The Haunted - Songs of Last Resort

Den 30 maj släpptes The Haunteds tionde studioalbum ut till allmänheten för att berika våra öron.

Samtidigt som jag känner igen riffen och det karaktäristiska soundet som är tydligt för bandet så hör jag även nya tag. Kombon av detta får mig att se Songs of Last Resort som ett kärleksbarn från dom tre första albumen i Haunteds diskografi (The Haunted, The Haunted made me do it, One Kill Wonder).

Det är både en ynnest och med genuin glädje som jag skriver den här recensionen men andra sidan av myntet bjuder på ett eget krav av att skriva en riktigt bra samling ord eftersom bandet ligger mig ofantligt varmt om hjärtat.

När jag aktningsfullt gör min första genomlyssning av skivan så kan jag snabbt konstatera att gubbarna kan än! Med besked. Än en gång övertygas jag om att Adrian Erlandsson måste vara en omänsklig skapelse så som han blastar och bankar på trummorna och att Marco Aros röst absolut inte på något sätt har försämrats under åren. Alla vocals är mäktiga och starka. Tvärtemot vad man kanske kunnat tro, så känns alla komponenter i bandet och soundet som fräscht och nytt trots ”hemmakänslan”.

Spåret ”Unbound” har allt som jag vill ha ut av en Haunted-låt: både snorsnabba och mer slow trummor men det är när ca 50 sekunder återstår av låten som ståpälsen reser sig. ”Hell is wasted on the dead” innehåller en snygg blinkning till liknande riff från debutplattan i inledningen. Sista halvan av ”Letters of Last Resort” är fläskig och fantastisk. Ja ni hör ju, jag kan såklart fortsätta skriva mer ingående i all oändlighet om alla 12 låtarna men jag överlämnar lyssningen till dig själv att utforska. Den här skivan innehåller flertalet guldkorn och känns redan som en modern klassiker.

The Haunted betyder väldigt mycket för mig och jag är tacksam för att jag än en gång i livet kan lyssna in mig på ett album från bandet på den nivån att jag snart kan minsta lilla temposkiftning i ryggraden.

Normalt så betygsätter vi inte skivorna i recensionerna men jag gör ett undantag nu. Det är orimligt att inte sätta 10/10 på Songs of Last Resort som tydligt påminner mig om varför och hur jag blev stormförälskad i bandet för många år sedan.

/ Ylva Sjöstrand