Efter att Neurosis gick in i en förmodad evig dvala för några år sedan verkar Steve Von Till ha gått in i en mycket produktiv period. Det började 2020 med soloskivan “No wilderness deep enough” som var ett tydligt skifte i hur hans musik lät. Bort från americana och gitarrer och in med andra typer av instrument. Sedan släppte han poesisamlingen “Harvestman: 23 Untitled Poems and Collected Lyrics” som visade upp hur hans språk var en minst lika stor del av hans konstnärskap som musiken. Och förra året släppte hans psykedeliska alter ego Harvestman inte mindre än tre skivor under loppet av några månader. Lägg därtill en omfattande turné som soloartist under 2023.
Så nu är det dags för nästa steg. “Alone in a world of wounds” tar vid där den förra soloskivan slutade på många sätt. Det är ett fortsatt utforskande av instrumentering och låtstrukturer. Texterna handlar till stor del om hur vi kapat banden till naturen och till varandra. En ganska vass civilisationskritik som är formulerad på ett mycket vackert och poetiskt sätt. Och den största förändringen är nog hur Steve Von Till använder sin malmklingande stämma när han sjunger. Det är en lite justering men som ger stor effekt. Jag har aldrig hört honom så sårbar men ändå så stark i sin röst som på den här skivan.
Låtarna flyter ihop och det finns spår av allt han gjort tidigare. Kanske inte från Neurosis rent ljudmässigt men mer i attityden. Men i övrigt så har han sytt in olika trådar från alla de saker han släppt de senaste 5 åren i den här skivan. Och det blir en sanslöst vacker skapelse som lever i lyssnaren och på många sätt öppnar ögon och öron mot en lika vacker som sorgsen bild av vår samtid. Men det är lätt att förlora sig i den här musiken och ändå fyllas av ett hopp om att vi kan bli bättre människor bara vi lyssnar på oss själva, varandra och inte minst på naturen runt omkring oss.
“Alone in a world of wounds” är en skiva som ger tröst. Och jag tror att många av oss behöver det just nu.
/Magnus Tannergren
After Neurosis entered what appears to be a permanent slumber a few years ago, Steve Von Till seems to have entered a highly productive period. It began in 2020 with the solo album No Wilderness Deep Enough, which marked a clear shift in the sound of his music—away from Americana and guitars, and toward other types of instrumentation. He then released the poetry collection Harvestman: 23 Untitled Poems and Collected Lyrics, which showcased how his language is just as significant a part of his artistry as the music. And last year, his psychedelic alter ego Harvestman released no less than three albums within a few months. Add to that an extensive solo tour in 2023.
Now it's time for the next step. Alone in a World of Wounds picks up where the last solo album left off in many ways. It continues the exploration of instrumentation and song structure. The lyrics largely deal with how we’ve severed our ties to nature and to each other—a rather sharp critique of civilization, expressed in a beautiful and poetic way. And the biggest change might be how Steve Von Till uses his deep, resonant voice when singing. It's a subtle adjustment, but one that has a major impact. I’ve never heard him sound so vulnerable yet so strong in his voice as on this record.
The songs flow together and contain traces of everything he’s done before. Maybe not sonically from Neurosis, but definitely in attitude. Beyond that, he has woven in threads from all the projects he has released over the past five years into this album. The result is a stunningly beautiful creation that lives on in the listener and, in many ways, opens eyes and ears to a vision of our times that is as beautiful as it is sorrowful. But it's easy to get lost in this music and still be filled with a sense of hope that we can become better people if we just listen to ourselves, to each other, and not least to the nature around us.
Alone in a World of Wounds is an album that offers comfort. And I believe many of us need that right now.
/Magnus Tannergren
Kommentarer
Skicka en kommentar