik lät. Bort från americana och gitarrer och in med andra typer av instrument. Sedan släppte han poesisamlingen “Harvestman: 23 Untitled Poems and Collected Lyrics” som visade upp hur hans språk var en minst lika stor del av hans konstnärskap som musiken. Och förra året släppte hans psykedeliska alter ego Harvestman inte mindre än tre skivor under loppet av några månader. Lägg därtill en omfattande turné som soloartist under 2023. Så nu är det dags för nästa steg. “Alone in a world of wounds” tar vid där den förra soloskivan slutade på många sätt. Det är ett fortsatt utforskande av instrumentering och låtstrukturer. Texterna handlar till stor del om hur vi kapat banden till naturen och till varandra. En ganska vass civilisationskritik som är formule...